Museer och forskning

October 20th, 2006

Kuriosakabinettet har äntligen någonting att rapportera, ett event som iof inträffade för ett par veckor sedan, nämligen DIK Museimannaförbundets konferens om musei- och kulturarvsforskning som ägde rum på Nationalmuseum. Självklart skulle man gå dit, äntligen gör Fackförbundet något intressant, var förhoppningen. Nå, inledande anföranden av Lars Magnusson och Torleif Pettersson var precis sådär senior-vist och trivsamt klappa-humanister-på-axeln-mysigt som man kunde förvänta sig av två väletablerade män från Uppsala. Humaniora behövs minsann också för att förklara fenomen inom nationalekonomi. Homo Economicus som förklaringsmodell räcker inte till, här behövs en mer nyanserad bild. Jag tror visst att humanistisk forskning kan bidra till denna mer nyanserade bild, men den kommer då inte från det kulturarvs- och museiforskningshåll som representerade av Sten Rentzhog. Jag gillar iof folk som vägar vara nyanserade och anpassningsbara, men i det här fallet tror jag att jag har andra åsikter. Inte om vederbörandes stridbarhet, så långt är allt gott och väl, utan åsiktsmässigt.

Jag var naiv, jag hade verkligen inte fattat att det fanns en sådan polaritet mellan ”de som förespråkar forskning” och ”de som gillar utställningar och förmedling” vid museer. Nu fattar jag bättre, och jag kan säga att om det finns några barrikader inom synen på museer, forskning och förmedling så står jag på motsatt sida som Rentzhog. Inte för att det är så svartvitt – det är just det som är problemet – men min lilla fina anteckningsbok (från Moleskine) blev alldeles fullklottrad med i mitt tycke skumma citat (excerpter?) från SN:s anförande.

Man borde ha fattat, utifrån debatten i DIK-forum 15/04 – 6/05 att det under den ack så tysta och tillknäppta museimannaytan finns ett ställningskrig. Objektet för debatten var Nordiska museets forskarskola, och debatten initerades av Kerstin Smeds, det har jag skrivit om förut. Det är inte svårt att räkna ut var mina sympatier ligger, även om mitt medhåll inte sker reservationslöst.

Objektet för Rentzhogs anförande på Museimannakonferensen var också NM:s forskarskola. Han hävdade att de falanger inom musei- och forskningsvärlden som förespråkar kompetens inom kommunikation, utställningsproduktion, pedagogik, liksom utveckling av mål och metoder för dessa inte ”vill” ha forskning om museernas samlingar. Varpå ett samförstånds-fniss och mummel bröt ut i publiken. Jag kände mig verkligen som en katt bland musei-hermelinerna. Förrädaren mitt ibland dem som i åratal kämpat med samlingar som hela tiden riskerar att ätas upp av dåliga anslag eller museimal. Och en sådan Okunskap jag satt och representerade. Informationsdesign – vad är det för trams (en fråga jag även ställer mig själv så gott som dagligen), och vem fan bryr sig om att du har en magister i historia och konst därtill när du aldrig har varit inne i ett Äkta Museilager? Om din arbetsdag inte innebär att du bär vita handskar mer än 90% av tiden är du inget värd. Naturligtvis en helt fiktiv monolog inne i mitt huvud, men jag kände mig så ovälkommen, så fel i Nationalmuseums hörsal. Mer forskning behövs (det gör det alltid) men om vad behöver det forskas? Och vilka museikompetenser är bäst lämpade att förmedla? Enligt den samlade Museimannakåren är det tydligen samlingsforskarna som ska föra ut kulturarvet till kreti och pleti.

Mer forskning behövs, det är säkert sant, även om jag inte kan begripa varför museerna inte satsar på större utbyte med universitet och högskolor där det redan finns fungerande forskningsmiljöer istället för att til varje pris skapa sig egna kuvöser. Men mer forskning om enbart museisamlingar och -föremål enbart i museal regi i den gigantiska omfattning som Museimannaförbundet verkar förespråka känns inte sunt. Istället tror jag att mer forskning behövs om förmedling, pedagogik och utställningar. Som det är idag riskerar dessa ädla konster att handhas av halvprofessionella och praktiken är ett trevande och gissande. Forskning med verifierbara resultat skulle öka förmedlingstankens trovärdighet vilket skulle gagna dess förespråkare och göra diskussionen med dess kritiker mer nyanserad och gångbar.

aaargh – Access!

