Här kommer fragment ur ett pm jag skrev om Bodemuseet i Berlin. Kan vara lite osammanhängande, både före och efter blogg-redigeringen.

Bodemuseum är det mest nyrenoverade och nyss återöppnade av museerna på Museumsinsel i Berlin. Efter en lång period på mer än sju år då det var helt stängt för allmänheten öppnade det åter 2006, vissa salar öppnar 2008. Museerna på Museumsinsel sov en törnrosasömn under DDR-tiden, mer eller mindre tilltygade efter andra världskriget. Den vilhelminska barocken stod inte högt i kurs under DDR-regimen, och mycket renoveringskraft i Bodemuseets fall gick åt till att rädda interiören från okänsliga övermålningar och limmade linoleummattor. Staden Berlin fortsätter att satsa stora pengar på att återuppväcka Museumsinsel som ett kulturellt centrum i forma Östberlin. Det finns exempelvis planer på att göra en underjordisk förbindelsegång mellan alla museer, en ”arkeologisk promenad”, för att understryka tanken om ”ett nationalgalleri”, trots att det är uppdelat på flera institutionella byggnader. (Varav betydande delar ligger vid Kulturforum vid Potsdamer Platz och i anslutning till Charlottenburg på den forma västsidan.) När de stora renoveringarna är gjorda kan det bli möjligt att se en tydligare samlings- och ansvarsfördelning mellan museerna, eftersom många konstverk och samlingar flyttats runt mellan olika lokaliteter under renoveringarna. I Bodemuseums fall är det första gången sedan andra världskriget som den bysantinska samlingen och skulptursamlingen är återförenade under samma tak.
Bodemuseet, då Kaiser Wilhelm Museum, ritat av hovarkitekten Ernst Eberhard von Ihne, invigdes 1904, för att rymma museimannen Wilhelm von Bodes (1845-1929) stora samlingar av europeiskt och bysantinskt måleri, skulptur och konsthantverk. Arkitekturen har fått utså en del spott och spe, som svulstig och överlastad. Bodes utställningsrum var installationer av hela miljöer: konstverken visades i rum med autentiska renässansportaler, eldstäder, vapensköldar, kassettak och hela interiörer hämtade från historiska i Italien och Tyskland.
De samlingar och konstverk man idag kan uppleva på Bodemuseum är mynt- och medaljsamlingen, skulptursamlingen och den bysantinska samlingen, den senare av både måleri och skulptur. Uppdelningen är att Gemäldegalerie och Altes Museum har målerisamlingarna medan europeisk skulptur från tidig medeltid till 1800-tal finns i Bodemuseet. Den italienska skulptursamlingen med skulptur och relief av Donatello, Pisano, Vittoria, Maiano och Canova sägs vara den förnämsta utanför Italien.
Vid en restaurering som denna går det att mycket förenklat säga att det finns två poler. Den ena är att i möjligaste mån återställa till något slags ursprung, om ett sådant finns dokumenterat. Vi vet alla att det ofta inte går, och hur ska man visa vad som är nytillskott, hur undviker man att det blir en idealbild av en tid, eller stil, en pastisch? Ännu svårare kan vara att försöka återskapa en ”upphovsmannens önskan”, särskilt problematiskt i fallet med Bodemuseet där Bodes konceptuella rum i sig är iscensättningar av en idealtypisk tid, exempelvis den italienska renässansen. Bodemuseet erbjuder kort sagt många olika lager av iscensättningar att tolka för den samtida, upplysta besökaren. Den andra polen är att vara så samtida som möjligt inom de ramar som finns, där den yttersta extremen skulle vara att riva och bygga nytt. Det finns dock sätt att kringgå bevarandekrav: en gammal byggnad kan användas som ett ”skal”, interiören kan blåsas ut. Se Musée d’Orsay där arkitekten Gae Aulenti nästan helt byggt upp utställningsrum med hjälp av moderna kulisser.
Renoveringsuppdraget tilldelades två arkitekter: Berlinbaserade Christoph Fischer, som hamnat i skymundan bakom den österrikiska arkitekten Heinz Tesar (f 1939). Museiledningen har valt att inte återskapa Bodes kontextuella rum, men jag tyckte ändå att många rester fanns kvar i den fast inredning såsom portiker, tak och eldstäder, men även medeltids- och renässansmöbler, strategiskt utplacerade. Om det är Bode-spår eller modernisering, skapar ändå ganska märkliga museisalar. Framför allt Basilikan, plan 1, i mittaxeln mellan lilla och stora kupolhallen som till sin form är en rekonstruktion av Michelangelos San Salvatore i Florens. Rumsformen är som ett vitt skal och här visas olika italienska renässansaltare i nischer som i en kyrka. Ändå stämmer det inte. Det är som om rummet är en vit modell som arkitekten använder sig av för att visa ett samband, men utan att understryka färg eller detaljer.
Men det mest bisarra händer i källaren i ett hisschakt nära det sorgligt tomma barnpedagogikrummet. Här måste det gode Tesar ha fått alldeles för fria tyglar, för här har man installerat en konstig postmodernistisk krypta med romanska gravskulpturer liggande på svarta block. Jag brukar gilla överraskningar, men det här känns som att någon har tagit i med alldeles för stora gester och så blir det bara pannkaka.

