Jag kommer aldrig att tröttna på att tjata om tillgänglighet vid museerna. I min nuvarande roll som doktorand är det en lite annan typ av tillgänglighet jag söker. Det här med barnvagnsramper, garderober, toaletter och trevliga museivärdar, liksom begripliga och välgjorda utställningar gäller min roll som privatperson, utställningskonsument. Men som forskare är jag beroende av att statliga samligar av museiföremål och allt som hör därtill går att komma åt. Om det inte är åtkomligt för forskare, för vem är då samlingarna till? Jag tycker förvisso inte att det ena ska utesluta det andra. För min del fick gärna allt vara tillgängligt för alla hela tiden. Men att det finns säkerhetsmässiga problem med vidöppna samlingar går väl att acceptera. Tillgänglighet på webben borde däremot inte vara något problem, och där tycker jag att museerna och deras fotografer ska lugna ner sig några hekto vad gäller upphovsrättsliga frågor. Lågupplösta bilder kan ingen ha kommersiell nytta av, däremot är den folkbildande nyttan enorm. Många museer gör ett fint jobb på den här punkten, och det är tidskrävande, alla ska inte dras över någon kam.

Nu gällde mitt utbrott egentligen det faktum att ett av mina viktigaste bibliotek, nämligen Konstbiblioteket har varit stängt för renovering, eller vad det nu är, närmare ett år, plus en sejour i undermåliga lokaler vid Armémuseum. Jag älskar Konstbiblioteket. Jag har haft så många fina stunder där då det huserade i huset bredvid Nationalmuseum. Som tur är har jag fyra år netto till mitt förfogande, och visst kan man planera sin tid, men tänk om jag hade haft ett kortare forskningsprojekt?

Det som stör mig är att det passerar obemärkt att en så viktig institution får hålla stängt så länge. Man har tillåtit en övergångsperiod bli alldeles för lång, och i mellantiden finns ingen bra lösning på hur samlingarna ska tillgängliggöras. Materialet finns i viss utsträckning att få tag i på andra håll, på KB, via enskilda museer, konsthallar och gallerier. När det gäller Moderna museets samligar är det sämre ställt. Tidigare fanns ett fotobibliotek på Moderna, men av kuriösa anledningar stängdes det ned utan att det digitala galleriet på hemsidan blivit tillräckligt utbyggt. För att skaffa sig en snabb överblick blir man tvungen att vädja till enskild personal vid museet att hjälpa till. Probelemt är att alla har varit väldigt upptagna med museets stora 50-årsjubileum. Och med det här spektakulära projektet. Som media naturligtvis hakat på. Jag har haft större hjälp av enskilda gallerister – som inte alls har i uppdrag att hjälpa forskare – än av det statliga museet – med undantag för en väldigt hjälpsam intendent.

Gärna tavlor i ett teatermaskineri: men först äkta tillgänglighet – för alla!

Musealt spam på DN Essä?

March 3rd, 2008

Vad är detta… en helsida ”Bildningstemplens förvandling” på DN essä idag. Vid närmare läsning visar det sig att artikeln inte säger någonting nytt över huvud taget. Det är den gamla vanliga ramsan om att museerna var bättre på 70-talet, för då hade vi en mer ”tillåtande historiesyn” och att utställningsmediet måste utnyttjas bättre, ty ”den kan skapa rum och miljöer som förmår fånga, förflytta och lyfta oss mot något tidigare okänt. … I resor genom tiden och möten med andra erfarenheter kan något sättas på spel, vi kan förstå annorlunda.” (sic). Undrar om ”förstå annorlunda” är det som artikelförfattaren menade när hon jämställde hobbyastrolog-arkeologen Bob Linds tolkning av Ales stenar med den samlade forskning som bedrivits av arkeologer vid universitet. För en bra översikt över av förra sommarens Ale-soppa läs här.