March 31st, 2006

”Miljonregn över museerna”, en rubrik på dn.se. Nu var det ingen nyhet och inget att glädjas över (om man är intresserad av kvalitet och ”hållbar utveckling”, som vi är här i Kuriosakabinettet). Bara ett sätt för Paggan att slå sig för bröstet och hävda att han faktiskt Gjort Någonting för museerna under sin tid som Kultur och utbildningsminister. Det är ju bara valfläsk-pengar som lotsats in i museisfären. Viss, Acccess leder säker till att flera vettiga projekt blir av, och att ett antal vettiga personer omsider blir anställda. Men varför inte en varaktig finansiering? Vill någon veta vad jag tycker så finns det att läsa i DIK-forum 12:2005.

Jag kan förstå att museicheferna är glada över Access. Access är ju typ den enda projektmedelskällan för närvarande för museerna (om man inte räknar Stiftelsen Framtidens Kultur, Sveriges mest överansökta stiftelse) så det är klart att en museichef inte skulle vilja vara utan en arbetslös akademiker. Nu ska det till ännu fler Access-tjänster. Varför? För att intresset var så stort och för att de sk. plusjobben inte föll så väl ut. Facken rasade (varför rasade inte mitt fack?) och de fall som arbetsförmedlingarna skickade till plusjobbstjänsterna var så hopplösa att de inte ens dök upp på arbetsplatserna. Så nu ska det bli ännu mer arbetslösa akademiker på museerna. Jag skulle vilja se ett museum som nyanställer en helt eller halvt nyutbildad person på en ordinarie tjänst under den tid som de här galenskaperna pågår. Hur ser det ut med anställningarna överhuvudtaget dessa årgångar? Hur stor chans har en halvgammal, ständigt projektanställd figur som jag själv att slåss om en tjänst mot en massa flitiga fd. Access-människor som söker jobb på det museum där de suttit och scannat bilder? Maknaden är mättad för ganska lång tid framåt. Allt detta är personlig bitterhet, förstås.

Samtidigt som många museer slår larm om nedläggning och anslagen inte höjs till rimliga nivåer. Jamen, ni fick ju Access-bidrag… Vi snackade lite om Pagrotsky häromkvällen. Min vän som inte jobbar i kultursvängen tyckte att han var ganska harmlös och att han verkligen gör rätt som har kul under sin tid som minister. Jo, det är klart, man kan ju inte beskylla honom för att göra ett seriöst intryck. Samtidigt sitter han på alldeles för viktiga poster – kultur och utbildning – för att vi ska vilja se på när de utarmas. Regeringsskifte? Ur askan i elden if you ask me.

Jag hajade till inför reklamen för Armémuseum på tunnelbanan idag. Nu har jag nästan glömt den exakta ordalydelsen, men de hade en slogan i stil med “Armémuseum – ett riktigt historiskt museum”. Till skillnad från alla andra historiska museer, eller? The Real Historiska museet som börjat tramsa med pedagogik, lajv och samtidskonst? (om det ändå vore så väl…) Nordiska, där dammlagren bokstavligen stelnat över träkåsor och flamskvävnader? Stockholms stadsmuseum? Medeltidsmuseet? Jag tycker att det finns en massa historiska eller historistiska museer i Stockholm. Dessutom är inte Amémuseum så “historiska” som de vill tro. För jag antar att när man använder en sådan term i publika sammahang vill man hos “vanligt folk” framkalla en den Gamla Fina känslan av tider som flytt, fornstora dar, en tid då karlar var män, eller vad det nu heter. Jag besökte nämligen Amémuseum för några år sedan tillsammans med släktföreningen, en släkt nedlusad med militärer och militarister. Fråga mig inte varför. Jag kanske sökte efter mina rötter eller nåt. En av släktens avdankade officerer hade fått beredskaparbete på museet och guidade i utställningarna. Jag kan ju säga att det var sjömil mellan hans uppfattning om “hur krig uppstår” och basutställningens 2001-aktiga apstrid. Armémuseum är in fact riktigt proggigt. Misstänker att några äkta 40-talister varit i farten. De som gillar militärhistoria vill titta på riktiga rustningar, vapen och kanske autentiska slag-uppställningar med tennsoldater. De vill inte veta hur soltadhustrur under 30-åriga kriget hade det hemmavid. I fallet tennsoldater måste man dock säga att Armémuseum möter sin kundkrets. Aldrig har jag sett en sådan orgie i skalenliga modeller och dockor i allehanda storlekar. Det är som att vakna upp i lilleputtarnas rike.

