Konst, foto och upphovsrätt

March 31st, 2006

Bråket om Christer Pettersson-porträttet verkar inte vara över ännu. Jag kan iof hålla med Lemberg om att det vore intressant att få reglerna prövade en gång för alla. Men annars har vi nog olika syn på det mesta.
Nu till en relaterad grej som jag fick tips om. BUS-reglerna säger tydligen att publicering av en bild av ett ett offentligt konstverk ska pynta till både fotografen och konstnären vars verk är föremål för bilden. Förvirrat? Tavlan-i-tavlan? I det stora landet i väst förekommer ibland lite frejdigare aktioner. Missnöjet över att man inte fick plåta Anish Kapoors Cloud Gate i Millennium Park i Chicago resulterade i mass-fotografering.  Det är en allmän plats, statyn visserligen en gåva, men någon stjärna ordnade faktiskt med bevakning för att slippa otillbörlig fotografering! Kolla BoingBoing! Undrar vilka offentliga skulpturer som blir odödliga? De som finns med i mångas familjealbum och på nyhetsbilder, eller de som lever ett liv tillsammans med en pressagent?

aaargh – Access!

March 31st, 2006

”Miljonregn över museerna”, en rubrik på dn.se. Nu var det ingen nyhet och inget att glädjas över (om man är intresserad av kvalitet och ”hållbar utveckling”, som vi är här i Kuriosakabinettet). Bara ett sätt för Paggan att slå sig för bröstet och hävda att han faktiskt Gjort Någonting för museerna under sin tid som Kultur och utbildningsminister. Det är ju bara valfläsk-pengar som lotsats in i museisfären. Viss, Acccess leder säker till att flera vettiga projekt blir av, och att ett antal vettiga personer omsider blir anställda. Men varför inte en varaktig finansiering? Vill någon veta vad jag tycker så finns det att läsa i DIK-forum 12:2005.

Jag kan förstå att museicheferna är glada över Access. Access är ju typ den enda projektmedelskällan för närvarande för museerna (om man inte räknar Stiftelsen Framtidens Kultur, Sveriges mest överansökta stiftelse) så det är klart att en museichef inte skulle vilja vara utan en arbetslös akademiker. Nu ska det till ännu fler Access-tjänster. Varför? För att intresset var så stort och för att de sk. plusjobben inte föll så väl ut. Facken rasade (varför rasade inte mitt fack?) och de fall som arbetsförmedlingarna skickade till plusjobbstjänsterna var så hopplösa att de inte ens dök upp på arbetsplatserna. Så nu ska det bli ännu mer arbetslösa akademiker på museerna. Jag skulle vilja se ett museum som nyanställer en helt eller halvt nyutbildad person på en ordinarie tjänst under den tid som de här galenskaperna pågår. Hur ser det ut med anställningarna överhuvudtaget dessa årgångar? Hur stor chans har en halvgammal, ständigt projektanställd figur som jag själv att slåss om en tjänst mot en massa flitiga fd. Access-människor som söker jobb på det museum där de suttit och scannat bilder? Maknaden är mättad för ganska lång tid framåt. Allt detta är personlig bitterhet, förstås.

Samtidigt som många museer slår larm om nedläggning och anslagen inte höjs till rimliga nivåer. Jamen, ni fick ju Access-bidrag… Vi snackade lite om Pagrotsky häromkvällen. Min vän som inte jobbar i kultursvängen tyckte att han var ganska harmlös och att han verkligen gör rätt som har kul under sin tid som minister. Jo, det är klart, man kan ju inte beskylla honom för att göra ett seriöst intryck. Samtidigt sitter han på alldeles för viktiga poster – kultur och utbildning – för att vi ska vilja se på när de utarmas. Regeringsskifte? Ur askan i elden if you ask me.

Jag hajade till inför reklamen för Armémuseum på tunnelbanan idag. Nu har jag nästan glömt den exakta ordalydelsen, men de hade en slogan i stil med “Armémuseum – ett riktigt historiskt museum”. Till skillnad från alla andra historiska museer, eller? The Real Historiska museet som börjat tramsa med pedagogik, lajv och samtidskonst? (om det ändå vore så väl…) Nordiska, där dammlagren bokstavligen stelnat över träkåsor och flamskvävnader? Stockholms stadsmuseum? Medeltidsmuseet? Jag tycker att det finns en massa historiska eller historistiska museer i Stockholm. Dessutom är inte Amémuseum så “historiska” som de vill tro. För jag antar att när man använder en sådan term i publika sammahang vill man hos “vanligt folk” framkalla en den Gamla Fina känslan av tider som flytt, fornstora dar, en tid då karlar var män, eller vad det nu heter. Jag besökte nämligen Amémuseum för några år sedan tillsammans med släktföreningen, en släkt nedlusad med militärer och militarister. Fråga mig inte varför. Jag kanske sökte efter mina rötter eller nåt. En av släktens avdankade officerer hade fått beredskaparbete på museet och guidade i utställningarna. Jag kan ju säga att det var sjömil mellan hans uppfattning om “hur krig uppstår” och basutställningens 2001-aktiga apstrid. Armémuseum är in fact riktigt proggigt. Misstänker att några äkta 40-talister varit i farten. De som gillar militärhistoria vill titta på riktiga rustningar, vapen och kanske autentiska slag-uppställningar med tennsoldater. De vill inte veta hur soltadhustrur under 30-åriga kriget hade det hemmavid. I fallet tennsoldater måste man dock säga att Armémuseum möter sin kundkrets. Aldrig har jag sett en sådan orgie i skalenliga modeller och dockor i allehanda storlekar. Det är som att vakna upp i lilleputtarnas rike.