Musealt spam på DN Essä?

March 3rd, 2008

Vad är detta… en helsida ”Bildningstemplens förvandling” på DN essä idag. Vid närmare läsning visar det sig att artikeln inte säger någonting nytt över huvud taget. Det är den gamla vanliga ramsan om att museerna var bättre på 70-talet, för då hade vi en mer ”tillåtande historiesyn” och att utställningsmediet måste utnyttjas bättre, ty ”den kan skapa rum och miljöer som förmår fånga, förflytta och lyfta oss mot något tidigare okänt. … I resor genom tiden och möten med andra erfarenheter kan något sättas på spel, vi kan förstå annorlunda.” (sic). Undrar om ”förstå annorlunda” är det som artikelförfattaren menade när hon jämställde hobbyastrolog-arkeologen Bob Linds tolkning av Ales stenar med den samlade forskning som bedrivits av arkeologer vid universitet. För en bra översikt över av förra sommarens Ale-soppa läs här.

Det som upprör mig mest med den här ”essän” är följande: artikelförfattaren befarar att allt fler forskarutbildade inom humaniora kommer att söka sig till museerna då arbetsmarknaden vid universiteten inte är den mest gynnsamma. Detta kommer tydligen att vara förödande för museernas roll som fantastiskt och unikt folkrörelse-substitut då ”ett svagt samhällsengagemang, en förlegad bildningssyn och anställda med yrkesroller formade för och av akademierna kan försvaga museerna och försvåra utvekclingen mot bildande, aktiva aktörer i kulturliv och samhällsdebatt. För att föra folkbildningskulturen vidare in i 2000-talet behöver museerna tvärtom både stärka sina samhällsanalyser och vässa sina kulturhistoriska synteser.” Jag slutar citera där. Det är så frestande att fortsätta, men…

Sedan när blev forskningsanknytning förödande för museerna? Jag tror att det råder skriande brist på forskarutbildade på dessa samhällets viktiga poster. Och då menar jag forskarutbildade inom allehanda museiankutna discipliner, inte bara de föremålsnära, som det brukar ropas om stup i kvarten. Vem har sagt att förmedling måste skötas av amatörer när det finns högskoleutbildningar och forskning inom sådana discipliner? Vässade kulturhistoriska synteser (vad nu det är) görs inte i brådrasket, men i samarbete med den akademiska världen kanske museerna kan komma en bit på vägen. Artikelförfattarens lösning verkar vara att museerna ska bli mer som Riksutställningar var på 70-talet. Men det är inte 70-tal längre. Riksutställningar kommer äntligen att behöva förnya sig efter en påtvingad Gotlandsflytt. Över huvud taget svävar argumentationen fram och tillbaka. Är det bra med fri entré eller inte? En del utställningar är för snygga, andra för fega (där är jag böjd att hålla med).

Jag tror att det är bra med akademisk utbildning. Om inte annat för att man blir tränad i att uttrycka sig i skrift och att ta fram det meningsfulla i eventuella källor. Till den här artikeln anges tre källor, som man förväntar sig någon sorts referens till. Det förekommer bara i ett fall. De övriga verkar bara stå där för att det ska se bra ut. Språkbehandlingen är under all kritik. Smaka på den här meningen: ”(Nordiska) Museet lyfte fram en försvinnande allmogekultur, tryfferad med fiskare, samer och hantverkare.”