Det som upprör mig mest med den här ”essän” är följande: artikelförfattaren befarar att allt fler forskarutbildade inom humaniora kommer att söka sig till museerna då arbetsmarknaden vid universiteten inte är den mest gynnsamma. Detta kommer tydligen att vara förödande för museernas roll som fantastiskt och unikt folkrörelse-substitut då ”ett svagt samhällsengagemang, en förlegad bildningssyn och anställda med yrkesroller formade för och av akademierna kan försvaga museerna och försvåra utvekclingen mot bildande, aktiva aktörer i kulturliv och samhällsdebatt. För att föra folkbildningskulturen vidare in i 2000-talet behöver museerna tvärtom både stärka sina samhällsanalyser och vässa sina kulturhistoriska synteser.” Jag slutar citera där. Det är så frestande att fortsätta, men…

Sedan när blev forskningsanknytning förödande för museerna? Jag tror att det råder skriande brist på forskarutbildade på dessa samhällets viktiga poster. Och då menar jag forskarutbildade inom allehanda museiankutna discipliner, inte bara de föremålsnära, som det brukar ropas om stup i kvarten. Vem har sagt att förmedling måste skötas av amatörer när det finns högskoleutbildningar och forskning inom sådana discipliner? Vässade kulturhistoriska synteser (vad nu det är) görs inte i brådrasket, men i samarbete med den akademiska världen kanske museerna kan komma en bit på vägen. Artikelförfattarens lösning verkar vara att museerna ska bli mer som Riksutställningar var på 70-talet. Men det är inte 70-tal längre. Riksutställningar kommer äntligen att behöva förnya sig efter en påtvingad Gotlandsflytt. Över huvud taget svävar argumentationen fram och tillbaka. Är det bra med fri entré eller inte? En del utställningar är för snygga, andra för fega (där är jag böjd att hålla med).

Jag tror att det är bra med akademisk utbildning. Om inte annat för att man blir tränad i att uttrycka sig i skrift och att ta fram det meningsfulla i eventuella källor. Till den här artikeln anges tre källor, som man förväntar sig någon sorts referens till. Det förekommer bara i ett fall. De övriga verkar bara stå där för att det ska se bra ut. Språkbehandlingen är under all kritik. Smaka på den här meningen: ”(Nordiska) Museet lyfte fram en försvinnande allmogekultur, tryfferad med fiskare, samer och hantverkare.”

När en artikel av det här slaget publiceras frågar man sig vilka motiven är. Lars Linder är redaktör och har själv skrivit tämligen mossbelupna utställningsrecensioner det senaste året, då DN vaknade upp och började recensera sakmuseers utställningar lite då och då. Men han verkade inte vara en vän av historierelativism. Det är museivecka, förlåt, vårmöte snart. Kanske dags att rikta käglan mot museerna, hoppas på välvilligare stadsmakter, all publicitet är god publicitet. Låt oss inte störa ordningen vid museerna, vi har det så bra här utan en massa forskarutbildade huliganer som snart kommer ut från universiteten och snor våra jobb.

Museer och forskning

October 20th, 2006

Kuriosakabinettet har äntligen någonting att rapportera, ett event som iof inträffade för ett par veckor sedan, nämligen DIK Museimannaförbundets konferens om musei- och kulturarvsforskning som ägde rum på Nationalmuseum. Självklart skulle man gå dit, äntligen gör Fackförbundet något intressant, var förhoppningen. Nå, inledande anföranden av Lars Magnusson och Torleif Pettersson var precis sådär senior-vist och trivsamt klappa-humanister-på-axeln-mysigt som man kunde förvänta sig av två väletablerade män från Uppsala. Humaniora behövs minsann också för att förklara fenomen inom nationalekonomi. Homo Economicus som förklaringsmodell räcker inte till, här behövs en mer nyanserad bild. Jag tror visst att humanistisk forskning kan bidra till denna mer nyanserade bild, men den kommer då inte från det kulturarvs- och museiforskningshåll som representerade av Sten Rentzhog. Jag gillar iof folk som vägar vara nyanserade och anpassningsbara, men i det här fallet tror jag att jag har andra åsikter. Inte om vederbörandes stridbarhet, så långt är allt gott och väl, utan åsiktsmässigt.

