Mer om formmuseet

February 4th, 2007

Debatten rasar vidare… Andreas Nobel skrev ett vettigt inlägg, om designföremål som sätts i montrar och fråntas sin ursprungliga funktion. Det gäller förstås alla museiföremål, det är liksom museiföremåls-varandets innersta kärna. Att ryckas från ett sammanhang som i de flesta fall för länge sedan är förlorat, till att vara ett föremål som enbart betraktas. Ibland i ett sammanhang som är ett försök att återskapa eller ge illusionen av att vara det urspungliga. Så om jag tolkar saken rätt, och tolkar det på det sätt som jag tycker verkar bäst så behöver vi inget designmuseum just därför att i den samtid vi lever i hör ”design” och ”museum” inte ihop. Inte om man vill fokusera på processer, ”tyst kunskap” (ett annat bullshit-uttryck som dock kan vara bra ibland) och samspelet mellan form och funktion.

Däremot blir jag irriterad över att kulturministern tar tillfället i akt och ser det som en ren besparing att inte behöva skapa ett nytt designmuseum. Det var ju inte det diskussionen handlade om. Vi behöver en lärd och djuplodande debatt om hur framtidens museum ska vara och användas, en debatt som kan mynna ut i någonting konstruktivt. Men att alliansen helt saknar kulturpolitik och kunnande är det väl ingen som är förvånad över. Deras feghet som antagligen kommer att följas av ännu fler dumsnåla nedskärningar får Paggan att framstå som en visionär gigant.

– vad är det? Kärleken, döden eller framtidstron? Nej, det är Designen, förstås, om man ska tro männen bakom Rådet för arkitektur, form och design i en debattartikel i SvD angående ett nytt formmuseum. Artikeln är ett svar på Smeds, Persson och Lundahl den 10/1.
Sedan fortsatte det med Svensk Forms Ewa Kumlin den 24/1, som anser att Sverige visst behöver ett nytt designmuseum, samt ett form- och designcenter eftersom de flesta andra europeiska huvudstäder har ett (eller flera). Det är självklart bra att allt detta debatteras, men det finns många viktiga aspekter i Smeds, Perssons och Lundahls artikel som försvararna av ett nytt designmuseum viftar bort eller missförstår. Vi måste på allvar börja diskutera museet som institution: vilken roll den har i nuet och i framtiden. Har man planer på att starta ett nytt statligt museum bör det föra med sig en större utredning om hur, när, var och varför. Är det rädslan att trampa på ömma tår som man låter kolosser som Nordiska museet och Historiska museet sova en törnrosasömn utan att involveras? Är inte det lite väl dyrt?
Sen så undrar jag vilka designmuseer eller centra i europeiska huvudstäder Kumlin avser i sin jämförelse. Jag är bara en vanlig turist, men en stad jag har besökt ett stort antal museer i är Berlin. Där finns det ekande tomma och det privatsamlingsmysiga Bodemuseum och Kunstgewerbemuseum, Bauhausmuseet (dedikerat en stilrikning). Kunstgewerbemuseum är ett typiskt “tråkigt museum” (när jag var där för tre år sedan – det kanske har uppdaterats?). Långa rader av föremål i montrar, kronologiskt och stilhistoriskt uppställt. OBS! Detta är inte alltid ett problem, alla museiutställningar behöver inte vara käckt scenograferade och upplevelsebetonade. MEN var finns förebilderna som Kumlin talar om? För jag är helt säker på att Svensk Form anser sig vara alldeles för “samtida” för att skapa ännu ett katalogmuseum. Köpenhamn har DDC. Ett trivsamt och gemytligt showroom för aktuell dansk formgivning. Ett sådant borde Svensk form kunna åstadkomma utan alltför stora åthävor. Om det nu är så viktigt med svensk design, varför inryms till exempel världens trashigaste icke-svenska pryl- och möbelbutik i Sverige-huset vid Kungsträdgården? Och vad är det som är så bra med det avskalade, nordiska, ljusa anyway? Lever Svensk Form kvar i denna storhetsvansinniga världsbild? Är inte den förbehållen Svenska institutet?
Det blev rörigt det här. Slutligen: Kuriosakbinettet är försiktigt positiv till form- och designcentrum vid Telefonplan och för gränsöverskridande samarbete och viss omorganisation av Nordiska, Historiska och Nationalmuseum. Ingen ny museiinstitution bör behövas, bara lite förändrade uppdrag och ett centralt skyltfönster för aktuell formgivning i nytt eller gammalt hus. Sedan är det såklart viktigt att dessa instanser blir modiga, vilande på vetenskaplig grund såväl i sitt föremålskunnande som i sin förmedling.