När en artikel av det här slaget publiceras frågar man sig vilka motiven är. Lars Linder är redaktör och har själv skrivit tämligen mossbelupna utställningsrecensioner det senaste året, då DN vaknade upp och började recensera sakmuseers utställningar lite då och då. Men han verkade inte vara en vän av historierelativism. Det är museivecka, förlåt, vårmöte snart. Kanske dags att rikta käglan mot museerna, hoppas på välvilligare stadsmakter, all publicitet är god publicitet. Låt oss inte störa ordningen vid museerna, vi har det så bra här utan en massa forskarutbildade huliganer som snart kommer ut från universiteten och snor våra jobb.

Sameland

November 11th, 2007

Jag är egentligen alldeles för trött för att skriva, men… efter en hektisk dag i konsumtionshetsens citykärna gick vi och kollade in Nordiska museets färskaste utställning: Sápmi.

Först måste jag säga någonting generellt om Nordiska. De har anammat Världens Sämsta informationsdesign i sitt vägvisningssystem. Någon har kommit på att olika delar av byggnaden ska ha olika siffor. Det absolut vanligaste i stora offentliga byggnader är att siffror = våningsplan. Det är lika etablerat som att rött ljus betyder stopp i trafiken. Alltså tar man glatt hissen till den siffra som står framör den utställning man vill besöka (att skyltarna står precis utanför hissarna gör inte saken bättre), och kommer helt fel. Det är ett jättedåligt system. De kunde ha använt bokstäver, färgkoder eller vad som helst. Eller djur eller landskapssvampar.

Jag är ju på tok för fokuserad på formfrågor, men i utställningen Sápmi tycker jag att man hade lyckats bra. Det var schysst utställningsform, med moduler, gradänger inklädda i någon slags plastmatta. (Fast det var nästan lite trångt att röra sig med barnvagn.) Sedan gillade jag föremålsbelysningen som ingen hade försökt dölja. Det såg ganska roligt, ut, som sugrör, men kommer kanske att mötas av kritik. Jag insåg, trots att jag min vana trogen inte trängt särskilt djupt in i alla texter, att det är oerhört svåra och brännande frågor som utställningen (försöker) behandla. Det är inte som antagligen många förväntar sig, en uppvisning av Nordiska museets samiska kulturskatter. Det är en vilja att diskutera de svåra frågorna. Plats, folk, ras, minoritet och tolkningsföreträde. Ett mört kaba i centrum av utställningen tar upp rasbiologin. Fast väl därinne förstod jag inte. Det var uppbyggt kring en filmad intervju som jag (hemska människa) inte hann titta på. Så mycket mer gick inte att läsa sig till. Formen lovade mer information (eller dramatik) än vad en stressad besökare kunde ta till sig. Ett annat grepp, för att problematisera det här med museisamlandet var ett kartotekssystem med alla dessa föremål i Nordiska museets samlingar. Jag gillade det, men mitt sällskap som inte är museinörd förstod ingenting. Jag gillade att korten var så fula och olika, att de verkade komma från olika tider, varit framplockade, ändrats och rättats. Det som av någon anledning har etsat sig fast är ändå ett föremål, som fått en särskild plats i utställningen, en handgjord vit ren, i typ skala 1:10. Så exakt och minutiöst gjord. Jag vet inte varför, men det var någonting hyperrealistiskt med den. Och om jag inte minns/läste fel köptes den in så sent som på 70-talet. Den hade tillverkats av en man som enligt berättelsen blivit av med alla sin renar. Genom at tillverka och sälja sina fantastiska miniatyrrenar fick han så småningom råd att köpa en ny renhjord.

Det är tur att Sapmi inte är en upprepning av den teoribefriade Folkkonst-utställningen. Antagligen kommer man att få viss kritik för att den inte är ett formfrosseri i tennslöjd och kåsor.  Så jag vill verkligen mena att det här är modigare. Men absolut inte lättare, och frågan är om det går fram. På ett sätt kan det kännas lite opersonligt, avskalat, som att göra om den egentligen avgrundsdjupa minoritetsproblamtiken till ett formexperiment. Fast, jag gillar ju formexperiment, så det är inte en kritik som ska komma från mig. Sapmi är en Duktig utställning. Jag ska inte säga politiskt korrekt, för det är ett talesätt jag genuint hatar, men något opersonlig och ängsligt rätt känns den. Som sagt, det är ett modigt grepp i det anrika huset, och hästlängder bättre än det uppradande av trivsamma föremål som museet så gärna ägnar sig åt.

