Det här med IKEA och Liljevalchs är egentligen inte ens värt att kommentera. Ändå går det bara inte att hålla sig borta från syltburken. Det är fel på så många sätt. Precis som SvD:s kritiker säger så har IKEA knappast gjort fel. De har fått en extremt billig annonsplats. Möjligen skulle de krävt att få en proffsigare produktion. För en okritisk produkt gynnar inte ett multinationellt bolag, de hade i detta sammanhang marknadsföringsmässigt gynnats av en lite mer kritisk granskning, paradoxalt nog. Eftersom jag inte sett utställningen ännu, och eftersom den ligger långt ner på min lista över saker jag vill se i sommar, kommer här bara reflektioner kring upptakten till hur Stockholms kommunala konsthall blev annonsutrymme till lägstbjudande. Det är väldigt svårt att göra detta inlägg utan att gå till personangrepp. Om det verkar kryptiskt är det för att jag tassar runt den problematiken.

Konsthallschefen gillar, som jag skrev tidigare, redan etablerade, svenska, medelålders män: ”–Jag brukar säga att Dan Wolgers är ett geni.” Som jag skrev då handlar det snarast om att det är ett uttalande som vem som helst gärna får stöta ur sig när som helst. Men när en person med så stor makt över Stockholms konst- och kulturliv gör det offentligt är det magstarkt. Det enda försonande draget är att det tyder på antingen stor humor eller aningslöshet.

Men liknande svågerpolitik (och naivitet till tusen) tonar fram här:

”På en middag hemma i februari i fjol spånade Mårten Castenfors kring sitt nya jobb som Liljevalchschef: Vad skulle han hitta på? Kultur­journalisten, författaren med mera Staffan Bengtsson, som satt med vid matbordet, utbrast: – Ikea – du måste göra Ikea! Det tyckte chefen var en bra idé, och bad Bengtsson utarbeta ett förslag som skickades till Ikea. Som, när de väl svarade, sa ja.”

Alla chefer är också mäniskor och människor har kompisar som man gärna vill samarbeta med eller gynna på olika sätt. För Kamprad går det exempelvis alldeles utmärkt att välja precis vilka förmågor han vill ha med i sitt familjeimperium. När det gäller offentlig, skattefinansierad verksamhet tycker i alla fall jag att urvalsprocesser i så hög grad som möjligt skall präglas av transparens och om möjligt konkurrens för att säkra bästa möjliga kvalitet. Ja, Kvalitet.

Vad ska vi säga om samarbetspartnern Bengtsson? VD för Svensk Form och redaktör för tidskiften FORM, vars bottenkänning behandlas elegant här. Svensk form håller på att försvinna. Deras uppdrag ska inlemmas i Arkitekturmuseets verksamhet, efter utredning från Rådet för design form och arkitektur, och den kritiserade kulturutredningen.

Sällan framträder ett s.k. paradigmskifte, i begreppets populära bemärkelse, upplevt under ens egna livslopp, så tydligt. För bara typ 5 årsedan var design och formgivning ashett. Det var designens år med den glada uppochnedvända D-munnen som symbol. Och det var väl i den vevan som det gick utför, också. Men jag minns hur det var innan, för jag var i högsta grad drabbad. Jag gick en utbildning om stoppade in ordet design i sitt namn, inte för att det handlade så mycket om att designa vackrare vardagsvara, utan (i min tolkning) informationsflöden. För bara man sade design om saker: tjänster, bilar, maskiner, produktionsprocesser, så blev det en positiv laddning. Designa möten och mötesplatser, tex. Olle Eksells ögonkakao var det finast man kunde ha på väggen.

Till Svensk Forms försvar skall sägas att de nog inte var skyldiga till det svenska designundret. Som alla svenska pop- mode och andra –under betyder det att det är en dagslända. Men som sagt, ett tag var det hett med Svensk Form. Politiker slogs om att lokalisera och ge dem schyssta lokaler vid Telefonplan. Man avböjde och en ganska initierad debatt om varför man ska ha ett formmuseum och vad ett sådant ska visa fram tog vid.