Vill du också uppnå ketchup-effekt i ditt bloggnade? Använd publiceringsverktyget Performancing så kan du ha ännu fler utkast liggande i veckor utan att publicera!

Arkitekturbloggar

January 29th, 2007

Jag är rätt trött på alla medie- och journalistikbloggar. Eftersom Sverige är ett litet land och de som har till yrke att skriva även skriver på sin fritid så är de flesta populärare bloggarna av, med och för journalister. De skriver om massmedier (tv, radio, tidningar) och är oftare reaktiva än nyskapande. Misstanken att det handlar om att visa upp sig för potentiella arbetsgivare är slående. Inget fel i det, men det är kul om man har ngt att berätta också. Har tipsat om museibloggar tidigare, men saknar ibland det lustfyllda på dessa. Då föredrar jag arkitekturbloggar, särkskilt de som utforskar det rumsliga mediets gränser, till exempel Metaverse, Anarchitecture, Pruned och BLDGBlog.
Här, och på bloggar som Information Aesthetics och Interactive Architecture har alla utställningsintresserade mycket mer att hämta än på de ganska torra amerikanska museibloggarna. Nu finns det äntligen en intressant blogg på svenska: Arkitekturbloggen. Hoppas skaparna orkar hålla ångan uppe!

Uppdatering: Arkitekturbloggen är inte alls någon ideell stackas kämpande instans utan tidskriften Arkitekturs blogg. Det gör den inte mindre intressant, men det är inte skribenterna som ska önskas lycka till utan ledningens goda initiativ.

Asplunds bibliotek

January 13th, 2007


Jag besöker inte särskilt många utställningar numera, men igår var jag på en bortglömd typ av utställning, eller ska man kalla det medborgarinformation? I alla fall så ställs alla 1100 inkomna förslag till ett förnyat stadsbibliotek i Stockholm just nu ut i en lokal på Klarabergsviadukten. Det var så sjukt många bidrag att man blev alldeles snurrig. Efter några ögonblick slutade i varje fall jag att försöka bedöma hur förslagen löste uppgiften och började titta på presentationssätt istället. Det var nog så intressant. Det gick att urskilja några röda trådar, grupperingar eller allmänna drag, naturligtvis tar jag bara fasta på det taskiga på den här bloggen, i vanlig ordning. Testar att bildblogga för en gångs skull, se det som ett experiment. Jag är en usel och motvillig fotograf, så jag tar inget ansvar för bildkvalitet. Hoppas ingen stämmer mig för intrång i någon jäkla upphovsrätt…

Iakttagelse nummer ett: arkitekter är inte grafiska formgivare. Somliga borde inte fuska i denna konst, utan ta hjälp från proffs. Se exempel nedan.

Iakttagelse nummer två: arkitekter är inte copywriters. Varför måste förslagen ha namn? Det ena mer patetiskt än det andra. Några axplock följer nedan. Avses Majakowskijs A Cloud in Trousers? I så fall är trousers en stiligare översättning än pants. Men så är förslaget lika trist som presentationen.

Det är tydligen coolt att visa funktioner med färger. Detta är inget diss, jag gillar verkligen sånt. Nedan följer två exempel ur mängden med olika appoaches till att avbilda funktioner och rörelse i byggnaden:


Det var roligt att kolla in olika skolor eller generationer. Det märktes att en del var gamla gubbar. Teknokratiska ritningar, en del för hand. En del såg amerikanskt ut (har inget belägg för att detta är en amerikansk style, det bara känns så) med softade bildcollage. Dyrt och tekniskt väl genomfört men tacky. Se nedan.

Sedan fanns det några få exempel på 90-talstrenden liquid architecture, som känns ungefär lika het som drum’n’bass. Det mesta kändes dock ganska präktigt och tråkigt, men som sagt, svårt att bilda sig en ordentlig uppfattning med så många förslag. Ska bli spännande att se vilka som går vidare till finalen. Det var ett rätt schysst utställningsrum. Vidsträckt och lite industri-skitigt. Det var också kul att lyssna på andra besökare. Jag hörde många lärda och engagerade samtal bland de pensionärer, arkitetstuderande och barnlediga som flanerade omkring.

