Museibloggar

February 24th, 2006

Min självupptagenhet fick mig att hitta forumet museumpro. Den är precis som det alltid blir (DIKtafonen är bara förnamnet på hur boring det kan bli) när kulturarbetare och museimän ska göra sina röster hörda på Nätet. Nämligen total tristess. Nu menar jag inte att museumpro är ett dåligt initiativ. Tvärtom! Men det är ju aldrig nån som vill säga någonting! 18 poster på fyra månader och X antal användare senare undrar man vad det är för fel på kommunikationsförmågan hos denna yrkesgrupp. Vi jobbar ju för fasiken med kommunikation! Kolla bara på journalistkåren, de bloggar sig blå! Bibliotekarierna verkar inte vara så dåliga de heller. Jag läser ibland trettinånting och Conan the librarian, den senare mest för det fina namnets skull. Det här med att museimän (det hörs väl på namnet) skulle vara introverta är förstås statistiskt ogrundat, som det mesta som skrivs här i Kabinettet, men det är ju liksom det som är grejen. Varför ska alla som säger sig arbeta med Kulturarv vara så skitnödigt korrekta hela tiden, till och med på fritiden?

Access-fiaskot

February 23rd, 2006

Kulturrådets jävla Access-satsning är mitt rödaste skynke just nu. För den som inte vet är det plus-jobb fast för “akademiker”, med plus-jobb menas “sånt som ingen annars vill betala för” och med akademiker menas i det här fallet alla med sk onyttiga utbildningar såsom konst- och kulturvetare, arkeologer, bibliotekarier och diverse media-tjafs. Sådana som jag, alltså. Kravet på att åtgärden ska “kraftigt bidra till ökad sysselsättning” verkar institutionerna ha fått tolka ganska fritt. Officiellt finns inga krav på att de sökande ska vara arbetslösa, men i exempelvis Moderna museets annonser stod att sökande skulle vara inskrivna vid Arbetsförmedlingen.Jag tyckte att allt var så fel att jag inte ville befatta mig med det, även om det kanske hade varit taktiskt att sluta med mitt nuvarande uppdrag, skriva in mig på arbetsförmedlingen och vänta på ett tryggt om än dåligt betalt inscanningsjobb. Lite för mycket hasardspel, dock. Tillvaron är tillräckligt spänningfylld som den är. Men så kom jag i kontakt med Systemvetarna i Uppsala och deras KMM-projekt, som i mitt tycke verkade vara en mycket vettig och nödvändig satsning. Lite flummigt här och där och kanske inte något för programmerings-purister (som sambon) men ändå viktigt. När nu Access-galenskaperna dras igång är det väl bra om åtminstone någon ställer sig frågan om hur allt detta inscannade material ska användas och göras tillgängligt för alla svenskar, europeer och världsmedborgare om fem, tio och trettio år. En början till en gemensam standard, alltså, med stöd i EU-projektet Michael+. Har inte KUR lärt sig av tidigare arbetsmarknadsåtgärder (det ska alltid scannans och digitaliseras i museernas samlingar. Varför?) att inte en länsmuseernas olika hemsnickrade system kan prata med varandra. Åtminstone på länsnivå borde det finnas en standard. Kulturrådet om någon borde ha koll på detta. De kanske borde samarbeta med IT-komminssionen, haha. Vart skulle jag komma. Jo, att KMM-prjektet tilldelats mindre än hälften av sökta tjänster, efter ivriga påtryckningar om att KUR ska satsa på standard- och systemutveckling har man fått hålla till godo med “arbetslösa akademiker”. Och inte ens det kunde KUR släppa till. Skamligt!

Traitors to history

February 18th, 2006

Ibland kommer intressanta uttalanden där man minst anar att de ska dyka upp. Cory Doctorow skriver i senaste numret av MakeZine (ett nördigt och roligt magasin för DIY och meckande med allt från datorer till kaffebryggare) om museernas underliga (och ofta helt individuella) tolkningar av upphovsrättslagstiftning. Artikeln finns inte tillgänglig på nätet, men ett mycket väntat och upprört svar från den andra sidan. Jag citerar Doctorow:

“There’s no nice way to say this: a museum curator who takes this attitude to the exhibits in her charge is a traitor to history, to heritage, and to science. The point of a museum is to spread culture, not restrict it in order to run a penny-ante-picture-postcard racket.”

