Vi lydde bara order

September 7th, 2008

Jag försökte blogga förra veckan. Som om maskineriet ville håna mig inträffade ett jättekonstigt fel i WordPress som tydligen bara var synligt hos den som var inloggad, men jag trodde att allt var trasigt och deletade mina, i och för sig ointressanta, men ändå, poster.

Jag skulle bara säga att jag återigen varit på Tekniska. Som ett barn dras till ett kråkkadaver kan jag inte hålla mig därifrån. SvD skrev att de har outat en ny utställning om original-kopia-begreppet (nåja, någon begreppsdiskussion kan man inte beskylla någon för): Likt unikt. Jag kände att jag nästan gnuggade händerna, det här är en vidöppen dörr! Såhär kan man bara inte göra. Å ena sidan i introtexten (varför envisas alla med introtexter???) står det uttryckligen att man inte vill ta ställning, inte komma men några färdiga svar, osv, det vanliga menlösa musei-tugget. Å andra sida finns det en tydlig slagsida för synd-och-straff i samband med ”kopiering” i och med att man valt samarbetsparten SFIR, Svenska föreningen för industriellt rättsskydd. Dels är jag trött på museer som inte vågar ta ställning, bara ställa frågor aldrig, komma med svar. Väcka frågor måste vara den mest utslitna museiklyscha som finns. Ja, jag har på denna blogg delvis försvarat den tidigare, i välmening, då jag absolut vill att besökaren ska vara medskapande i en utställning. Men om det inte finns någon utsaga från början, om allt bara är ett menlöst gungfly av frågor, vad ska man då vara medskapande i?

Dels, är det illa om ett neutralt tilltal används när det i själva verket finns en agenda. ”Vi refererar bara till lagtexten.” – det mest obefläckade man kan tänka sig? OM man nu ”bara” vill ställa frågor och låta tusen blommor blomma, varför låter man inte fler röster komma till tals? I just detta fall skulle jag kunna tänka mig att det skulle funka med riktiga människor, som i en härlig gammal etnolog-utställning. Det finns så många intressanta personer som skulle kunna belysa detta område. Hydman-Vallien-PET-flaskorna är bara toppen av isberget av konstnärlig gestaltning som arbetar med originalitetsbegreppet (och i H-V:s fall kanske snarare bristen på originalitet). Den här utställningen skulle kunna bemötas bättre av tex Copyriot, hoppas så sker inom en snar framtid!

Kommentarer borta

June 26th, 2008

Jag fattar inte hur, men WordPress (måste det vara) har deletat en massa kommentarer på Kuriosakabinettet, kanske i senaste uppgraderingen. Jag vill bara meddela det så ingen tror att jag sitter och tar bort kommentarer för skojs skull i något slags självförhärligande syfte.

komnurå 2

May 12th, 2007

Eva Bäckstedt i SvD tycker inte som jag. Det är iof härligt att leva enligt devisen ”hellre fria än fälla” (jag använder devisen i motsatt riktning här i Kuriosakabinettet om det nu skulle ha undgått någon) om statliga museers utställningsförsök. MEN jag anser att det inte är OK att göra en utställning om kommunikationsteknikens historia som inte är det minsta interaktiv. Visst, interaktivitet kan vara ett i museisammanhang sunkigt buzzword som sällan löser några problem, men i det här fallet hade man vunnit på det. I synnerhet som det finns några undanskymda försök till knappsatser och spel i utställningen. Kan man inte göra en sak fullt ut är det lika bra att låta bli. Däremot är TV-studion och radioentusiasternas hörna interaktiva så det förslår, men det är Tekniskas gamla grejer i upphottad design som står sig bra för sig själva. Ola Larsmos text hade passat bättre i ett bokverk. Finns det någon mer än jag som tycker att utställningmediet borde ha kommit längre än till väggtidningsstadiet?

men.kom.igen.nu.rå

April 29th, 2007

I fredags var vi på vernissage på Tekniska museets nya kom.nu.då som handlar om kommunikation eller IT. Jonas Birgersson invigningstalade, så jag antar att ambitionen var att det skulle handla om ”det svenska IT-undret”. Det gick inte att höra någonting eftersom akustiken i maskinhallen är svår. Fast museets tekniska personal borde vara välbekant med den akustiken vid det här laget… Det här är inte någon regelrätt recension av utställningen för vi gick igenom ganska snabbt och det var mycket folk. Men några tyckanden kan jag ju inte låta bli att komma med.