Guider till virtuella världar

October 26th, 2006

Om man är bunden till hemmet, vilket Kuriosakabinettet kommer att vara den närmaste tiden, så får man hålla till godo med upplevelser i virtuella världar. ”Det virtuella museet” är ett komplext problem som tar tid att nysta i. För det första: vad avses med ”virtuellt museum”? I vid bemärkelse är ett museums hemsida, hur enkelt uppbyggd den än är, museets virtuella hem. En bilddatabas kan vara ett virtuellt museum, som en modern fortsättning på Malraux Museum Without Walls. Men de allra flesta associerar nog till en virtuell 3D-värld, allrahelst en kopia av det fysiska museet där man kan röra sig med eller utan avatar utan att behöva besöka museet. Tex kan man vandra runt i en modell av Historiska museets Vikingautställning. Tyvärr orkar jag inte recensera den eftersom man måsta ladda hem ett plugin till sin webbläsare, som bara verkar finnas till urgamla versioner av Windows. Det hade säkert gått att lösa men: format, versioner och plugins är ett stort problem i den virtuella världen.
Det känns som att tilltron till den nya tekniken och entusiasmen var större för.. hm snart 10 år sedan (tiden går). Då stoppades man av modem och bristande bandbredd. Nu stoppas man av programvaror, format och framför allt: brist på fantasi och kreativitet.

Exempel: 2001 hade Victoria & Albert Museum en jättesnygg, tredimensionell plankarta. Flash-tung, visst, men man blev lycklig av att se den. Tyvärr kan jag inte länka till den. Nu har man en 100% präktig och funktionell webbplats och man kan tanka ned plankartor som… pdf:er. Innovativt, verkligen. Det känns som att vi lever i en pågående reaktion mot sekelskiftets lattjo Flash-experiment så att vi nu har all den torra funktionalitet vi förtjänar. Det ena borde inte utesluta det andra!
En annan sak som är synd med ”virtuella muser” är just förväntan att möta en virtuell kopia av den fysiska byggnaden. Det är tråkigt eftersom virtuella världar saknar fysiska begränsningar. Man behöver inte tänka på logik, vad som är upp eller ner, väggars bärighet, hissar, rulltrappor, tillgänglighet… Så varför inte ta ut svängarna, som exemeplvis arkitektkontoret Asymptote gjorde i början av 00-talet, symptomatiskt nog är de balla projekten ca 5 år gamla… Deras Virtual NYSE och Guggenheim Museum kommer i närheten av det jag efterlyser mer av, nämligen virtuella spegelbilder av fysiska platser som inte är blåkopior utan icke-platser med särskilda förutsättningar och egenskaper.

I väntan på det virtuella museet som ska slå oss alla med häpnad får man gå till spelvärlden för intressanta upplevelser. För en sån som mig, som är helt rudis på spel (tappar intresset eller blir åksjuk alldeles för snabbt) vore det fantastiskt att få uppleva de snyggaste spelens coolaste miljöer med hjälp av en erfaren guide. Ungefär som kulturmiljö och -naturguidning fast i datorn. Det är italienska Synthravels affärsidé. Vet inte om det funkar, men som idé är det fint – och futuristiskt.