Museibloggar

February 24th, 2006

Min självupptagenhet fick mig att hitta forumet museumpro. Den är precis som det alltid blir (DIKtafonen är bara förnamnet på hur boring det kan bli) när kulturarbetare och museimän ska göra sina röster hörda på Nätet. Nämligen total tristess. Nu menar jag inte att museumpro är ett dåligt initiativ. Tvärtom! Men det är ju aldrig nån som vill säga någonting! 18 poster på fyra månader och X antal användare senare undrar man vad det är för fel på kommunikationsförmågan hos denna yrkesgrupp. Vi jobbar ju för fasiken med kommunikation! Kolla bara på journalistkåren, de bloggar sig blå! Bibliotekarierna verkar inte vara så dåliga de heller. Jag läser ibland trettinånting och Conan the librarian, den senare mest för det fina namnets skull. Det här med att museimän (det hörs väl på namnet) skulle vara introverta är förstås statistiskt ogrundat, som det mesta som skrivs här i Kabinettet, men det är ju liksom det som är grejen. Varför ska alla som säger sig arbeta med Kulturarv vara så skitnödigt korrekta hela tiden, till och med på fritiden?

Access-fiaskot

February 23rd, 2006

Kulturrådets jävla Access-satsning är mitt rödaste skynke just nu. För den som inte vet är det plus-jobb fast för “akademiker”, med plus-jobb menas “sånt som ingen annars vill betala för” och med akademiker menas i det här fallet alla med sk onyttiga utbildningar såsom konst- och kulturvetare, arkeologer, bibliotekarier och diverse media-tjafs. Sådana som jag, alltså. Kravet på att åtgärden ska “kraftigt bidra till ökad sysselsättning” verkar institutionerna ha fått tolka ganska fritt. Officiellt finns inga krav på att de sökande ska vara arbetslösa, men i exempelvis Moderna museets annonser stod att sökande skulle vara inskrivna vid Arbetsförmedlingen.Jag tyckte att allt var så fel att jag inte ville befatta mig med det, även om det kanske hade varit taktiskt att sluta med mitt nuvarande uppdrag, skriva in mig på arbetsförmedlingen och vänta på ett tryggt om än dåligt betalt inscanningsjobb. Lite för mycket hasardspel, dock. Tillvaron är tillräckligt spänningfylld som den är. Men så kom jag i kontakt med Systemvetarna i Uppsala och deras KMM-projekt, som i mitt tycke verkade vara en mycket vettig och nödvändig satsning. Lite flummigt här och där och kanske inte något för programmerings-purister (som sambon) men ändå viktigt. När nu Access-galenskaperna dras igång är det väl bra om åtminstone någon ställer sig frågan om hur allt detta inscannade material ska användas och göras tillgängligt för alla svenskar, europeer och världsmedborgare om fem, tio och trettio år. En början till en gemensam standard, alltså, med stöd i EU-projektet Michael+. Har inte KUR lärt sig av tidigare arbetsmarknadsåtgärder (det ska alltid scannans och digitaliseras i museernas samlingar. Varför?) att inte en länsmuseernas olika hemsnickrade system kan prata med varandra. Åtminstone på länsnivå borde det finnas en standard. Kulturrådet om någon borde ha koll på detta. De kanske borde samarbeta med IT-komminssionen, haha. Vart skulle jag komma. Jo, att KMM-prjektet tilldelats mindre än hälften av sökta tjänster, efter ivriga påtryckningar om att KUR ska satsa på standard- och systemutveckling har man fått hålla till godo med “arbetslösa akademiker”. Och inte ens det kunde KUR släppa till. Skamligt!