Och Svensk Form ville inte flytta ut i förorten. Deras tidning byter skepnad minst en gång om året, en produkt totalt ointresserad av allt vad god formgivning heter. Det är nog i och för sig meningen. För målgruppen för medlemsavgifter är inte de unga och hippa Konstfacks-wannabeerna. Det är pensionärerna som tycker att det är rätt fräckt med en ”designhistoriker” som har höjt deras barndoms sportstugor av masonit och eternit till skyarna.

Jag undrar i mitt stilla sinne vad som hade hänt om Svensk Form hade varit med på tåget till Telefonplan. Kanske hade de blå rivit upp hela rasket vid maktskiftet. Men kanske hade SF fått till en bra dialog med Konstfack. Kanske hade utredare inte ifrågasatt föreningens (eller stiftelsens) existensberättigande. Existensberättigande har de ju förstås. Men inte något uppdrag eller statsbidrag från typ 2010. Och så börjar jag fundera på det här med intresseföreningar som blir remissinstans som blir statsunderstödda och en hybrid mellan lobbyorganisation och organ med myndighetsansvar.

Och sedan finns ju hela den nu också daterade debatten om Den ”Svenska” Formen, exempelvis i debattboken Svensk Smak av Sandra Ahl och Emma Olsson.

Jag vet att det här är ett rörigt inlägg, min mening var att diskutera huruvida Svensk Form överhuvud taget är skickade att producera utställningar i en kommunalt finansierad konsthall. IKEA eller ej.

Utan titel

May 24th, 2009

Man reagerar på vissa saker som doktorand, när man känner igen sig. Nyligen reagerade jag på den här rubriken i Sulf-tidningen:

– Att vara handledare för doktorander är nog lite som att vara förläggare och upptäcka en ny författare, någon som man ska lotsa fram till ett färdigt verk, någon som kommer att åstadkomma något speciellt.”

Det är inte viktigt vem som har sagt det och varför, det kan vara ett lösryckt citat som inte gör personen bakom rättvisa. Men just den här synen sitter i väggarna där jag går min forskarutbildning. Eller utbildning på forskarnivå. Det är på ett sätt en väldigt sympatisk syn på doktoranden: stor frihet, stor möjlighet att själv utveckla sitt projekt, och gärna projekt som är nära sammanflätade med den person man är. Handledningstillfällen blir till lärda samtal. Sånt där tjafs om formalia, kurser och datainsamling får doktoranden sköta på fritiden. Men med risk för att låta som en paragrafryttare och rättshaverist så funkar inte den där synen idag. Den borde ha konserverats tillsammans med den ”fria antagningen” (doktorander kunde antas på sk egen finansiering, dvs. stipendier eller oftare kombinationen välbeställda släktingar, deltidsjobb och små levnadsomkostnader, vilket resulterade i avhandlingsprojekt som kunde pågå i decennier).

Jag ska tala om en sak, hur mycket jag än älskar mitt ämne och hur mycket jag än har kämpat för att komma hit: en doktorand är inte en författare utan en forskare. Hur mycket av min tid som än går åt till att skriva så blir jag galen varje gång någon välment kollega eller tyvärr, handledare, talar om den mystiska och uppslukande skrivandeprocessen, där texten liksom ”föds fram”. Sorry, avhandlingen plus kurser ska vara klara inom fyra år. Avhandlingen är inget metafysiskt dravel, det är forskningsresultat presenterade i textform. Och den handledare som inte är villig att jobba mer än en förläggare för att förlösa den där jävla texten borde jobba med någonting annat.
Tyvärr så konkurrerar vi alla efter disputation med personer som av olika skäl kunna ägna obegränsat med tid på en tegelsten, och vi har sakkunniga som mäter avhandlingens vetenskapliga kvalitet medelst tumstock, inte vad som är rimligt att åstadkomma inom Bolognaprocessens fyra år.