Jag ska noga akta mig för att kommentera en utställning jag ännu inte besökt, men kan inte låta bli att säga någonting i generella ordalag. Historiska museet har öppnat en ny utställning i mångkulturens år: Spelet om Maya. SvD har recenserat (missa inte läsarkommentarerna!). Först måste jag ändå ge en rejäl eloge till SvD som är den enda svenska dagstidning som överhuvud taget recenserar icke-konstbaserade utställningar också utifrån andra aspekter än utställningens urval av föremål och tema. Eva Bäckstedts reaktion påminner väldigt mycket om John Sundqvists (vem är det?) sågning av Östasiatiskas ”Kina före Kina” för ett par år sedan. Min generella iakttagelse är följande: det är uttryck för en strid mellan Det Gamla och Det Nya. Det Gamla, som Bäckstedt korrekt ger uttryck för, är pekpinnarnas, föremålens och demagogernas museum (märk väl att jag överdriver). Det Nya är det multimediala, mångkulturella, didaktiska, öppna, målgruppsanpassade museet med aktörer som oetablerade producenter, formgivare och pedagoger. Till exempel var Interactive Institutes Visions för Museums-studio inblandad ”Kina före Kina”, en utställning som till och med jag tycker var ett totalhaveri, men av lite andra orsaker än mr Sundqvist. Det var tydligen lite väl många kockar inblandade i produktionen, ett ganska säkert recept för ett förvirrat slutresultat. V4M bedriver en mycket sympatisk men lite stapplande, prövande verksamhet, precis som det brukar vara när man vill testa nya vägar till förmedling. Och det är det som är min poäng: låt museerna testa nya saker! Debattera dem gärna, men vi vill inte tillbaka till kuriosakabinettets föremålsfetischism! Den Gamla sidan har skarpare tänder: såhär har vi alltid gjort, det har alltid fungerat. Den Nya sidan har skavanker (alltför många, om ni frågar mig), men man VILL i alla fall någonting. Jag ska också tillägga att jag är tillräckligt konservativ och skolad informationsdesigner för att hata otydlighet i utställningar vare sig de är av nyare eller äldre kostym.

Fortsättning följer när KK varit på Historiska.

Äntligen lite ledighet och chans att besöka utställningar. Sambon gillar hemliga identiteter, kryptering och sånt, så Armémuseums ganska omskrivna Spionutställning fick det bli. Låt mig först bara säga att jag känner att jag tappat stinget. Jag som alltid varit så arg på dåligt producerade utställningar på offentligt finansierade museer. Igår kände jag plötsligt att jag inte orkade bli arg och indignerad.

Spionutställningen var knappast något mästerverk. Ett spännande ämne hafsades bort genom långa, ointressanta textdrapor på små skyltar. Belysningsstrategin i lokalerna var någonting alldeles extra. Hade man väl börjat läsa en text kunde man ge sig fan på att spotten som lyste upp den släcktes. Någon hade väl tänkt att det skulle vara lite mystiskt, lite ”searchlight”-känsla i lokalen. Inte så lyckat när ingenting annat tydde på några som helst estetiska överväganden. Rätt många storbildsprints i början, längre in i utställningen tycktes pengarna tagit slut. För få föremål. Enligt uppgift får man som besökare själv testa en Enigma från 2:a VK (inlånad från Sverige) i NSA:s Krypto-museum utanför Washington. Nu är det ett litet museum bortanför publikströmmar och klåfingriga barn, snarare till för tekniknördar och gubbar. Men i alla fall. Någonting ditåt hade lyft spionutställningen. Som interaktivt moment hade man istället byggt upp ett hotellrum nedlusat med övervakningskameror och ett ventilationsschakt som barnen kröp omkring i som galningar. De verkade ha kul i alla fall. Summan är ändå att jag inte orkar bli sur över den delvis amatörmässiga kvalitén på utställningen, för det fanns någonting välvilligt över den. Det kanske bidrar att museicehfen har sagt i någon intervju att Armémuseum verkligen vill hålla på fri entré även i tillfälliga utställningar, annars blir reformen ett tomt skal. Och det håller jag verkligen med om. Om det sedan innebär lite billigare utställningar så får vi ta det. Och Paggan får börja fundera på vad vi ska med museer till.

Min snällism fick sig en skjuts då Armémuseum också hade en helt underbar miniutställning som var alldeles för lätt att missa: Mattor minns.

Sedan var vi på det närbelagna Musikmuseet, där jag aldrig satt min fot tidigare, antagligen eftersom jag inte är uppväxt i Stockholm. Det är ett sånt där barnvänligt museum som alla stor-stockholms skolbarn strömmar igenom. Som vuxen besökare känns det mer som att ”här har tiden stått stilla”. Sedan 70-talet. Men fint att de har så mycket prova-på. Eller hands-on som det brukar heta. Men efter ett par ”utställningar” i Musikmuseet kände jag att jag orkar inte mer. Jag orkar inte bli arg och indignerad, för jag ser ju att de har ett gott hjärta, men de har inga pengar och ingen kompetens. Vad gör man? Vem ska man bli arg på?