För det första hade jag rätt höga förväntningar. Ola Larsmo som textförfattare kändes som ett bra val, han har kunskaperna och kan konsten att berätta en historia. Mikael Varhelyi och en till som jag inte minns namnet på stod för formen. Också bra val, de är inte helt utslitna som formgivare i utställningssammanhang och åtminstone Varhelyi känns som ett någorlunda modernt val då han står med ena foten i reklam och underhållningsvärlden med melodifestivalscenografier och film- och reklamfilmsjobb. Jag tycker att grundtanken med formen var god med ett slags modulsystem. Den rumsliga helheten var däremot ganska tråkig. För det är bara att fejsa fakta: det är en tråkig utställning. Det är lååånga texter och föremål bakom glas och ram. Punkt. Någon hade försökt med något slags spelspår, ungefär som i riksbekanta Spelet om Maya, men det gick hopplöst förbi en vanlig besökare.

Någonting som hade blivit rätt fint var studion och radioentusiasternas krypin. Där har Tekniska en interaktiv fördel. Mycket tråkigt att man inte vågade vara mer interaktiv i kom.nu.då. Några små spelkonsoller fanns inklämda. Det gick att spela Pacman och Pong med dåliga verktyg. Men, som de äkta nördarna sade (och dom kommer man inte undan om man gör en utställning som säger sig handla om IT), varför var det inte ett äkta gammalt original-Pong? Eller åtminstone ett försök att efterlikna, istället för en b-version från 80-talet? Är inte det själva poängen med museer? Kraften hos äkta gamla föremål som varit med på den gamla goda tiden?

Tekniska borde ta sig till ZKM i Karlsruhe och kolla hur de hanterar gammal teknik som är fri för alla besökare att använda. I en annan bemärkelse känns Tekniska tyskt på ett ganska fantasilöst sätt. Lite som delar av Technikmuseum i Berlin där det också finns föremål i montrar i långa banor. Så tyvärr var helhetsintrycket en besvikelse, men någon gång ska jag gå dit och verkligen läsa texterna, kanske blir slutomdömet då något bättre. Synd, för Tekniska museet hade precis som en avdankad tysk schlagersångare verkligen behövt en hit.

Musei-bloggosfären

April 1st, 2007

Ideum, ett vad jag förstår kommersiellt företag som ägnar sig åt utveckling av utställningar, pedagogik och utredningar på uppdrag av den amerikanska museisektorn, har gjort en enkät om museibloggar (museum blogs). Det betyder alltså museianställda som bloggar, museiinstitutioner som har bloggar och bloggar som handlar om museirelaterade frågor. Till de senare hör Kuriosakabinettet. Eftersom jag gillar att fylla i enkäter och gärna ville hjälpa till fyllde jag i den. Och blev citerad (inte vetenskapligt citerad, alltså) under ”Successes and Challenges” för den som orkar läsa. Undersökningen resulterade i en artikel som kommer att presenteras på konferensen Museums and the Web i San Francisco april.
Antalet museibloggar world wide har ökat lavinartat det senaste året, men är fortfarande en förhållandevis liten del av bloggosfären. Det är lite konstigt eftersom exempelvis flera av journalist- och mediebloggarna här i Sverige ses som allmänintressanta trots att de mest närsynt betraktar mediesfären. Museisfären ses förstås inte som allmänintressant vilket antagligen är både museernas och mediernas fel.
Jag skulle förstås kunna utöka mitt rapporterande – som varit lite skralt den senaste tiden – med off-topic-kåserier av den typ man hemfaller åt när man är hemma med en bebis. Rafflande ämnen som varför shoppa barnkläder på KappAhl med rabattkupong känns som att köa på arbetsförmedlingen, liksom allmänt gnäll över samhällets syn på småbarnstiden som ett undantagstillståd. I jämställdhetens namn är jag mycket snart tillbaka i den vanliga världen, åtminstone på halvtid. Då kanske det blir fler museibesök att oja sig över!