Traitors to history

February 18th, 2006

Ibland kommer intressanta uttalanden där man minst anar att de ska dyka upp. Cory Doctorow skriver i senaste numret av MakeZine (ett nördigt och roligt magasin för DIY och meckande med allt från datorer till kaffebryggare) om museernas underliga (och ofta helt individuella) tolkningar av upphovsrättslagstiftning. Artikeln finns inte tillgänglig på nätet, men ett mycket väntat och upprört svar från den andra sidan. Jag citerar Doctorow:

“There’s no nice way to say this: a museum curator who takes this attitude to the exhibits in her charge is a traitor to history, to heritage, and to science. The point of a museum is to spread culture, not restrict it in order to run a penny-ante-picture-postcard racket.”

Jag blev alldeles upprymd av Doctorows hårda dom över museernas protektionistiska inställning till exempelvis fotografering av föremålen. Allt för att tjäna några slantar på vykort. Om det vore så enkelt som bara vykortförsäljning skulle vi inte ha det här problemet. Nej, faktum är att museer inte vill att deras skatter ska komma allmänheten, forskare, studenter, skolelever, lärare till del. Det är ju för fan för allmänhetens skull vi har skattefinansierade museer. Sen finns det privatsamlare och auktionshus, och det är någonting annat. Men man älskar att gömma sig bakom en grumligt tolkad upphovsrättslagstiftning för att hindra studenter och genuint intresserad personer att närmare undersöka museiföremålen. När man borde värna om allt frivilligt intresse som ges. Ett exempel är hur vissa centralmuseer i det här landet hanterar fotograferade konstverkt ur samlingarna. Det är en sak om konstnären i fråga har rätt till ersättning för publicering om bilden är minder än 70 år gammal, eller vad man nu har för avtal. Men att en museianställd fotograf ska ha kulor för publicering av bilden i fråga är ju absurt. Det är som att alla som någonsin har varit anställda på ett företag som har framställt en produkt skulle få royalties för det en massa år framöver. När man utför ett arbete ska man få betalt för det, antingen per enhet eller över tid. Men ska man få ännu mer betalt när ens produkt används? Får bönder en extra slant av Arla när jag dricker upp mjölken jag just köpt i affären? Kom inte och säg att jag bagatelliserar ämnet, för det här är viktiga grejer, det handlar om museernas överlevnad!

Nu kanske det verkar som att jag inte jobbar särskilt hårt, men det gör jag faktiskt. Sökte på handheld devices för ett projekt och snubblande över några pigga dalmasar och dalkullor som har öppnat egen låda och verkar vilja göra ungefär samma sak som v4m på ii gör så framgångsrikt. Ironi eller ej. Undrar vilket arbetsmarknadsprojekt det är? Bland oss humanister brukar man slippa särskrivningar, men här har man särskrivning som affärsidé. Fy vad jag är elak jag borde söka vård. KI – Kulturarvs Interpretation. Cultural Heritage Interpretation eller Interpretation of Cultural Heritage funkar väl. Egentligen gillar jag det här. Det påminner om kulturmiljömannen som guidade i Mimerlaven i Norberg. Och det var bra på riktigt.

the namesake

January 20th, 2006

Inte för att det är någon som läser det här, förutom möjligen min sambo, men jag känner att jag måste förklara mig när det gäller namnet ”Kuriosakabinettet”, eller varför inte ”KK”. Det skulle nämligen kunna hända att någon tar det på allvar. Någon som har läst 100 poäng museologi och får stånd bara någon säger Hooper-Greenhill. Jag gillar iof Eilean (men stånd får jag inte, av naturliga skäl). När jag under några månader förra året hade möjlighet att sätta mig in i museologi-diskursen (också ett hat-ord, men vi tar det sen) höll jag på att kräkas på allt tjat om museion, musernas hus, kuriosakabinettet, Wunderkammer, De Stora Världsutställningarna och till sist Den Vita Kuben. Man riktigt ser hur museolog-skägget krusas av vällust när Augsburgska konstskåpet kommer på tal. För man ville Visa Världen. Ja, so what? Van vill ni visa för värld idag? Det är 2005, inga utställningar blir bättre av att ni sitter och runkar över en svunnen tid. Så alla som går igång på avhandlingar som ”Den utställda världen” bör snarast gå någon annan stans. Till Nordiska museet till exempel. Där har inte mycket hänt sedan …öh..60-talet.