De två små tecknen ”m.m.” kan betyda så mycket. Peder Alton i DN gjorde sig definitiv lustig över titeln på Christina Rogestams nya museiutredning, genom att liksom suga på karamellen och upprepa den onödigt många gånger. Rätt kul, faktiskt. Så tror jag att jag ska börja skriva lite oftare. Typ ”– den här seminarietexten heter ”Nya metoder och teorier m.m.”. – Ni fattar, va? Nya grejer, liksom. Behöver ingen ytterligare förklaring.”

Intressant att ett dokument som hur det än mottas på ett eller annat sätt kommer att ha stor inverkan på formlivet är så totalt utan form, såväl visuell som språklig. Någon har scannat in den snett dessutom, det är snyggt.

Jag är helt oseriös, jag orkar verkligen inte fördjupa mig i innehållet. En sak håller jag med om: lägg Nobelmuseet under professionell förvaltning. Det höll på att spricka av megalomani ett tag, när det var på tapeten att blåsa ut Skeppholmskyrkan till förmån för härliga upplevelseutställningar med lite edutainment och personhistoria. Däremot känns det tunt och illa underbyggt (som det mesta regeringen företar sig på kultur- och museiområdet). Hur kan man tex skriva (på sid 11 i utredningen): ”Min bedömning bygger på samtal med politiker, enskilda personer och den allmänna debatten under senare år.” (min kursivering) Vilken debatt? Har vi missat någonting? Avses debattartiklarna om ett nytt formmuseum, med inlägga av bl.a. Eva Persson och Kerstin Smeds, som svar på den förra regeringens förslag eller utredning eller vad det nu var? Inget fel på den meningsväxlingen, men en allmänn debatt? Det existerar ingen allmänn debatt om museifrågor i Sverige. De verkar inte angå privatpersoner (”kulturen kostar för mycket pengar – bygg motorvägar istället”) politiker (”museer kan väl drivas på entreprenad”) studenter inom museirelaterade ämnen (”hoppas jag får ett intendentsjobb i Arboga när jag blir klar, bäst att inte verka obekväm”). Regeringen kunde väl åtminstone ha projektanställt ett par av nämnda studenter över sommaren att göra lite intervjuer i klassisk kvantitativ stil. Så hade det åtminstone sett bättre ut, och kostat en spottstyver.

De syns inte heller någonting om hyressättninsproblematiken, det just nu mest akuta problemet.

Inte klia på kulturarvet!

September 16th, 2007

Jäkla kossor! Ja, vad ska man säga? Får är försiktigare än kor.

Industriminnen och Kampen

September 2nd, 2007

Nu har sommarlunken gått så långt att jag till sist besökte Bläse Kalkbruksmuseum. Jag har varit i Bläse om somrarna de senaste tio åren och faktiskt inte tagit mig tid att lösa biljett och gå in. Har varit utanför såklart, ätit glass och åkt stentåg. Att jag inte har gjort det beror faktiskt bara på en sak. Jag kan tycka att det är så fruktansvärt deprimerande med industriminnen som bara en liten utdöende krets bryr sig om och deras illa ihopsatta utställningar. Och då menar jag inte att det är dåligt att de håller liv i miljöer och engagerar sig, det är behjärtansvärt. Jag menar bara att jag inte vill bevittna det. Not in my back yard. NIMBY-fenomenet, alla tycker det är bra med bostäder för hemlösa, men ingen vill vara granne – ungefär så känner jag för industriminnen, ekomuseer och hembygdsgårdar. Oaktat att det kan vara vackra miljöer och byggnader, men utställningsförsöken vill jag helst slippa se. Nu överdriver jag förstå en smula, men bara lite.

Nu har jag varit där, och visst kliade det i fingrarna att sätta ihop en projektgrupp, söka EU-pengar och göra om hela skiten. Men det skulle aldrig kunna göras på något annat sätt. För museet är en riktig vänsterbastion. Och jag gillar det.

Här finns dessutom en samling av träsnidaren och kalkarbetaren Georg Moberg – bara det värt ett besök.