Jag blev alldeles upprymd av Doctorows hårda dom över museernas protektionistiska inställning till exempelvis fotografering av föremålen. Allt för att tjäna några slantar på vykort. Om det vore så enkelt som bara vykortförsäljning skulle vi inte ha det här problemet. Nej, faktum är att museer inte vill att deras skatter ska komma allmänheten, forskare, studenter, skolelever, lärare till del. Det är ju för fan för allmänhetens skull vi har skattefinansierade museer. Sen finns det privatsamlare och auktionshus, och det är någonting annat. Men man älskar att gömma sig bakom en grumligt tolkad upphovsrättslagstiftning för att hindra studenter och genuint intresserad personer att närmare undersöka museiföremålen. När man borde värna om allt frivilligt intresse som ges. Ett exempel är hur vissa centralmuseer i det här landet hanterar fotograferade konstverkt ur samlingarna. Det är en sak om konstnären i fråga har rätt till ersättning för publicering om bilden är minder än 70 år gammal, eller vad man nu har för avtal. Men att en museianställd fotograf ska ha kulor för publicering av bilden i fråga är ju absurt. Det är som att alla som någonsin har varit anställda på ett företag som har framställt en produkt skulle få royalties för det en massa år framöver. När man utför ett arbete ska man få betalt för det, antingen per enhet eller över tid. Men ska man få ännu mer betalt när ens produkt används? Får bönder en extra slant av Arla när jag dricker upp mjölken jag just köpt i affären? Kom inte och säg att jag bagatelliserar ämnet, för det här är viktiga grejer, det handlar om museernas överlevnad!

Det här med utställningskritik

February 18th, 2006

I dagens dn recenserar Peder Alton Arkitekturmuseets nya Bruno Mathsson-utställning. Recensionen är väldigt typisk i sitt slag eftersom det ges tillfälle för recensenten att raljera fritt över utställningens ämne och innehåll. Inte ett ord om det är värt för mig som konsument att pallra mig iväg till Arkitekturmuseet, eller om det hade varit bättre att gå till bibblan och låna en bok om Mathsson istället. Utställningar recenseras alltid som berättelser om det valda temat, och bedöms efter hur aktuellt det valda temat anses vara. Ett annat exempel, tyvärr lite föråldrat, är Riksutställningars Mah-Jong-utställning, vars tema är spännade, utställningskatalogen utmärkt med vackra bilder och kläder. Men är det en bra utställning? Det tycker naturligtvis inte satkärringen i Kuriosakabinettet. Men det är lite sent att utgjuta sig över det nu. Det visar ändå att en illa genomtänkt utställningsform kan komma undan i dagspressen bara ämnesvalet anses vara intressant och aktuellt. Jag har inte sett Bruno Mathsson-utställningen ännu, så jag kan inte uttala mig, men hur ska jag kunna veta om det är värt att ta sig ut på Skeppsholmen i snöovädret, när den sk. recensionen bara vill visa hur mycket Alton faktiskt Kan om Mathsson. UEforum, som jag nämnt tidigare verkar ha ambitionen att publicera riktig utställningskritik ibland. Tyvärr kan det också bli tämligen enfaldigt. Jag skulle antagligen inte ha gjort det bättre själv, men om man vill beskriva rumsliga förhållanden blir det lätt: “först går man in i ett rum med tavlor på väggarna, sen går man genom en korridor…”. Någon slags loggbok. Vi saknar en poetik för att beskriva dessa förhållanden. Jag är övertygad om att en sådan går att finna, men det sker inte i en handvändning.

Historiska makes another hit

February 17th, 2006

Nu verkar inte dn.se ha publicerat varken notisen om att Historiska museet ska lägga ned sin samtidskonstsatsning eller Ingela Linds kommentar. Men jag minns från papperstidningen att utställningschefen (våra vägar korsades under utbildningstiden, min alltså, inte så kul) citerades. Och jag tror bestämt att hon sade någonting i stil med ”då får vi förlita oss på befintlig kompetens” som kommentar till att Celia Prado slutar. Grattis! Den kompetensen ger vi inte mycket för. Men så skulle Ingela Lind aldrig uttrycka sig. Men så kan jag uttrycka mig. Därför gör jag det.

enfaldens estetik

February 17th, 2006

När jag började blogga var en av anledningarna den massiva frustration man känner i det sk. arbetslivet när ma har valt ett yrkesområde där alla får vara hur amatörmässiga som helst, där dumhet och mossighet premieras. En av sakerna jag vill undvika i mitt bloggande är rena personangrepp. Men ibland, i ett litet land som Sverige koncentreras alla problem med utställningsmediet och museer och andra beställares inkompetens till en fysisk person. Det är egentligen inte denne persons fel, tvärtom det är decennier av oproffsiga museitanter, grupparbeten, för många forskare som har skapat detta monster. När en massa styr- arbets- och referensgrupper har träffats tillräckligt länge och gaggat om vad de vill åstadkomma med en utställning blir de till slut trötta och frustrerade. Grupparbetena kommer inte framåt. Var är den där utställningen som allting ska utmynna i? Då kommer han (för det är alltid en han), som räddaren i nöden: Utställningsformgivaren utrustad med tracing-paper och ett orförråd hämtat från barnteatervärlden, tryfferat med namedropping som visar att han har koll på sin historia och de stora modernisterna. Fy fan, jag tror jag måste byta jobb.