Beror det här sura på att jag är stressad och har skrivkramp? Jotack.

naturen klarar sig själv

April 15th, 2009

Borgerliga ledarskribenter i jakt på kulturliknande saker som kostar skattepengar passar på att smäda naturum. Jag hade för ett par år sedan anledning att sätta mig in i naturums-träsket. Min kritik skulle dock se helt annorlunda ut än DN:s. Visst, man kan raljera över det halvtöntiga ”naturum*”-varumärket och de snidade trädjuren. Men banne mig, menar DN verkligen att Naturvårdsverket INTE ska satsa på hög arkitektonisk kvalitet när man väl väljer att uppföra ett naturum? Nej, för det luktar tydligen planekonomi. De vill hellre se att en ”lokal entreprenör” sätter upp en barack och kränger plastkåsor utan inblandning av några jävla storstadsakademiker. Hellre en ”självfinansierad” jätteälg än ett parallellt uppdrag. Skapar det några förädlade arbeten och tjänster? Är jag protektionist? Är det inte så att om vi faktiskt har flera design- och arkitekturskolor och ett flertal arkitektkontor i detta lilla land – att vi inte ska visa upp det bästa när vi nu väljer att tillgängliggöra valda naturområden. Skattebetalarnas naturområden, faktiskt. Gärna välja utländska arkitektkontor för den delen.

Man kan säkert ha åsikter om upphandlingsförfarandet och om programarbetet. Men då ska diskussion och fokus flyttas dit, så att Naturvårdsverket tillsammans med respektive samarbetspartner blir en bra och proffsig beställare.

Den borgerliga populistiska kritiken står på två ben. Dels tycker den att vi inte ska ha några naturum eller besökscentra alls eftersom naturen är sig själv nog och skulle dra besökare ändå. Mina motargument är följande: ja, naturen är fantastisk, men är det inte lite naivt att kalla ”det” för natur när själva det faktum att det är utvalt och bevarat pekar mot ”kultur”. Flera av våra reservat är dessutom starkt påverkade av människan och anses just därför ha stora värden. Den viktigaste invändningen är dock att den borgerliga kritiken inte vill se att dessa skyddsvärda (som därför redan kostar och har kostat en massa skattemiljoner) områden skall vara tillgängliga och kunna avnjutas av så många skattebetalare som möjligt.

Visst, ”naturen” är fantastisk och sig själv nog, men den besöks av en ganska homogen grupp turister – bildad medelklass. I museisvängen har det talats ganska länge om att man vill nå ”andra grupper”. För att kunna uppskatta ett stycke ”natur” är vi många som, på den kunskapsnivå vi råkar befinna oss, får ut mer av besöket om vi kan få lite information om vad som möter oss därute. Allt från ”var man kan grilla”, ”det finns inga farliga spindlar i Sverige” till rödlistade arter och ”var hyr man kajak”. Ett eller flera framgångsrika besök ger lust att på egen hand besöka ”naturen”. Vissa upplevelseinriktade biologer talar om naturanalfabetism. Inte för att man måste kunna en massa artnamn på latin, men att allt färre svenskar känner sig trygga i en ”naturlig” miljö. Till detta kan läggas utländska besökare som i högre grad än svenska är vana vid påkostade och tillrättalagda besök, tycka vad man vill om det. USA – som såvitt jag vet är planekonomins antites – har genom privata stiftelser och säkert en del allmänna medel gått i bräschen för välutvecklade besökscentra.

Så ja, jag är en förespråkare av naturum eller besökscentra i någon form. De får gärna kosta mer, men kanske med spetsigare formulerade mål och metoder för information och lärande. Naturvårdsverket har inte varit en exemplarisk beställare av designtjänster. Det finns arkitektoniska skräckexempel i naturumsfloran som visserligen har några år på nacken men som verkligen är posmodernistiska ankor – eller föråt, naturum Stendörren har formen av en fiskgjuse (Sörmlands landskapsfågel = fiffigt!) sedd uppifrån. Och naturum Nationalparkernas hus i Tyresta söder om Stockholm ser – häpp – ut som en Sverigekarta uppifrån.

Så kanske att Naturvårdsverket behöver lite hjälp med inriktning och upphandling. Jag är desstuom inte så mycket för statiska utställningar och montrar med snidade eller uppstoppade djur, utan ser hellre ett naturum som en plats för aktiviteter, som ett litet klassrum eller laborations- och experimentverkstad där personalen hela tiden har nära kontakt med besökare och den omgivande miljön. Men där brister det eftersom personal, aktiviteter och öppethållande är mycket kostsammare  än en stöldsäker pansarutställning som sköter sig själv.

DN avslutar med någon halvkväden visa om att det är bättre att bygga sportarenor för då får man fler besökare för pengarna. Tack för den analysen.