Arbetar- och fackföreningsrörelsen är beroende av att visa under vilka jävliga förhållanden människor levde och arbetade för bara ett par generationer sedan. Att man inte gör det mer och bättre säger väl en del om hur lost SAP och LO är. Här har man verkligen chansen att visa hur det var, hur det fortfarande är i låglöneländer, hur det skulle kunna vara om alliansen får fortsätta. Ursäkta, mitt patos, jag blev lite uppeldad. Så kära parti- och fackkassor: sluta slänga pengar i sjön på värdelösa annonskampanjer. Satsa på att utveckla utställningarna på ideella industrimuseer istället.

Kaos är ingen ursäkt

July 26th, 2007

Nu blir det – kors i taket – nästan-recensioner mitt i sommarlovet. Först en bra sak, sedan en dålig. Jag börjar med det som är bra. Gotlands fornsal har fått sig en ansiktslyftning. Inte bara på webben, man har fimpat det idiotiska www.gotmus.i.se och övergått till lansmuseetgotland.se istället. Den reformen har nog inget med husrenoveringen att göra, men jag var tvungen att nämna den, för de där länsbokstäverna i url:er är verkligen för ömkliga. Tur att de är på väg bort, eller hoppas de är det.

Utställningsrenoveringen är långt ifrån klar, så jag låter bli att gnälla över typsnittsförvirring och hafsigt skyltarbete. Det som har blivit bra är innergården, reception, toaletter (jäpp!) och café. Ej att förakta. Missbrukade klyschor som Mötesplats känns nära till hands. Det är ett subtilt och fint landskapsarkitektjobb på den lilla trånga innergården. En liten gräsplätt med amfiteaterliknande samlingsplats bredvid fiket. Jag önskar verkligen att fler museer vågade flytta ut delar av sin verksamhet utanför huset. Här är det förstås i blygsam skala, men idén är god.

Utställningarna då? Jo, det till stora delar fantastiska material museet sitter på hade lyfts fram med hjälp av bättre belysning. Lite belysning kan verkligen göra underverk, kan inte sägas nog många gånger. Det är lite svårt att veta vilka utställningar som är nya och vilka som återstår att göra vid. För nog förtjänar rummet med de fantastiska medeltida träskulpturerna mer av analys. Var kommer de ifrån? Varför ser de ut som de gör? Vad får jag som kyrkoturist på Gotland se om jag besöker Öja kyrka? Kopia eller ingenting alls? Jag vill förstås inte ha lappar med Majestatis och andra gamla bekanta från attributionstiden på a-kursen i konstvetenskap. De är inte analys, det är en historieskrivning som i sig är intressant att ta del av. Annars hoppas jag att uppfräschningen fortskrider, att en och annan skönhetsfläck åtgärdas.

Någonting som däremot inte är en skönhetsfläck utan ett rent och skärt totalhaveri är Kaos von Linné. Bara titeln får det att vända sig i magen. Egentligen borde man bli glad över en Linnésatsning som knappt handlar om personen Linné, i ett jubileumsår där biografismen är den största vinnaren. Man använder på något sätt kaosbegreppet som ursäkt för att göra en utställning som är dålig. Kaos kan vara vackert: fantasieggande, inspirerande, skrämmande, myllrande, glimrande, oväntat. Men här är det bara fult, korkat och dumt. Utställningen ser ut som fan. En massa kanalplastskärmar av billigaste slag, där belysningsspottarna är det mest smickrande. Dumma luckor man ska öppna där det står någonting förnumstigt om ordning som säkert ska vara tänkvärt. Nåt slags misslyckat credo i mitten med uppstoppade djur. ”Stor kub med 1700-talets syn på omvärlden. Utgångspunkt: Linné.” Jaha. Texten om utställningen på webben är en pinsam förkortad version av nåt förstastadiessynopsis: ”III. Jättekaos
Slumpmässigt valda delar av en ännu större kub bestående av 2000-talets syn på omvärlden. Utgångspunkt: Besökaren”. Himmel och pannkaka.

Det är inte alls fel att flera konstnärer är inblandade. Fast jag vet inte vilka deras bidrag är och hur de kommer till sin rätt. För det är absolut ingenting som kommer till sin rätt i den här utställningen. Det finns risk att någon upphovsman sitter och skrockar förnöjt och tycker att det är bra att besökarna hatar utställningen, för då har den lyckats. ”Den ska vara rörig.” Rörighet är ingen ursäkt. Kaos är ingen ursäkt för att göra en kass utställning. Om någon tycker att jag är ovanligt surfittig och taskig nu så är det ingenting mot vad jag känner inombords. För utställningens tema är ju något av det vackraste och mest intressanta man kan tänka sig. Och så har de förstört alltihop. Herregud, det är bara att öppna valfri bok av Foucault så har man fått de mesta gratis. Jag tror kanske att det har funnits goda tankar och intentioner någon stans, någon gång. Men det går inte fram. Ingenting går fram.