pedagogik-träsket

March 21st, 2006

Har Kuriosakabinettet dött? Nej, föreståndarinnan är bara lite trött. Allenhanda diversifierade verksamheter pågår på dagarna. Som att utforska museipedagogikens grumliga vatten. Man har ju aldrig varit någon vidare pedagog, alldeles för taggig för att peppa barn att Träda In I En Roll på kommando. “När jag slår ihop grytlocken så åker vi tillbaka i tiden till förr-i-tiden!”.  Det är därför jag är klädd som en bondmora, eller som vi föreställer oss att en bondmora såg ut på Bullerby-tiden. Det är säkert ingen som fattar åt vilka håll jag slänger kängor. De som borde känna sig träffade är antagligen alldeles för upptagna med att spänta stickor och gnaga etnologiskt korrekt barkbröd för att lyssna. Jag baktalar förstås “Tidsrese-pedagogiken”. Och ett visst centralmuseum i huvudstaden. Samtidigt som jag beklagar att jag är en sån stel jävel att jag aldrig kommer att bli en bra lekledare. Eller lajvare. Barn är alldeles för viktiga som individer för sånt trams. Men det är rätt svårt att övertyga någon annan om det. För även om jag aldrig blir en bra lekledare så kan jag inte låta bli att anse att pedagogiska frågor på ett museum är alldeles fruktansvärt grundläggande. På en strategisk nivå. Pedagogiska frågor har inte ett skvatt att göra med guider i vadmal. Det handlar om utställningarnas uppbyggnad, texternas tilltal, hemsidan, policier av allenhanda slag. Museets POLITIK. Alla dessa storvulna visioner har fått mig att följa med och spionera på intet ont anande skolklasser som besöker det museum jag jobbar med. De stackars små liven får inte mycket input. Inte konstigt att de tycker att det är astråkigt. Det är liksom meningen. Så att jag ska kunna säga att Vi Måste Göra Något. Nej, det är redan bestämt att vi måste göra något. Frågan är bara Vad. Efter ett besök med en högstadieklass är man lite lätt desillusionerad.

Farsen fortsätter

March 17th, 2006

Ingela Lind tycker som jag om farsen kring Christer Pettersson-porträttet. Hon har tillochmed använt nästan samma rubrik, ska man skratta eller gråta. (jag var före, ren kuriosa) Nu har den stollige fotografen polisanmält konstnären. Som sagt, good night and good luck. Lever vi i samma verklighet?

Skratta eller gråta?

March 16th, 2006

Vad detta har med Kuriosakabinettet att göra går väl att diskutera, men här i Kabinettet är vi för frihet. Allt ska göras tillgängligt för alla så mycket som möjligt hela tiden, och konst som ifrågasätter rigida regler om ägande och upphovsrätt gillar vi. Det bara är så. Kuriosakabinettet är ingen jävla Piratbyrå, för de här frågorna är alldeles för viktiga för att handla om hur mycket Hollywoodfilm man får tanka hem till sin slasktratt, förlåt, dator. Det handlar nämligen om KULTUR, och den ska vara tillgänglig, öppen och tåla att vrida och vändas på. Arbetsvillkor för utövare är en annan femma. Man ska få betalt för det arbete man utför alt. vara eller tjänst man säljer. Och kulturarbetares villkor kunde gärna få vara bättre, det vet vi alla. Men alltså, i fallet Christer Petterson-målningen på Moderna, är den här fotografen helt slut i huvvet? Läs på dn.se och förundras över skilda världar som aldrig kommer att kunna mötas. Tur att Moderna håller en linje, inte självklart med tanke på hur kreativt deras anställda fotografer arbetar gentemot presumtiva kunder. Förstår mig inte alls på vissa fotografer. De har inget emot att göda stora bildbyråer, men om någon använder deras bild på ett innovativt sätt, vilket snarast gynnar dem själva bllir de stingsliga. Någon fotograf här, hallå!?

