Gratis är dyrt

April 10th, 2006

Gamla nyheter, kanske, i synnerhet för oss kvalitetsmedvetna cyniker. Fri entré-reformen kostar pengar! Museernas fri-entré-reform kostar i städning, underhåll, säkerhet och service. Den skulle kunna kosta ännu mer om reformen krävde mer än enbart fysisk tillgänglighet. Och det kommer den förhoppningsvis att göra på sikt. Det räcker inte med att hitta in i museet, gå på dass, fika och köpa souvenirer. Någon gång måste besökaran börja kräva någonting av museet, trots att det är “gratis”. Att förstå och ha utbyte av det som visas, tex. Undrar om man gör det, eller om man bara är tacksam för att det är “gratis”? På ett sätt kanske utställningarnas kvalitet skulle må bättre av ett symboliskt inträde, för kostar det så accepterar man inte vad skit som helst. Reformera och tillgängliggör gärna, men insitutionerna av idag är inte anpassade efter den fria entrén, hur mycket vakter, värdar och lokalvårdare man än anställer.

aaargh – Access!

March 31st, 2006

”Miljonregn över museerna”, en rubrik på dn.se. Nu var det ingen nyhet och inget att glädjas över (om man är intresserad av kvalitet och ”hållbar utveckling”, som vi är här i Kuriosakabinettet). Bara ett sätt för Paggan att slå sig för bröstet och hävda att han faktiskt Gjort Någonting för museerna under sin tid som Kultur och utbildningsminister. Det är ju bara valfläsk-pengar som lotsats in i museisfären. Viss, Acccess leder säker till att flera vettiga projekt blir av, och att ett antal vettiga personer omsider blir anställda. Men varför inte en varaktig finansiering? Vill någon veta vad jag tycker så finns det att läsa i DIK-forum 12:2005.

Jag kan förstå att museicheferna är glada över Access. Access är ju typ den enda projektmedelskällan för närvarande för museerna (om man inte räknar Stiftelsen Framtidens Kultur, Sveriges mest överansökta stiftelse) så det är klart att en museichef inte skulle vilja vara utan en arbetslös akademiker. Nu ska det till ännu fler Access-tjänster. Varför? För att intresset var så stort och för att de sk. plusjobben inte föll så väl ut. Facken rasade (varför rasade inte mitt fack?) och de fall som arbetsförmedlingarna skickade till plusjobbstjänsterna var så hopplösa att de inte ens dök upp på arbetsplatserna. Så nu ska det bli ännu mer arbetslösa akademiker på museerna. Jag skulle vilja se ett museum som nyanställer en helt eller halvt nyutbildad person på en ordinarie tjänst under den tid som de här galenskaperna pågår. Hur ser det ut med anställningarna överhuvudtaget dessa årgångar? Hur stor chans har en halvgammal, ständigt projektanställd figur som jag själv att slåss om en tjänst mot en massa flitiga fd. Access-människor som söker jobb på det museum där de suttit och scannat bilder? Maknaden är mättad för ganska lång tid framåt. Allt detta är personlig bitterhet, förstås.

Samtidigt som många museer slår larm om nedläggning och anslagen inte höjs till rimliga nivåer. Jamen, ni fick ju Access-bidrag… Vi snackade lite om Pagrotsky häromkvällen. Min vän som inte jobbar i kultursvängen tyckte att han var ganska harmlös och att han verkligen gör rätt som har kul under sin tid som minister. Jo, det är klart, man kan ju inte beskylla honom för att göra ett seriöst intryck. Samtidigt sitter han på alldeles för viktiga poster – kultur och utbildning – för att vi ska vilja se på när de utarmas. Regeringsskifte? Ur askan i elden if you ask me.

Farsen fortsätter

March 17th, 2006

Ingela Lind tycker som jag om farsen kring Christer Pettersson-porträttet. Hon har tillochmed använt nästan samma rubrik, ska man skratta eller gråta. (jag var före, ren kuriosa) Nu har den stollige fotografen polisanmält konstnären. Som sagt, good night and good luck. Lever vi i samma verklighet?