Slaktband

March 24th, 2007

Höll på att tappa kaffekoppen när några röster ur radion började prata om museer, kulturarv och wiki-funktioner. Jag befann mig inte i något kulturradioprogram utan i alla pensionärers älsklingsprogram efter Trädgårdsdags: Släktband! Det är iof inget nytt att sr:s ordinarie kulturprogram nogsamt ignorerar museirelaterade frågor, även om det jag hörde av Bildrutans reportage om Biedermeier var intressant och välgjort. Nej, veckans Släktband tog upp kulturarvsportaler med Västernorrland som exempel. Länsmuseet Västernorrland har en stilig hemsida där man bl.a. kan vrida och vända på objekt i 3D. Till min stora förvåning fungerade allt tekniskt utan knussel. Det är nog första gången webbläsaren inte frågar efter okända plugins och Internet Explorer från 1995 när det ska tittas på 3D på webben.
Poängen var i alla fall att portaler av detta slag i förlängningen kan göra Brukarna (det värsta ordet, men jag tar det ändå) delaktiga i samlingar och arkiv på ett helt nytt sätt. En wikipedia-liknande funktion knuten till en föremåls- , dokuent- eller fotodatabas kan samla på sig mängder av initierad information från lokala hobbyhistoriker, släktforskare och människor som minns. Man ska kanske inte tro allt som står på Wikipedia, men granskningsfunktionen verkar fungera hyfsat bra, åtminstone i den engelska versionen. Ett museum skulle dessutom kunna använda sig av en variant där bidragslämnaren får identifiera sig, så att det framgår vem som lämnat uppgifterna. Detta skulle inte konkurrera ut några museimän eftersom de ändå inte hinner med den detaljforskning som privatpersoner gör. Det gäller bara att släppa arkiven lösa. Vad är det värsta som kan hända? Att någon skor sig på att sälja T-shirts med fotot av Bockstensmannenns originalstruthätta?

Vilken historia?

January 29th, 2007

Idag ger Södertörns högskola i samarbete med ett antal museer ett seminarium som heter ”Vilken historia visas på museerna?”. För alla som inte har möjlighet att gå dit (det är gratis och ingen föranmälan krävs) finns rapporten att läsa, se föregående länk. Jag stannar hemma, men rapporten har jag läst. För det första är det föredömligt att så tydligt visa projektets ekonomi i en rapport. Jag blir alltid lika modfälld när jag ser dessa hopskramlade projektledar- och forskartimmar. Inte konstigt att museivärlden är förändringsobenägen när rejäla forsknings- och utvecklingsprojekt får så lite pengar/inga pengar alls. Det är nog Kulturrådets, dvs regeringsmaktens fel, som hellre lutar åt att öppna nya museiinstitutioner än utveckla och förändra dem som redan finns i samarbete med forskare vid universitet och högskolor. Det är alltså ett lovvärt projekt som presenteras. Museernas roll i det demokratiska samhället. Hur ska kulturarvet tillgängliggörs? Pedagogernas roll lyfts fram. Här växer förstås mina djävulshorn fram eftersom jag är av den bestämda uppfattningen att inga pedaoger i världen kan rädda ett redan besökarfientligt museibygge. Någonstans i rapporten står det att det hittills har varit museernas utställnignar som utvärderats, men att ett visningsperspektiv saknats. Visst är det jättebra att en undersökning görs av visningssituationen, som ju visar hur en utställning används, men jag undrar var alla dessa talrika utvärderingar av utställningar finns? Författaren kanske känner till hyllmetrar av undersökningar som inte vi andra har sett.
”Historiebruksperspektiv” är ett museernas corporate bullshit-ord som i rapporten definieras som att man bryr sig om vem som berättar historien och varför vissa föremål har bevarats, valts ut och exponerats. Ett vanligt poststrukturalistiskt perspektiv alltså, som borde vara alldeles självklart. Inte ens museiännen själva går väl på att deras museiberättelser är neutrala eller objektiva. Det är en gammal diskussion. ”Historiebruk”-ordet är nästan lika töntigt som ”tidsresa” eller ”SAMDOK”. Det där sista var en parentes, inte meningen att lasta ett lovvärt projekt som detta med min allmänna floskel-ilska.