Museibloggar -igen

March 9th, 2006

Som jag skrivit tidigare verkar inte “museimännen” (hemskt namn, men de får skylla sig själva) vara så blogg-aktiva. Min kritik handlade delvis om hur lamt det blir när bloggar institutionaliseras, som DIKtafånen. Men utanför detta verkar inte mycket hända, om man bortser från bibliotekarierna som är hängivna bloggare. Så till den grad att det har skrivits en sång om fenomenet, tack trettinånting! Nu har jag ju inte gjort någon statistiskt verifierbar undersökning, för det gör jag aldrig, men det har ett amerikanskt företag som heter Ideum gjort, hittad via hangingtogether.org. De har skrivit en rapport, som jag inte har orkat läsa. Den verkar dock ha dammsugit marknaden på museirelaterade bloggar, både institutions-bloggar och privata och kommit fram till att museibloggen är “en på miljonen”! Tänk på det nästa gång du utforskar Kuriosakabinettet!

missriktad annons?

March 9th, 2006

I senaste Bang (jag är stolt prenumerant) fanns en väldigt rolig annons. Från korrekt annonsering från t.ex. Färnebo folkhögskola – där man enligt ryktet får lära sig använda sin egen organiska menssvamp istället för tampong och dusha högst en gång i veckan – fanns en annons för Nationalmuseums senaste: Konstnärspar. Nu har jag inte sett utställningen, och är osäker på om jag kommer att göra det, MEN även om den bara är hälften så oproblematiserande och biologistisk som misstanken säger, så är en annons i Bang ett ganska roligt tilltag. Det är klart, det finns sansade akademikerfeminister dit jag själv räknar mig, men att bygga en utställning på könsroller i ett förhållande och hur det avspeglar sig i konsten som skapas känns inte riktigt fräscht. Orsakssamband som “förhållandet i svacka – mörka förger” eller “barnafödande – de små värdena i livet blir synliga” känns inte avlägsna. OK, nu har jag uttalat mig om en utställning jag inte har minsta koll på. Bra jobbat.

Den siste patriarken?

March 9th, 2006

Det har varit lite glest med bloggandet här, kylan har tagit ett järngrepp om tillvaron och tröttheten är förlamande. Oavsett vintern så är det lite övermaga av mig att börja blogga eftersom jag är en sån jäkla slashas som aldrig pallrar mig iväg på vernissager, seminarier och liknande tillställningar som kan ge uppslag och lagom frustration till bloggeri. Nu har jag i alla fall varit på en grej, Peter Noever, museichef på MAK i Wien “föreläste” på Nationalmuseum. Synd att det inte fick vara på tyska, inte för att jag hade hängt med, men jag försöker tappert, läster De:bug och lyssnar på “Langsam gesprochene Nachrichten” på podcasten. PN var nämligen förkyld och bröt kraftigt. Jag har inte så mycket att säga egentligen. Mer än att det var relativt boring, och att Noever verkade vara ytterst nöjd med sig själv och sin livsgärning, samt hade en stark förkärlek för manliga (inte modernister, men…) konstnärer som Judd. “If you change something it’s gonna hurt” var budskapet, att Wien är en nekrofil stad som älskar allt det gamla och hatar det nya. Jag är fashinerad av dessa kulturmän i olika skepnader. Ingen har sagt att de inte har gjort sig förtjänta av sin framgång. Men de finns överallt, i kostymer, halsdukar och designerbågar. Det blev nästan lite pinsamt när “frågestunden” efteråt kom att handla om Nationalmuseums förhoppnignar om tillbyggnad, där man ville ha tips och råd av mästaren. Det går ju inte att ställa sådana frågor. “Hur skulle du ha gjort?” What would Jesus do? Jag gick fem minuter innan det slutade.

Väl rutet!

March 4th, 2006

Pappers-DIKforum (snart på nätet) damp ned igår. Där finns alltid något att irritera sig på. Obegripliga platsannonser, den obligatoriska feature-artikeln om ett bibliotek eller arkiv, idol-intervjun med en framgångsrik informatör och bibliotekarie-kolumnister som just upptäckt google. Men nu, på debatt-sidan ÄNTLIGEN en schysst käftsmäll från Eva Bäckstedt till museernas totala oproffsighet när det gäller presskontakter (och kontakter med omvärlden överhuvud taget). Jag känner helt klart igen mig i att natten innan en pressvisning oftast är välanvänd, och att det där “finputsandet” som man tror sig ha kvar oftast innefattar väsentliga delar av utställningens helhet. Som Bäckstedt skriver: “det är bara texterna som saknas”. Det finns dock ett romantiskt skimmer på vissa håll över “sista veckan”, “sista natten” före pressvisning. Ett skimmer som borde tvättas bort lika kvickt som den attityd som många museer visar studenter och forskare (jag vet för jag har varit där) som hör av sig och vill göra undersökningar och intervjuer med hyfsat lång framförhållning. “Tyvärr, vi har inte tid”. Hur kan man ha tid att ha så dålig planering att man bjuder in till pressvisning utan utställningstexter med hyperstressade elektriker som försöker lösa någon dålig beställares omöjliga önskemål. (Jag förstår varför elektriker strejkar så ofta). Det är inte en fråga om tid, mina vänner. Det är en fråga om kompetens.