Slaktband

March 24th, 2007

Höll på att tappa kaffekoppen när några röster ur radion började prata om museer, kulturarv och wiki-funktioner. Jag befann mig inte i något kulturradioprogram utan i alla pensionärers älsklingsprogram efter Trädgårdsdags: Släktband! Det är iof inget nytt att sr:s ordinarie kulturprogram nogsamt ignorerar museirelaterade frågor, även om det jag hörde av Bildrutans reportage om Biedermeier var intressant och välgjort. Nej, veckans Släktband tog upp kulturarvsportaler med Västernorrland som exempel. Länsmuseet Västernorrland har en stilig hemsida där man bl.a. kan vrida och vända på objekt i 3D. Till min stora förvåning fungerade allt tekniskt utan knussel. Det är nog första gången webbläsaren inte frågar efter okända plugins och Internet Explorer från 1995 när det ska tittas på 3D på webben.
Poängen var i alla fall att portaler av detta slag i förlängningen kan göra Brukarna (det värsta ordet, men jag tar det ändå) delaktiga i samlingar och arkiv på ett helt nytt sätt. En wikipedia-liknande funktion knuten till en föremåls- , dokuent- eller fotodatabas kan samla på sig mängder av initierad information från lokala hobbyhistoriker, släktforskare och människor som minns. Man ska kanske inte tro allt som står på Wikipedia, men granskningsfunktionen verkar fungera hyfsat bra, åtminstone i den engelska versionen. Ett museum skulle dessutom kunna använda sig av en variant där bidragslämnaren får identifiera sig, så att det framgår vem som lämnat uppgifterna. Detta skulle inte konkurrera ut några museimän eftersom de ändå inte hinner med den detaljforskning som privatpersoner gör. Det gäller bara att släppa arkiven lösa. Vad är det värsta som kan hända? Att någon skor sig på att sälja T-shirts med fotot av Bockstensmannenns originalstruthätta?

Arkitekturbloggar

January 29th, 2007

Jag är rätt trött på alla medie- och journalistikbloggar. Eftersom Sverige är ett litet land och de som har till yrke att skriva även skriver på sin fritid så är de flesta populärare bloggarna av, med och för journalister. De skriver om massmedier (tv, radio, tidningar) och är oftare reaktiva än nyskapande. Misstanken att det handlar om att visa upp sig för potentiella arbetsgivare är slående. Inget fel i det, men det är kul om man har ngt att berätta också. Har tipsat om museibloggar tidigare, men saknar ibland det lustfyllda på dessa. Då föredrar jag arkitekturbloggar, särkskilt de som utforskar det rumsliga mediets gränser, till exempel Metaverse, Anarchitecture, Pruned och BLDGBlog.
Här, och på bloggar som Information Aesthetics och Interactive Architecture har alla utställningsintresserade mycket mer att hämta än på de ganska torra amerikanska museibloggarna. Nu finns det äntligen en intressant blogg på svenska: Arkitekturbloggen. Hoppas skaparna orkar hålla ångan uppe!

Uppdatering: Arkitekturbloggen är inte alls någon ideell stackas kämpande instans utan tidskriften Arkitekturs blogg. Det gör den inte mindre intressant, men det är inte skribenterna som ska önskas lycka till utan ledningens goda initiativ.

Museibloggar

December 5th, 2006

Jag har ju skrivit tidigare om museibloggar. För snart ett år sedan var de inte så talrika, och inte särskilt skojiga, enligt min ovetenskapliga undersökning. Men nu börjar det hända grejer, eller så har jag bara lyckats hitta rätt. Hanging Together har hängt med på min blogroll ett tag, när jag kollade in den häromdan fanns det en massa intressanta postningar som ledde vidare till den utmärkta Museumblogs.org, egentligen den enda och bästa bloggsamlingen för anglosaxiska museirelaterade bloggar. En annan jag gillar skarpt är Musematic. Detta bekräftar också vad jag länge misstänkt, nämligen att den intressanta museikritiken och diskussionen kommer från informationsfråge-håll. Musematic drivs av den ideella organisationen Museum Computer Network: informationsspecialister från hundratals institutioner, främst i Storbritannien OCH American Association of Museums Media- och teknologi-komitté (ful direktöversättning).
Min hypotes är att yrkeskategorier och forskare som arbetar med informationsfrågor och digitalisering i vid bemärkelse också konfronteras med grundläggande aktuella museifrågor som tillgänglighet i alla dess former. Ett exempel på det är Hangingtogether-postningen om MCN:s konferens om museers informationsfrågor. Här verkar man ha avhandlat vikten av att göra så mycket ”content” som möjligt online. Och det dåliga med Windows-baserade applikationer i museimiljön. Och det är därför dessa diskussioner blir intressanta, eftersom de vidrör museiistitutionens innersta väsen: tillgänlighet och representation. Fast det är väl många som inte skulle hålla med mig om den saken.
Japp, det här blev fullt att länkar och dåliga anglicismer, men det är bara att ta för sig av allt museigodis som finns på nätet. Jag har bara börjat plöja länkar…