Museer och populism

December 1st, 2006

Det här är ett svårt kapitel, för hur man än vrider och vänder på det så framstår man som antingen värdekonservativ och snobbig eller eklektisk och historielös. Det är inte helt enkelt att välja sida, det är det jag försöker belysa. Hur populistisk man ska få vara och ändå kallas museum och hur kul är det med monument över döda och levande berömdheter, men hur ska museerna ge de stackars kunskapstörstande turisterna vad de vill ha?
Naturligtvis är det ”nyheten” om ett eventuellt ABBA-museum i Stockholm som får en att fundera lite extra i de här banorna. Axén-Ohlin tycker att det är precis vad stockholmarna behöver. Alltså inte bättre trafiklösningar, färre hemlösa eller fler bostäder, utan just ett ABBA-museum. Vad man än tycker om ett sådant så är det knappast stockholmarna som behöver det utan turisterna. Det kanske skapas ett och annat jobb runt omkring anläggningen till stockholmarsna glädje. Men vad är minimikravet för att få kallas museum? Jag tänker inte lusläsa ICOMs reglemente ty detta är en blogg och ingen utredning, men är det inte så att det borde finnas samlingar och lite annat smått och gott? Samlingar kanske går att köpa ihop (för ABBA-medlemmarna skulle tydligen inte bidra), men vad innebär sådana typer av samlingar? För att kringgå musei-begreppsproblematiken kanske man borde kallas för ”Visitor Centre” istället. Det är inget fult med ”VC”, jag gillar konceptet rätt skarpt, även om det kan vara förvirrande. Gamla Uppsala historiskt centrum har nu bytt namn till museum, för alla sade så i alla fall. Det är liksom inget fel med kortfattad, tydlig och lättillgänglig information i anslutning till exempelvis ett naturområde eller fornlämning, trots att de eventuella samlingarna och fynden förvaras på annan plats. Att sedan många VC:s i praktiken inte är tydliga eller väl genomförda är en annan historia, men det är inte grundidén det är fel på.
Trots att jag gillar konceptet VC så gillar jag inte konceptet the ABBA Visitor Centre. Men det beror nog mest på att jag inte ens gillar ABBA.

Och trots att jag varken gillar ABBA eller idén om ett ABBA-”museum” i Stockholm så kan man ibland fundera över den andra sidan, nämligen varför det är så svårt att ge folk det de efterfrågar. Exempel 1: Vikingar. Också en aktuell fråga, vikingamuseum i Stockholm. Den idén ter sig inte heller särskilt attraktiv, mest pga de onda storsvenska associationer vårt vikinga-arv för med sig. Eller ännu värre: lajvande E-types i vadmal som brygger mjöd tillsammans. Vad ska man göra av vikingarna som amerikanerna älskar? Inte verkar de hitta till Historiska museet heller. I York, som ”bara” hade vikinga-påhälsning finns Jorvik Viking Centre, på tal om Visitor Centres. Men i Sverige, minsann är vi för fina för sådant bjäfs. Är vi det? Har definitivt inget svar på vikinga-frågan. Men här kommer exempel 2: Linnés jubileum nästa år. Här är det både fint och populärt i en krystad blandning. Linné was here är den klämkäcka devisen, medan den akademiska bastionen Uppsala stoltserar med att vägra göra Linnéminnena mer tillgängliga. Kanske är Linnéminnena för sköra för att klara turistströmmarna, men det var inte det som var argumentet, det blev istället en strid mellan modern arkitektur och 1700-talspastischens Linnés Bullerby. Men varför då inte bjussa på ett välgjort Linné-Visitor Centre i Uppsala eller Stockholm? Det behöver inte ens ligga i närheten av Linnés Hammarby. Istället blir det någon tafflig kompromiss av jubileet i lärdomsstaden. Istället för en riktig satsning så småpular man med lökvecka (bulb-week) och – stor komik – lägger alla grävarbeten på is under 2007. Vajert! När man hade kunnat inviga The greatest Linné Visitor Centre of all time. Här skulle det sitta fint med en avslutande knorr eller slutsats, men någon sådan har jag inte, mer än att jag inte bryr mig särskilt mycket om Abba men tycker det är konstigt att inget Linnécentrum finns.