Jag var naiv, jag hade verkligen inte fattat att det fanns en sådan polaritet mellan ”de som förespråkar forskning” och ”de som gillar utställningar och förmedling” vid museer. Nu fattar jag bättre, och jag kan säga att om det finns några barrikader inom synen på museer, forskning och förmedling så står jag på motsatt sida som Rentzhog. Inte för att det är så svartvitt – det är just det som är problemet – men min lilla fina anteckningsbok (från Moleskine) blev alldeles fullklottrad med i mitt tycke skumma citat (excerpter?) från SN:s anförande.

Man borde ha fattat, utifrån debatten i DIK-forum 15/04 – 6/05 att det under den ack så tysta och tillknäppta museimannaytan finns ett ställningskrig. Objektet för debatten var Nordiska museets forskarskola, och debatten initerades av Kerstin Smeds, det har jag skrivit om förut. Det är inte svårt att räkna ut var mina sympatier ligger, även om mitt medhåll inte sker reservationslöst.

Objektet för Rentzhogs anförande på Museimannakonferensen var också NM:s forskarskola. Han hävdade att de falanger inom musei- och forskningsvärlden som förespråkar kompetens inom kommunikation, utställningsproduktion, pedagogik, liksom utveckling av mål och metoder för dessa inte ”vill” ha forskning om museernas samlingar. Varpå ett samförstånds-fniss och mummel bröt ut i publiken. Jag kände mig verkligen som en katt bland musei-hermelinerna. Förrädaren mitt ibland dem som i åratal kämpat med samlingar som hela tiden riskerar att ätas upp av dåliga anslag eller museimal. Och en sådan Okunskap jag satt och representerade. Informationsdesign – vad är det för trams (en fråga jag även ställer mig själv så gott som dagligen), och vem fan bryr sig om att du har en magister i historia och konst därtill när du aldrig har varit inne i ett Äkta Museilager? Om din arbetsdag inte innebär att du bär vita handskar mer än 90% av tiden är du inget värd. Naturligtvis en helt fiktiv monolog inne i mitt huvud, men jag kände mig så ovälkommen, så fel i Nationalmuseums hörsal. Mer forskning behövs (det gör det alltid) men om vad behöver det forskas? Och vilka museikompetenser är bäst lämpade att förmedla? Enligt den samlade Museimannakåren är det tydligen samlingsforskarna som ska föra ut kulturarvet till kreti och pleti.

Mer forskning behövs, det är säkert sant, även om jag inte kan begripa varför museerna inte satsar på större utbyte med universitet och högskolor där det redan finns fungerande forskningsmiljöer istället för att til varje pris skapa sig egna kuvöser. Men mer forskning om enbart museisamlingar och -föremål enbart i museal regi i den gigantiska omfattning som Museimannaförbundet verkar förespråka känns inte sunt. Istället tror jag att mer forskning behövs om förmedling, pedagogik och utställningar. Som det är idag riskerar dessa ädla konster att handhas av halvprofessionella och praktiken är ett trevande och gissande. Forskning med verifierbara resultat skulle öka förmedlingstankens trovärdighet vilket skulle gagna dess förespråkare och göra diskussionen med dess kritiker mer nyanserad och gångbar.