enfaldens estetik

February 17th, 2006

När jag började blogga var en av anledningarna den massiva frustration man känner i det sk. arbetslivet när ma har valt ett yrkesområde där alla får vara hur amatörmässiga som helst, där dumhet och mossighet premieras. En av sakerna jag vill undvika i mitt bloggande är rena personangrepp. Men ibland, i ett litet land som Sverige koncentreras alla problem med utställningsmediet och museer och andra beställares inkompetens till en fysisk person. Det är egentligen inte denne persons fel, tvärtom det är decennier av oproffsiga museitanter, grupparbeten, för många forskare som har skapat detta monster. När en massa styr- arbets- och referensgrupper har träffats tillräckligt länge och gaggat om vad de vill åstadkomma med en utställning blir de till slut trötta och frustrerade. Grupparbetena kommer inte framåt. Var är den där utställningen som allting ska utmynna i? Då kommer han (för det är alltid en han), som räddaren i nöden: Utställningsformgivaren utrustad med tracing-paper och ett orförråd hämtat från barnteatervärlden, tryfferat med namedropping som visar att han har koll på sin historia och de stora modernisterna. Fy fan, jag tror jag måste byta jobb.

rysligt bra och dåligt

February 9th, 2006

Bibliodyssey är så bra att man får gåshud. Skit samma att det är ytliga jpgs från enastående bokskatter, det passar mig alldeles utmärkt. Och det går rakt på det väsentliga: bilderna.
Det här är extra ljvuligt. Skisser på dinosaurieutställningar från ca 1870. Vet inte om det realiserades, eller vad som hände, jag har inte orkat fördjupa mig – så slarvigt. Bilderna var alldeles för fina.
Jag har inte skrivit på ett tag, men idag har jag myror i skallen. Jag var på Historiska, som hade kvällsöppet. Snömodd och gnagande hunger, jag var där! Nu har jag äntligen sett Forntider. En utförlig recension måste komma, men jag vet fasiken inte vad jag ska tycka. Det är en länsmuseiodysse av de luxe-variant. Varför denna scenografi-orgie? Jag tror att jag har börjat hata scenograferade utställningar. I alla fall om scenografin består av en heltäckningsmatta med förna-mönster, storprints-onani och några stenar och risknippen i ett hörn. Varför hade de valt ett bakgrundsljud i form av en hostande gubbe? Skulle det kännas autentiskt? Ska man känna sig NÄRA Bäckaskogskvinnan vars skelett sitter hopkurat i en glasbur jämte en rekonstruktion av hennes ansikte. Introfilmen hade nog ett sådant syfte. Den sög älgballe. Utkädda museimän och lajvare och enfaldiga påståenden. OK, jag visste såklart vad jag skulle tycka. Rätt förutsägbart. Men jag vill verkligen inte vara så kritisk som jag var nyss. Jag vill så gärna se kvaliteter, för jag vet hur jävla svårt det är att göra en utställning. Bara en sak till om Historiska. Jag var inne på Vikingautställningen också. Det var typ jag, två besökare till och två vakter. Det var kallt och mörkt. Storslagen scenografi och vägghända prints (dom gillar det). Mest bisarrt var de två samlingplatserna i mitten. Den ena hade ett skelett i glasmonter där man tänker sig att ett centralt bord skulle stå, den andra en otroligt ugly Sverigekarta i betong/papier maché. Annars var det en massa fantastiska föremål, ja, jag tycker faktiskt det, men jag hade velat veta MER om dessa, inte leta objektsnummer i enfaldiga Smaka-på-orden-texter. Jag kikade in i ett pedagogiskt rum som var stängt. Där så allt så mysigt och hemtrevligt ut, inte alls som den hårda, kalla, ganska gubbiga (mitt favorit-pejorativa-uttryck) Vikingautställningen. Jag säger inte att mina argument är giltiga, de är bara snabbt nedklottrade. Nu börjar Antikrundan.

the object of anguish

January 20th, 2006

Angående föregående text måste jag nog lägga in bildbevis för att det ska bli någorlunda begripligt. Man får säkert inte göra såhär, upphovsrätt och sånt som man drillats i enligt principen trial-and-error. Här kommer deti alla fall, eftersom ingen läser så är det nog tämligen riskfritt.