Nittve vill fylla alla hål

April 18th, 2006

Lars Nittves debattartikel har väl redan analyserats sönder och samman i bloggvärlden vid det här laget. Men man kan ju inte låta bli att tycka lite. För det första kan man börja fundera över vad ett museums samlingar symboliserar. Är de ett dokument av en tid så man samlade in vissa objekt för att man tyckte de var värdefulla just då, eller är ett statligt finansierat museums samling lite som en frimärkssamling, man strävar hela tiden efter att fylla hål och göra den så komplett som möjligt. Jag, och många andra, misstänker jag, är lite oroade över att Moderna är ett museum som mer än gärna ser sig som ett museum över modernismen, och som mer än gärna fyller hålen i 1900-talssamlingen på bekostnad av samtidskonsten – alltså de inköp som kommer att ses som värdefulla, intressanta eller fasansfulla om 50-100 år. Jag är visserligen feminist, eller nåt sånt, men jag har svårt att se detta sena uppvaknande som särskilt angeläget. Om MM ska vara ett museum som verkar i samtiden gäller det att ha järnkoll på samtidskonsten – och i dessa inköp gärna lägga in ett genusperspektiv – inte skapa en komplett modernistkatalog, även om den råkar vara politiskt korrekt. Historierevisionism? Och är det bara jag som tycker att argumentet ”skynda på, för nu är det billigt” känns omåttligt trist?

Äntligen lite ledighet och chans att besöka utställningar. Sambon gillar hemliga identiteter, kryptering och sånt, så Armémuseums ganska omskrivna Spionutställning fick det bli. Låt mig först bara säga att jag känner att jag tappat stinget. Jag som alltid varit så arg på dåligt producerade utställningar på offentligt finansierade museer. Igår kände jag plötsligt att jag inte orkade bli arg och indignerad.

Spionutställningen var knappast något mästerverk. Ett spännande ämne hafsades bort genom långa, ointressanta textdrapor på små skyltar. Belysningsstrategin i lokalerna var någonting alldeles extra. Hade man väl börjat läsa en text kunde man ge sig fan på att spotten som lyste upp den släcktes. Någon hade väl tänkt att det skulle vara lite mystiskt, lite ”searchlight”-känsla i lokalen. Inte så lyckat när ingenting annat tydde på några som helst estetiska överväganden. Rätt många storbildsprints i början, längre in i utställningen tycktes pengarna tagit slut. För få föremål. Enligt uppgift får man som besökare själv testa en Enigma från 2:a VK (inlånad från Sverige) i NSA:s Krypto-museum utanför Washington. Nu är det ett litet museum bortanför publikströmmar och klåfingriga barn, snarare till för tekniknördar och gubbar. Men i alla fall. Någonting ditåt hade lyft spionutställningen. Som interaktivt moment hade man istället byggt upp ett hotellrum nedlusat med övervakningskameror och ett ventilationsschakt som barnen kröp omkring i som galningar. De verkade ha kul i alla fall. Summan är ändå att jag inte orkar bli sur över den delvis amatörmässiga kvalitén på utställningen, för det fanns någonting välvilligt över den. Det kanske bidrar att museicehfen har sagt i någon intervju att Armémuseum verkligen vill hålla på fri entré även i tillfälliga utställningar, annars blir reformen ett tomt skal. Och det håller jag verkligen med om. Om det sedan innebär lite billigare utställningar så får vi ta det. Och Paggan får börja fundera på vad vi ska med museer till.

Min snällism fick sig en skjuts då Armémuseum också hade en helt underbar miniutställning som var alldeles för lätt att missa: Mattor minns.

Sedan var vi på det närbelagna Musikmuseet, där jag aldrig satt min fot tidigare, antagligen eftersom jag inte är uppväxt i Stockholm. Det är ett sånt där barnvänligt museum som alla stor-stockholms skolbarn strömmar igenom. Som vuxen besökare känns det mer som att ”här har tiden stått stilla”. Sedan 70-talet. Men fint att de har så mycket prova-på. Eller hands-on som det brukar heta. Men efter ett par ”utställningar” i Musikmuseet kände jag att jag orkar inte mer. Jag orkar inte bli arg och indignerad, för jag ser ju att de har ett gott hjärta, men de har inga pengar och ingen kompetens. Vad gör man? Vem ska man bli arg på?