Mera Forntider

February 14th, 2006

Idag trillade det ner lite nyhetsmail från mina kompisar på UEForum. De vet inte om det än, men de har en vän från helvetet, eller kuriosakabinettet, ute i cyberrymden! Jag uppskattar verkligen vad de vill och försöker göra, och hoppas innerligt att det blir ett varaktigt och modigt forum. Eva Persson är en figur att respektera. Jag var skeptisk i början, som så ofta, men efter att ha läst “Utställningsform” många gånger om är jag idel öra/öga. På tal om Historiska museets nya Forntidsutställning har hon skrivit en kunnig och faktaspäckad recension. Så bra skulle aldrig jag kunna skriva, jag skulle aldrig ha koll på bakgrunden, därför skulle jag ha varit viktlös. Det är därför jag bloggar. Ha! Lättare än luft. Men det känns skönt att höra från officiellt håll att utställningen inte innbär några nyheter, varken i gestaltning eller berättande. Även om jag skulle uttrycka mig mer dräpande.

Lärarhögskolan

February 13th, 2006

I morse var jag på en öppen föreläsning på Lärarhögskolan. Det skulle handla om museer och tillgänglighet, och det tänkte jag att jag skulle ha stor nytta av i mitt Arbete. Först måste jag bara reflektera lite över denna märkliga institution. I höstas, på DI/II-kursen hade de bjudit in en ganska rolig (mest för att hon var så förvirrad och tankfull) arkitekt som bl.a. sade att det är helt omöjligt att hitta på Lärarhögskolan-campus i Stockholm. Byggnaderna ligger utströdda, det finns ingen logisk entré, svårt att hitta orienteringskartor. Detta håller jag verkligen med om, men efter att ha försökt gå en kurs där (OK, inte så ärofyllt, jag var på uppropet och insåg att jag inte hade tid, eller att jag inte villle TA mig tid) börjar jag tro att den förvirrade hus-layouten speglar ett inre kaos. Nej, kaos är fel begrepp. En lärarhögskola präglas aldrig av kaos, snarare en präktig ordning och självklarhet som jag aldrig kommer i närheten av i mitt dagliga “värv”, eller mina tidigare studier. Alla studenter verkar vara där “på allvar”. Dels ser de ut att vara antingen tio år yngre eller tio år äldre än mig, bara en sån sak. På Lärarhögskolan går man inte bara för att testa lite, eller för att man hellre vill bli filosof, konstnär, musiker eller emigrera. Där går man för att utbilda sig till ett Yrke och Göra Rätt För Sig. Och jag inser hur medelklassigt bortskämd jag låter som har larvat mig igenom studier som bara gett mig studieskulder och hundår som aldrig tar slut. Och att jag nog visste att det skulle bli så när jag pluggade, men jag gjorde det ändå. OK, det var inte ngt slags klassamhälle jag skulle kommentera, även om det är lite extra ironiskt att lärare inte längre står inför en “enkel” arbetsmarknad. Nej, det handlade om institutionens ogenomträngliga yta och alla de kunskapsskatter som gömmer sig däri om man bara har nycklarna, koderna. Vem visste att LHS har kurser i kulturmiljöpedagogik, museipedagogik, bildpedagogik? Jo, det är klart att man visste, men brydde man sig? Som vanlig humanist har i alla fall jag inte de rätta nycklarna för att begripa det. Den öppna föreläsningsserien jag trillade in på annonseras inte på Internet, bara en sån sak. Nu var den inte så lysande av den enkla anledningen att föreläsaren var tvungen att tala engelska, inte hennes starka sida, annars var det ett ämnesområde som borde locka de flesta “museimän”. På Lärarhögskolan finns en parallell värld av ordning, där pedagogik är någonting självklart, men där konstteori och diskurs-floskler kanske faktiskt är lite mer avlägsna begrepp. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, jag är bara faschinerad av bristen på pretton.