Kuriosakabinettet i koma

March 22nd, 2009

Det har väl inte undgått någon av de få läsare jag har att Kuriosakabinettet ytterst sällan uppdateras. Jag har inte gjort någon större grej av det heller, typ ”nu ska jag ta en bloggpaus” eller ”nu har jag inte tid med sånt här längre”. Faktum är förstås att jag inte haft ork, att de kvällar när knodden somnar i rimlig tid måste man jobba eller helt enkelt bara slappa. Men blogguppehållet speglar också en liten identitetskris som jag inte riktigt kan sätta ord på. Kuriosakabinettet föddes ur ett minimalt forskningsprojekt jag hade på MDH för flera år sedan. Jag hade slav… arbetat i några år med mässutställningar och evenemang, och kortare perioder som utställningsassistent på Arbetes museum och Riksutställningar när jag fick chansen att söka en liten slant från en lokal Sparbanksstiftelse, fick en liten lön i tre månader och ville sturvulet Ta Tag i Det här med utställningar. Den dolda agendan var förstås ”varför är detta underbara medium så missbrukat av museerna” och ”vems fel är det”? Under denna korta tid då jag plöjde en massa litteratur från ämnen jag tidigare undvikit (museologi, etnologi och arkeologi) och genomförde några intervjuer, föddes väldigt många frustrerade tankar som jag sedan strösslat ut i Kuriosakabinettet, blandat med min inte odelat posititva erfarenhet från pre-Gotland-Riksutställningar och senare erfarenhet av arbete i den kommunala kultursvängen. 

Det jag vill säga är att jag inte är där längre. Jag arbetar inte med utställningar för tillfället utan måste försöka förstå att jag är doktorand. Visst, jag kan recensera utställningar jag besöker som privatperson, men det händer rätt sällan, och jag känner inte samma engagemang. Och då kommer vi till det svåra – om jag ska fortsätta vara en engagerad bloggare  borde Kuriosakabinettet stöpas om till nån slags doktorand-, vetenskaps- eller humaniorablogg, eftersom min verklighet kretsar kring helt andra saker än en eller annan o-ödmjuk utställningsformgivare. Om jag skulle ha bloggat idag (vilket möjliggörs genom att mina föräldrar tagit med sig G ut i skogen eftersom maken är i San Fran för tillfället) – eller twittrat, vilket jag inte riktigt begriper – skulle jag ha skrivit någonting om att det var härligt att upptäcka Marjorie Perloffs Wittgenstein’s Ladder eftersom det sätter in det sena 1900-talets tolkningar av Wittgenstein inom konst och poesi i ett sammanhang och dessutom reder ut de franska strukturalisternas, och även de ryska formalisternas och Frankfurtskolans (icke-) förhållande till Wittgenstein. Precis vad jag har letat efter. Kul att läsa? Varför bryr jag mig om Wittgenstein? För att Sten Eklund gjorde de mest förunderliga Tractatus-tolkningar vid slutet av 60-talet som jag ska försöka få till ett paper om alldeles för snart. 

I denna identitetskris ligger det faktum att åtminstone jag som doktorand känner mig som en alldeles för stor bluff för att kunna blogga frimodigt om allt jag genomgår. Jag vet inte om det hjälper att vara disputerad. För i så fall får vi vänta några år på ett återuppståndet Kuriosakabinett. 

Men snart ska jag gå en stresshanteringskurs för doktorander. Inte nog med att man bara har fyra år på sig, man ska lära sig vara effektiv också.

Läs Claes nya blogg!  (Han har disputerat!)

