museimannaförbundet

January 31st, 2006

Idag kunde jag ha gått på årsmöte för museimannaförbundet, en DIK-avdelning. Jag är lite inne på att engagera mig fackligt, men mest för att jag vill åt ett diskussionsform. Det finns tyvärr inte inom DIK, eller inom det här landets gränser över huvud taget. Det är det som är problemet. Vi får se om de äntligen lyckas komma fram till ett nytt namn, det behövs. Annars känns det inte som att de representerar mig eller mina generationskamrater över huvud taget, frånsett de i min ålder som är Duktiga och inte sticker upp.

mer övergripande information

January 27th, 2006

Nu har jag en lillfingernagel av insyn med i det här spelet, men nu är utställningsformen ute och cyklar igen. Vad betyder ”för mer övergripande information”? Som informationsdesigner (ja, faktiskt) undrar man vad detta missbruk ska syfta till. Är informationen mer övergripande än den borde vara, eller får man ut mer av varan övergripande information? Antagligen båda. Jag gissar att det är jättekonkret hemma på Riksmuseet. Snart är det 2007. Jag bävar, och fler med mig!

sexiga museer?

January 25th, 2006

Äntligen har jag lite tid, eller snarare samvete att blogga efter en jävla dag av presentation och nervositet. Och allt gick vägen. Knappt man tror att det är sant. Det berodde naturligtvis inte på mitt ”anförande”, utan på andras skicklighet. Och lite tur. Kul att vara med i ett projekt som inte går alldeles åt helvete.
Solfrid Söderlind talar ut i DN om att det bara är vi i Sverige som ser museer som dammiga. I Europa är det ”sexigt” med museer. Hoppla! Undrar vad det beror på? Att alldeles för många som jobbar på svenska museer inte vet vad ordet sexig betyder? Att den välvilliga, folkbildande museistruktur vi har gör att ingen tillåts sticka ut och göra riktigt bra utställningar. Eller är oförmögna eftersom vi är ett sånt litet land utan ordentlig kompetens eller utställningsdiskurs? Att den experimentlusta och vilja som finns inte får tillträde till museitjänsterna?
Nu vill jag inte hylla det där uttalandet, jag bara råkade sätta morgonkaffet i vrångstrupen när jag läste det. Det var samtidigt frånstötande. Ska det bli sexigt nu? Jag ser framför mig hur Kulturrådet tänker till och skapar nåt jävla åtgärdsprogram för att göra länsmuseerna sexigare. Jag ser framför mig hur de minst substantiella regionala museichferna rider på vågen av plötslig ”allt är tillåtet”-stämning och gör populistiska uttalanden med orden ”mötesplats” och ”kulturpedagog” frekvent förekommande. Och får en massa stålar som kunde ha använts på bättre sätt. Kan ingen bara tala om att det aldrig kommer att bli sexigt som strukturen ser ut idag. Och kanske, kanske ska vi vara glada för det.

massmedium eller politik?

January 21st, 2006

Grubbel, grubbel. Jag har alltid gått omkring och ansett att ett museum, eller i synnerhet museets utställningar är ett form av (mass)medium. Det har väl dels med min bakgrund att göra, som utbildad inom informationsdesign, denna Shannon-Weaverska medium-message-receiver-bastion inom samhällsvetenskap. Jag har funderat mycket över hur man ska kunna jämföra (och naturligtvis granska) museernas utställningar som massmedium, kanske som Public Service-radio och Tv, eftersom kopplingen till staten är så tydlig. Jag har inte kommit så långt. Det enda man kan konstatera är att det inte finns samma öppenhet och kontrollmekanismer för hur museer hanterar sitt pubika uppdrag, som det finns medieforskare, metodik och system för granskning av etermedier och dagspress. Det finns säkert flera anledningar till att museers publika uppdrag är så svårt att granska. För det första är det ingen som är intresserad av att göra det. En Persbrandt-liknande affär med, säg, Naturhistoriska Riksmuseet är svår att föreställa sig. OK, det har varit en del rabalder kring Historiska, men det är av annan art. Jag kommer säker att återkomma till Historiska och varför Masel och Feiler-skandalen (bland annat) är någonting annat än misstron mot kvällspressen.
Anledningar till svårigheten att granska var det, ja. För det första finns inte resurser. Det går visst att komma och intervjua och fråga ut en museichef, utställningschef, intendet eller pedagog. Det gå alldeles utmärkt. Då kan de dessutom ticka av boxen ”information till allmänhet/student/forskare/jornalist” i uppdragsplanen. Då kan man sitta där och få upprapat för sig hur museets Uppdrag ser ut i olika frågor, vem som gör vad och varför. Men för att komma åt hur och varför en utställning skapas måste man i princip BO på ett museum under minst ett års tid. Helst ska man flytta runt mellan ateljé, chefsrum och skugga dem som möter publiken, dvs guid.. förlåt, Pedagogerna. Wallraffandet i nytt ljus, alltså. Det går inte att få ut någonting av en eller tio intervjuomgångar med en museianställd på en någorlunda hög post i hierarkin. Det är inte bara av illvilja. Det finns nämligen ingen som har terminologi för vad det är som händer i processen utställningsSkapande. Det bara blir. Man bara gör. Från högstämda uppdrag och intentioner som är så lång från konkretion man kan komma tills någon två veckor före vernissage bestämmer att utställningen Måste innehålla en whiteboard där besökaren får Lämna Ett Avtryck. Som besökare tittar man storögt på den där arma tavlan där kidsen skrivit k-k och f-a och undrar vad det var som hände.
Och politiken. Tony Bennett har skrivit högstämt och teoretiskt om ”The birth of the museum. History, Theory, Politics”. Hallå, vadå politics, var min första tanke. Aldrig har museer känts så opolitiska som nu. Trots att de skulle kunna vara statens förlängda arm ut till massorna. Visst ska vi vara glada att det inte är så, och visst finns det inslag i museiverkligheten som är en direkt följd av politiska påbud. Men denna urvattande feghet att ta ställning, mixat med en och annan 40-talistintendents försök att återinföra historiematerialism och Arbetaren i utställningssalarna som på det goda 70-talet får mig att storkna. Mueseer är varken medier eller politik. ”What are they and how could they be better” som en fd generaldirektör skulle ha uttryckt det.