Guider till virtuella världar

October 26th, 2006

Om man är bunden till hemmet, vilket Kuriosakabinettet kommer att vara den närmaste tiden, så får man hålla till godo med upplevelser i virtuella världar. ”Det virtuella museet” är ett komplext problem som tar tid att nysta i. För det första: vad avses med ”virtuellt museum”? I vid bemärkelse är ett museums hemsida, hur enkelt uppbyggd den än är, museets virtuella hem. En bilddatabas kan vara ett virtuellt museum, som en modern fortsättning på Malraux Museum Without Walls. Men de allra flesta associerar nog till en virtuell 3D-värld, allrahelst en kopia av det fysiska museet där man kan röra sig med eller utan avatar utan att behöva besöka museet. Tex kan man vandra runt i en modell av Historiska museets Vikingautställning. Tyvärr orkar jag inte recensera den eftersom man måsta ladda hem ett plugin till sin webbläsare, som bara verkar finnas till urgamla versioner av Windows. Det hade säkert gått att lösa men: format, versioner och plugins är ett stort problem i den virtuella världen.
Det känns som att tilltron till den nya tekniken och entusiasmen var större för.. hm snart 10 år sedan (tiden går). Då stoppades man av modem och bristande bandbredd. Nu stoppas man av programvaror, format och framför allt: brist på fantasi och kreativitet.

Exempel: 2001 hade Victoria & Albert Museum en jättesnygg, tredimensionell plankarta. Flash-tung, visst, men man blev lycklig av att se den. Tyvärr kan jag inte länka till den. Nu har man en 100% präktig och funktionell webbplats och man kan tanka ned plankartor som… pdf:er. Innovativt, verkligen. Det känns som att vi lever i en pågående reaktion mot sekelskiftets lattjo Flash-experiment så att vi nu har all den torra funktionalitet vi förtjänar. Det ena borde inte utesluta det andra!
En annan sak som är synd med ”virtuella muser” är just förväntan att möta en virtuell kopia av den fysiska byggnaden. Det är tråkigt eftersom virtuella världar saknar fysiska begränsningar. Man behöver inte tänka på logik, vad som är upp eller ner, väggars bärighet, hissar, rulltrappor, tillgänglighet… Så varför inte ta ut svängarna, som exemeplvis arkitektkontoret Asymptote gjorde i början av 00-talet, symptomatiskt nog är de balla projekten ca 5 år gamla… Deras Virtual NYSE och Guggenheim Museum kommer i närheten av det jag efterlyser mer av, nämligen virtuella spegelbilder av fysiska platser som inte är blåkopior utan icke-platser med särskilda förutsättningar och egenskaper.

I väntan på det virtuella museet som ska slå oss alla med häpnad får man gå till spelvärlden för intressanta upplevelser. För en sån som mig, som är helt rudis på spel (tappar intresset eller blir åksjuk alldeles för snabbt) vore det fantastiskt att få uppleva de snyggaste spelens coolaste miljöer med hjälp av en erfaren guide. Ungefär som kulturmiljö och -naturguidning fast i datorn. Det är italienska Synthravels affärsidé. Vet inte om det funkar, men som idé är det fint – och futuristiskt.

Museibloggar

February 24th, 2006

Min självupptagenhet fick mig att hitta forumet museumpro. Den är precis som det alltid blir (DIKtafonen är bara förnamnet på hur boring det kan bli) när kulturarbetare och museimän ska göra sina röster hörda på Nätet. Nämligen total tristess. Nu menar jag inte att museumpro är ett dåligt initiativ. Tvärtom! Men det är ju aldrig nån som vill säga någonting! 18 poster på fyra månader och X antal användare senare undrar man vad det är för fel på kommunikationsförmågan hos denna yrkesgrupp. Vi jobbar ju för fasiken med kommunikation! Kolla bara på journalistkåren, de bloggar sig blå! Bibliotekarierna verkar inte vara så dåliga de heller. Jag läser ibland trettinånting och Conan the librarian, den senare mest för det fina namnets skull. Det här med att museimän (det hörs väl på namnet) skulle vara introverta är förstås statistiskt ogrundat, som det mesta som skrivs här i Kabinettet, men det är ju liksom det som är grejen. Varför ska alla som säger sig arbeta med Kulturarv vara så skitnödigt korrekta hela tiden, till och med på fritiden?