Jag vet att jag sitter som en illvillig liten tant framför datorn och söker efter vettiga röster som bekräftar att Acess-satsningen suger lika hårt som plus-jobben. Jag hittade en – nästan. Arkeologerna har det inte heller så lätt. Men är 90 sökande per Acess-tjänst på Historiska museet en röst för eller mot arbetsmarknadspolitiska lösningar på den massiva akademiker (läs humanist-krisen) i Sverige? Jag börjar tvivla på mitt bergsäkra bort-med-praktik-tjafset-ge-oss-riktiga-jobb-snack. För om så många som 1900 personer är beredda att ta ett lågt betalt, tidsbegränsat plusjobb på Sveriges minst progressiva museum så borde Paggan och hela hans anhang utropa undantagstillstånd. Kom ihåg att mannen är kultur OCH utbildningsminister. Hilfe! Vi behöver inte fler Access-tjänster – regeringen kan utan problem dubbla försvarsmakten i omfång och starta landets största myndighet för kulturförmedling -produktion, -journalistik, arkeologi, konstvetenskp och antikens-kultur-och-samhällsliv för att nämna några attraktiva kompetenser som skulle kunna få samsas här. Och kom inte och påstå att myndighetsbildning inte har någonting med arbetsmarknadspolitik att göra. Inte när det gäller humanister i alla fall. Gotland i färskt minne.

Lärarhögskolan

February 13th, 2006

I morse var jag på en öppen föreläsning på Lärarhögskolan. Det skulle handla om museer och tillgänglighet, och det tänkte jag att jag skulle ha stor nytta av i mitt Arbete. Först måste jag bara reflektera lite över denna märkliga institution. I höstas, på DI/II-kursen hade de bjudit in en ganska rolig (mest för att hon var så förvirrad och tankfull) arkitekt som bl.a. sade att det är helt omöjligt att hitta på Lärarhögskolan-campus i Stockholm. Byggnaderna ligger utströdda, det finns ingen logisk entré, svårt att hitta orienteringskartor. Detta håller jag verkligen med om, men efter att ha försökt gå en kurs där (OK, inte så ärofyllt, jag var på uppropet och insåg att jag inte hade tid, eller att jag inte villle TA mig tid) börjar jag tro att den förvirrade hus-layouten speglar ett inre kaos. Nej, kaos är fel begrepp. En lärarhögskola präglas aldrig av kaos, snarare en präktig ordning och självklarhet som jag aldrig kommer i närheten av i mitt dagliga “värv”, eller mina tidigare studier. Alla studenter verkar vara där “på allvar”. Dels ser de ut att vara antingen tio år yngre eller tio år äldre än mig, bara en sån sak. På Lärarhögskolan går man inte bara för att testa lite, eller för att man hellre vill bli filosof, konstnär, musiker eller emigrera. Där går man för att utbilda sig till ett Yrke och Göra Rätt För Sig. Och jag inser hur medelklassigt bortskämd jag låter som har larvat mig igenom studier som bara gett mig studieskulder och hundår som aldrig tar slut. Och att jag nog visste att det skulle bli så när jag pluggade, men jag gjorde det ändå. OK, det var inte ngt slags klassamhälle jag skulle kommentera, även om det är lite extra ironiskt att lärare inte längre står inför en “enkel” arbetsmarknad. Nej, det handlade om institutionens ogenomträngliga yta och alla de kunskapsskatter som gömmer sig däri om man bara har nycklarna, koderna. Vem visste att LHS har kurser i kulturmiljöpedagogik, museipedagogik, bildpedagogik? Jo, det är klart att man visste, men brydde man sig? Som vanlig humanist har i alla fall jag inte de rätta nycklarna för att begripa det. Den öppna föreläsningsserien jag trillade in på annonseras inte på Internet, bara en sån sak. Nu var den inte så lysande av den enkla anledningen att föreläsaren var tvungen att tala engelska, inte hennes starka sida, annars var det ett ämnesområde som borde locka de flesta “museimän”. På Lärarhögskolan finns en parallell värld av ordning, där pedagogik är någonting självklart, men där konstteori och diskurs-floskler kanske faktiskt är lite mer avlägsna begrepp. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, jag är bara faschinerad av bristen på pretton.