rysligt bra och dåligt

February 9th, 2006

Bibliodyssey är så bra att man får gåshud. Skit samma att det är ytliga jpgs från enastående bokskatter, det passar mig alldeles utmärkt. Och det går rakt på det väsentliga: bilderna.
Det här är extra ljvuligt. Skisser på dinosaurieutställningar från ca 1870. Vet inte om det realiserades, eller vad som hände, jag har inte orkat fördjupa mig – så slarvigt. Bilderna var alldeles för fina.
Jag har inte skrivit på ett tag, men idag har jag myror i skallen. Jag var på Historiska, som hade kvällsöppet. Snömodd och gnagande hunger, jag var där! Nu har jag äntligen sett Forntider. En utförlig recension måste komma, men jag vet fasiken inte vad jag ska tycka. Det är en länsmuseiodysse av de luxe-variant. Varför denna scenografi-orgie? Jag tror att jag har börjat hata scenograferade utställningar. I alla fall om scenografin består av en heltäckningsmatta med förna-mönster, storprints-onani och några stenar och risknippen i ett hörn. Varför hade de valt ett bakgrundsljud i form av en hostande gubbe? Skulle det kännas autentiskt? Ska man känna sig NÄRA Bäckaskogskvinnan vars skelett sitter hopkurat i en glasbur jämte en rekonstruktion av hennes ansikte. Introfilmen hade nog ett sådant syfte. Den sög älgballe. Utkädda museimän och lajvare och enfaldiga påståenden. OK, jag visste såklart vad jag skulle tycka. Rätt förutsägbart. Men jag vill verkligen inte vara så kritisk som jag var nyss. Jag vill så gärna se kvaliteter, för jag vet hur jävla svårt det är att göra en utställning. Bara en sak till om Historiska. Jag var inne på Vikingautställningen också. Det var typ jag, två besökare till och två vakter. Det var kallt och mörkt. Storslagen scenografi och vägghända prints (dom gillar det). Mest bisarrt var de två samlingplatserna i mitten. Den ena hade ett skelett i glasmonter där man tänker sig att ett centralt bord skulle stå, den andra en otroligt ugly Sverigekarta i betong/papier maché. Annars var det en massa fantastiska föremål, ja, jag tycker faktiskt det, men jag hade velat veta MER om dessa, inte leta objektsnummer i enfaldiga Smaka-på-orden-texter. Jag kikade in i ett pedagogiskt rum som var stängt. Där så allt så mysigt och hemtrevligt ut, inte alls som den hårda, kalla, ganska gubbiga (mitt favorit-pejorativa-uttryck) Vikingautställningen. Jag säger inte att mina argument är giltiga, de är bara snabbt nedklottrade. Nu börjar Antikrundan.

en förebild

February 1st, 2006

Jag har länge avfärdat museologi som ett mumbo-jumbo-ämne. I synnerhet då min första kontakt med Umeå-museologin var Per-Uno Ågrens (eller vem det nu var) ”Museologisk grammatik”, denna populär-semiotiska smörja. Eller gubbarnas studieresa till USA och Canada i början av 80-talet, som resulterade i den ganska rara och oförargliga ”Utställningsspråk”. Eller varför inte Lundberg och Ågrens ”Historiebilder”. Jag säger som Eilean Hooper-Greenhill: intention is irrelevant! Det kanske var vad gubarna också hade i syfte att visa, men i så fall framgick det inte. Länsmuseernas utställningar som de skriver om är inte värda den tid och respekt som de lägger ned på att försöka utröna deras budskap, intention och reception.
Alltså kändes det som att jag inte kunde bry mig mindre om vad de höll på med däruppe, ännu en självbekräftande, opraktisk icke-vetenskap. Kerstin Smeds debattinlägg i DIK-forum 2005 fladdrade förbi, jag tyckte att det verkade vettigt och rev ut några sidor. När jag sedan fick höra från klantskallen i Uppsala att Smeds var kontroversiell och ”inte bra” för att hon gav utställningsmediet för stort utrymme i museologin, var jag tvungen att spetsa öronen.
Och nu har jag skrivit ut och noggrant gått igenom DIK-debatten, inklusive Smeds längre artikel om Nobelmuseum. It the real shit. Det är bara en sak jag inte håller med om, nämligen det där idolisernadet av Utställningsproducenten, som man kan känna igen på vår statliga myndighet. Att en utställning skulle springa ur en persons kreativitet som deus ex machina (eller kuriosakabinettet) måste det bli ändring på. En utställning måste vara en produkt av flera människors ansträngningar, och där är den tänka användaren bra mycket viktigare än producenten. Men producentens uppgift bör vara att tillgodose användarens önskemål, helst genom tester, så på det sättet kan man väl säga att allt samlas hos denna gudomliga gestalt.
Det är i DIK Forum 5/05 som hon skriver att ”Gestaltning och innehåll ska sitta som hand i handske, och styras av en och samma person.” Visst står det senare att det handlar om ett teamarbete, men jag är ändå tveksam till upplägget. Annars, all cred till Kerstin!