Vill man se museer som museer var förr (när jag var barn, i början av 80-talet) ska man gå till Spårvägsmuseet. Här har tiden banne mig stått still. Och det är inte alls av ondo. Det tycktes finnas hur mycket yta som helst att ställa upp gamla tågvagnar på. Utställningshall och arkiv integrerat. Det är på ett skönt sätt befriat från en massa försök till hippa interaktiviteter. Det fanns ett och annat 70-tals lo-tech-exempel som VHS-band med trafik som rullar framför en bussförarhytt så att det känns som att man kör buss i Stockholmstrafiken förr-i-tiden. Man kan klippa biljetter, rita och bygga med Brio-tåg också. Det är såhär jag minns att det var på museer när jag var i barn. Som för att banka nostalgin i huvudet på mig hade Leksaksmuseet också inrymts i sama lokaler som Spårvägsmuseet. Leksaksmuseet var av någon anledning The Museum när jag var i förskoleåldern. Vi åkte alltid dit med trefamiljssytemet (en barnpassningsform som existerade på 70-talet och början av 80-talet) och hade kungligt kul. Nu tyckte jag inte att det var lika kul, mest för att det kändes att lokalerna var undermåliga och tillfälliga i norra hammarbyhamnen. På hemvägen var vi tvungna att handla middagsmat på Konsum Slussen och passerade Slussengallerian – Stockhoms absolut fulaste underjordiska galleria. Här har tiden också stått stilla, men på ett kanske mindre smickrande sätt. Slutresultatet blev att man kände sig som tidsresenär i sin egen stad. Nästa gång jag vill uppleva museinostalgi får det bli Tullmuseum. Det här kanske blir en ny museinostalgis genre? Museer över museer värda att bevara spänner från 1600-talets kuriosakabinett till dioramamuseet (still going strong på NRM) till – vad ska vi kalla det? 70-talets tillåtande och lustfyllda sakmuseum. Observera de härliga 40-talistiska museologiska adjektiven.

Kuriosakabinettet har fått en ny kategori. Nämligen politik. Jag tänkte kalla den “kulturpolitik” först, men insåg att jag då decimerar kulturen till en undantagsplats inom politiken. Kultur ÄR politik och lika viktigt som vård, skola, omsorg och allt det där. Nu är det ju snart val, och alla bloggar hej vilt om Reinfeldt och Persson. Det säger väl mer om “bloggosfären” som enligt KK är alldeles för reaktiv (reagerar på och kommenterar vad etablerade medier redan skrivit) och för lite produktiv (väcker frågor och startar diskussioner). KK är också reaktiv eftersom det är roligt att hänvisa till länkar från tex de stora dagstidningarna. KK är partipolitiskt obunden, eller ska i alla fall försöka slå vilt åt både höger och vänster.

Nu var det ju faktiskt snacket om kulturpolitik på dn.se som föranledde KK att ge sig in i debatten. Eftersom museer verkar vara en icke-fråga för såväl dn:s utfrågade kulturarbetare som “allmänheten”. Någon nämner att fri entré är viktigt. Jaha? Vad f-n ska vi med fri entré till om det inte finns något att visa? Varför ses inte museer som en del i kunskapssamhället, tillsammans med utbildning (förskola, grundskola, gymnasium, vuxenutbildning, universitet, högskola, folkbildning, livslångt lärande….) och bibliotek? Museer är mer än “bara” kultur i bemärkelsen bildkonst, dans, teater. KK återkommer i politiken när det känns som att det finns anledning att reagera.

Med den eminenta källan Metro fick man reda på att Tom Tits Experiment (jag blir så generad över namnet att jag måste skriva “experiment” eller “i Södertälje” efter. Är det bara jag som har Tourettes?) fått ett fint pris i Sevilla häromdagen. Å ena sidan är det ständigt ett tjat och refererande till denna anläggning i utställningsvängen. Så fort man gör ett projekt där “barn” och “interaktivitet” finns med i viljeyttringen ska projektgruppen besöka TT. Jag har varit där med två olika projekt den senaste treårsperioden, och stoppat ytterligare ett besök av ren leda. Å andra sidan är TT inte riktigt “fint”.
Det jag gillar med TT är inte interaktiviten och “utställningarna” – för sådana görs bättre på annat håll – utan att det är en katt bland hermelinerna i museisvängen. TT är ju inte ett “riktigt” museum. Och ändå går det så j-a bra. Det växer och växer och i Mälardalen vet de flesta vad det är. Det känns som att TT och liknande inte platsar i de höga ögonbrynens sammanslutningar som ICOM och Riksförbundet Sveriges museer. Och sånt gillar vi. Att museisammanslutningarna kämpar (för lyckta dörrar) med att formulera sina problem och locka publik under rigida regelverk, medan en organisatoin, utan att själva begripa varför, bara går från klarhet till klarhet när det gäller pubilktillströmning och publicitet.