Nu kanske det verkar som att jag inte jobbar särskilt hårt, men det gör jag faktiskt. Sökte på handheld devices för ett projekt och snubblande över några pigga dalmasar och dalkullor som har öppnat egen låda och verkar vilja göra ungefär samma sak som v4m på ii gör så framgångsrikt. Ironi eller ej. Undrar vilket arbetsmarknadsprojekt det är? Bland oss humanister brukar man slippa särskrivningar, men här har man särskrivning som affärsidé. Fy vad jag är elak jag borde söka vård. KI – Kulturarvs Interpretation. Cultural Heritage Interpretation eller Interpretation of Cultural Heritage funkar väl. Egentligen gillar jag det här. Det påminner om kulturmiljömannen som guidade i Mimerlaven i Norberg. Och det var bra på riktigt.

insektslabbet

January 20th, 2006


Det här platsar definitivt i Kuriosakabinettet!

bloggfrände?

January 20th, 2006

Alltså, det här med bloggande har blivit ett gift. Jag har alldeles för svårt att koncentrera mig på det jag borde göra. Att jobba hemma kommer inte att vara ett gångbart alternativ den närmaste tiden. På arbetsplatsen har jag ändå utvecklat en nät-etikett som gör att jag bara kollar privatmailen och dn.se ett par gånger om dagen – om det finns tid. Hemifrån, däremot, är det svårt att inte falla för frestelsen, med google inom alldeles för nära räckhåll.
Jag var så upptagen med mitt nyvunna bloggande att jag var tvungen att kolla om det finns någon själsfrände därute i cyberrymden. Någon som skriver om museer och utställningar, som man kanske kunde häckla. Det finns säkert många, men jag hann inte så långt för jag hittade Kurt Plommons KMM-blog. Nu slår det mig att jag har hälsat på den här mannen och han verkar sympatisk. En estetiker på systemvetenskapliga institutionen, bara en sån sak. Som sysslar med ontologier. Och KMM-projektet kommer jag kanske att bli inblandad i, jag skulle kunna jobba ideelt för att få bli inblandad. All hail, Kurt Plommon, dig ska jag icke häckla.
Tyvärr har han ingen Atom eller RSS-feed, annars hade han suttit högst upp på min Sage-lista. Och inte uppdaterat på ett år heller. Synd.

kuriosakabinettsälskare in spe

January 20th, 2006


Det finns mycket som motsäger förra inlägget, att jag skulle hata alt som är gammalt och kuriöst. Jag älskar till exempel den här bloggen. Det är så vackert, det är kärlek. Bibliofili när den är som bäst. Ett annat recent example på kuriosa jag gillar är Vampyroteuthis infernalis, The Vampire Squid From Hell. Jag såg en jätteamerikansk naturdokumentär med Hemingway-liknande äventyrliga marinbiologer med jättemycket pengar som fångade en Vampyrotheuthis med hjälp av en fjärrstyrd undervattensfarkost i Monterey Bay. Bästa naturfilmen på mycket länge. De kristna kejsarpingvinerna kan slänga sig i väggen.

the namesake

January 20th, 2006

Inte för att det är någon som läser det här, förutom möjligen min sambo, men jag känner att jag måste förklara mig när det gäller namnet ”Kuriosakabinettet”, eller varför inte ”KK”. Det skulle nämligen kunna hända att någon tar det på allvar. Någon som har läst 100 poäng museologi och får stånd bara någon säger Hooper-Greenhill. Jag gillar iof Eilean (men stånd får jag inte, av naturliga skäl). När jag under några månader förra året hade möjlighet att sätta mig in i museologi-diskursen (också ett hat-ord, men vi tar det sen) höll jag på att kräkas på allt tjat om museion, musernas hus, kuriosakabinettet, Wunderkammer, De Stora Världsutställningarna och till sist Den Vita Kuben. Man riktigt ser hur museolog-skägget krusas av vällust när Augsburgska konstskåpet kommer på tal. För man ville Visa Världen. Ja, so what? Van vill ni visa för värld idag? Det är 2005, inga utställningar blir bättre av att ni sitter och runkar över en svunnen tid. Så alla som går igång på avhandlingar som ”Den utställda världen” bör snarast gå någon annan stans. Till Nordiska museet till exempel. Där har inte mycket hänt sedan …öh..60-talet.

the object of anguish

January 20th, 2006

Angående föregående text måste jag nog lägga in bildbevis för att det ska bli någorlunda begripligt. Man får säkert inte göra såhär, upphovsrätt och sånt som man drillats i enligt principen trial-and-error. Här kommer deti alla fall, eftersom ingen läser så är det nog tämligen riskfritt.