Jag vet att jag sitter som en illvillig liten tant framför datorn och söker efter vettiga röster som bekräftar att Acess-satsningen suger lika hårt som plus-jobben. Jag hittade en – nästan. Arkeologerna har det inte heller så lätt. Men är 90 sökande per Acess-tjänst på Historiska museet en röst för eller mot arbetsmarknadspolitiska lösningar på den massiva akademiker (läs humanist-krisen) i Sverige? Jag börjar tvivla på mitt bergsäkra bort-med-praktik-tjafset-ge-oss-riktiga-jobb-snack. För om så många som 1900 personer är beredda att ta ett lågt betalt, tidsbegränsat plusjobb på Sveriges minst progressiva museum så borde Paggan och hela hans anhang utropa undantagstillstånd. Kom ihåg att mannen är kultur OCH utbildningsminister. Hilfe! Vi behöver inte fler Access-tjänster – regeringen kan utan problem dubbla försvarsmakten i omfång och starta landets största myndighet för kulturförmedling -produktion, -journalistik, arkeologi, konstvetenskp och antikens-kultur-och-samhällsliv för att nämna några attraktiva kompetenser som skulle kunna få samsas här. Och kom inte och påstå att myndighetsbildning inte har någonting med arbetsmarknadspolitik att göra. Inte när det gäller humanister i alla fall. Gotland i färskt minne.

På tal om museet som mötesplats så tycker jag faktiskt att det var en jäkla rulle på Moderna i lördags. Dels alla många helgbesökare som fikar och hänger och är i barnhörnan, dels konstochnyamedier-festivalen/seminariet VERGE, dels ngn annan modehappening som drog en massa folk till ett litet rum. Ett tag var det en veritabel mingel-stämning. Jag var på halva VERGE och lyssnade till bl.a. Bruce Sterling. Eftersom jag inte är Slashdottare visste jag knappt vem det var, men han var tydligen ett riktigt affischnamn för det här med data. Tyvärr gick det alldeles för lätt att bli irriterad på den mannen. Medelålders män (och kvinnor) som lider av en viss framgång i livet tycks nå en punkt då det mesta de säger är självklarheter och gamla nyheter, men de lever själva i villfarelsen att det de säger är nytt och hett. Den som fortfarande svänger sig med uttryck som “nya medier” och “den nya ekonomin” är dömda att vara …medelålders. Sterling snackade en massa om web 2.0. Som jag inte vet vad det är och inte kan förklara, så jag är väl en sån där naiv lättlurad typ egentligen som låtsas att jag har mer koll än jag har. I alla fall så tog Stering fram Flickr som ett väldigt framstående exempel på vad den nya webben innnebär. Typ “vi är alla medskapare”. Inte kunder, användare eller nåt annat lågt. Inte så att han hyllade Flickr, han var rätt skeptisk till all den dynga som lagras på nätet. Men vad han lyckades med var att helt sabba den redan dödsdömda avslutande paneldiskussionen genom att tala om Flickr i vartenda inlägg. Och Verge som skulle handla om KONST. Arrat av Kungliga konsthögskolan. Visst, gränsöverskridande, högt lågt, bla bla. Men undrar vad de tyckte när de inbjudna konstnärerna knappt fick en syl i vädret för allt snack om Flickr. Det hela påminde om produktplacering, som om Sterling satt i en TV-soffa och fick betalt av ett multinationellt företag för att nämna deras produkt i varannan mening. Så det betående intrycket var att Bruce sterlig antagligen får betalt av Flickr/Yahoo (uttalas jäää-ho, fick jag lära mig). Ganska kasst forum att produktplacera i, dock. Ett 100-tal konstnärer, studenter och annat löst folk.

Gratis är dyrt

April 10th, 2006

Gamla nyheter, kanske, i synnerhet för oss kvalitetsmedvetna cyniker. Fri entré-reformen kostar pengar! Museernas fri-entré-reform kostar i städning, underhåll, säkerhet och service. Den skulle kunna kosta ännu mer om reformen krävde mer än enbart fysisk tillgänglighet. Och det kommer den förhoppningsvis att göra på sikt. Det räcker inte med att hitta in i museet, gå på dass, fika och köpa souvenirer. Någon gång måste besökaran börja kräva någonting av museet, trots att det är “gratis”. Att förstå och ha utbyte av det som visas, tex. Undrar om man gör det, eller om man bara är tacksam för att det är “gratis”? På ett sätt kanske utställningarnas kvalitet skulle må bättre av ett symboliskt inträde, för kostar det så accepterar man inte vad skit som helst. Reformera och tillgängliggör gärna, men insitutionerna av idag är inte anpassade efter den fria entrén, hur mycket vakter, värdar och lokalvårdare man än anställer.