Forumspam

May 9th, 2006

Det är klart att det ska behövas någon form av skadeglädje för att få mig att vakna till liv… Kollade just in på UEforum, som för övrigt är ett Bra och Viktigt initiativ, MEN det är något som inte stämmer. Blev överlycklig när jag såg att det plötsligt fanns 17 inlägg i det stendöda forumet där man kan diskutera “utställningarnas innehåll”. Äntligen någon av alla talrikt utbildade museologer, kulturvetare, etnologer och media-nånting som BRYR sig. Trodde jag. Det var idel spam. Ett gäng som kallar sig Leroy, Andrian, Tippcity, Plagin och Ilona har tagit över alldeles. Det är nästan som konst.

Jag vet att jag sitter som en illvillig liten tant framför datorn och söker efter vettiga röster som bekräftar att Acess-satsningen suger lika hårt som plus-jobben. Jag hittade en – nästan. Arkeologerna har det inte heller så lätt. Men är 90 sökande per Acess-tjänst på Historiska museet en röst för eller mot arbetsmarknadspolitiska lösningar på den massiva akademiker (läs humanist-krisen) i Sverige? Jag börjar tvivla på mitt bergsäkra bort-med-praktik-tjafset-ge-oss-riktiga-jobb-snack. För om så många som 1900 personer är beredda att ta ett lågt betalt, tidsbegränsat plusjobb på Sveriges minst progressiva museum så borde Paggan och hela hans anhang utropa undantagstillstånd. Kom ihåg att mannen är kultur OCH utbildningsminister. Hilfe! Vi behöver inte fler Access-tjänster – regeringen kan utan problem dubbla försvarsmakten i omfång och starta landets största myndighet för kulturförmedling -produktion, -journalistik, arkeologi, konstvetenskp och antikens-kultur-och-samhällsliv för att nämna några attraktiva kompetenser som skulle kunna få samsas här. Och kom inte och påstå att myndighetsbildning inte har någonting med arbetsmarknadspolitik att göra. Inte när det gäller humanister i alla fall. Gotland i färskt minne.

På tal om museet som mötesplats så tycker jag faktiskt att det var en jäkla rulle på Moderna i lördags. Dels alla många helgbesökare som fikar och hänger och är i barnhörnan, dels konstochnyamedier-festivalen/seminariet VERGE, dels ngn annan modehappening som drog en massa folk till ett litet rum. Ett tag var det en veritabel mingel-stämning. Jag var på halva VERGE och lyssnade till bl.a. Bruce Sterling. Eftersom jag inte är Slashdottare visste jag knappt vem det var, men han var tydligen ett riktigt affischnamn för det här med data. Tyvärr gick det alldeles för lätt att bli irriterad på den mannen. Medelålders män (och kvinnor) som lider av en viss framgång i livet tycks nå en punkt då det mesta de säger är självklarheter och gamla nyheter, men de lever själva i villfarelsen att det de säger är nytt och hett. Den som fortfarande svänger sig med uttryck som “nya medier” och “den nya ekonomin” är dömda att vara …medelålders. Sterling snackade en massa om web 2.0. Som jag inte vet vad det är och inte kan förklara, så jag är väl en sån där naiv lättlurad typ egentligen som låtsas att jag har mer koll än jag har. I alla fall så tog Stering fram Flickr som ett väldigt framstående exempel på vad den nya webben innnebär. Typ “vi är alla medskapare”. Inte kunder, användare eller nåt annat lågt. Inte så att han hyllade Flickr, han var rätt skeptisk till all den dynga som lagras på nätet. Men vad han lyckades med var att helt sabba den redan dödsdömda avslutande paneldiskussionen genom att tala om Flickr i vartenda inlägg. Och Verge som skulle handla om KONST. Arrat av Kungliga konsthögskolan. Visst, gränsöverskridande, högt lågt, bla bla. Men undrar vad de tyckte när de inbjudna konstnärerna knappt fick en syl i vädret för allt snack om Flickr. Det hela påminde om produktplacering, som om Sterling satt i en TV-soffa och fick betalt av ett multinationellt företag för att nämna deras produkt i varannan mening. Så det betående intrycket var att Bruce sterlig antagligen får betalt av Flickr/Yahoo (uttalas jäää-ho, fick jag lära mig). Ganska kasst forum att produktplacera i, dock. Ett 100-tal konstnärer, studenter och annat löst folk.