Vi lydde bara order

September 7th, 2008

Jag försökte blogga förra veckan. Som om maskineriet ville håna mig inträffade ett jättekonstigt fel i WordPress som tydligen bara var synligt hos den som var inloggad, men jag trodde att allt var trasigt och deletade mina, i och för sig ointressanta, men ändå, poster.

Jag skulle bara säga att jag återigen varit på Tekniska. Som ett barn dras till ett kråkkadaver kan jag inte hålla mig därifrån. SvD skrev att de har outat en ny utställning om original-kopia-begreppet (nåja, någon begreppsdiskussion kan man inte beskylla någon för): Likt unikt. Jag kände att jag nästan gnuggade händerna, det här är en vidöppen dörr! Såhär kan man bara inte göra. Å ena sidan i introtexten (varför envisas alla med introtexter???) står det uttryckligen att man inte vill ta ställning, inte komma men några färdiga svar, osv, det vanliga menlösa musei-tugget. Å andra sida finns det en tydlig slagsida för synd-och-straff i samband med ”kopiering” i och med att man valt samarbetsparten SFIR, Svenska föreningen för industriellt rättsskydd. Dels är jag trött på museer som inte vågar ta ställning, bara ställa frågor aldrig, komma med svar. Väcka frågor måste vara den mest utslitna museiklyscha som finns. Ja, jag har på denna blogg delvis försvarat den tidigare, i välmening, då jag absolut vill att besökaren ska vara medskapande i en utställning. Men om det inte finns någon utsaga från början, om allt bara är ett menlöst gungfly av frågor, vad ska man då vara medskapande i?

Dels, är det illa om ett neutralt tilltal används när det i själva verket finns en agenda. ”Vi refererar bara till lagtexten.” – det mest obefläckade man kan tänka sig? OM man nu ”bara” vill ställa frågor och låta tusen blommor blomma, varför låter man inte fler röster komma till tals? I just detta fall skulle jag kunna tänka mig att det skulle funka med riktiga människor, som i en härlig gammal etnolog-utställning. Det finns så många intressanta personer som skulle kunna belysa detta område. Hydman-Vallien-PET-flaskorna är bara toppen av isberget av konstnärlig gestaltning som arbetar med originalitetsbegreppet (och i H-V:s fall kanske snarare bristen på originalitet). Den här utställningen skulle kunna bemötas bättre av tex Copyriot, hoppas så sker inom en snar framtid!

Här kommer fragment ur ett pm jag skrev om Bodemuseet i Berlin. Kan vara lite osammanhängande, både före och efter blogg-redigeringen.

Bodemuseum är det mest nyrenoverade och nyss återöppnade av museerna på Museumsinsel i Berlin. Efter en lång period på mer än sju år då det var helt stängt för allmänheten öppnade det åter 2006, vissa salar öppnar 2008. Museerna på Museumsinsel sov en törnrosasömn under DDR-tiden, mer eller mindre tilltygade efter andra världskriget. Den vilhelminska barocken stod inte högt i kurs under DDR-regimen, och mycket renoveringskraft i Bodemuseets fall gick åt till att rädda interiören från okänsliga övermålningar och limmade linoleummattor. Staden Berlin fortsätter att satsa stora pengar på att återuppväcka Museumsinsel som ett kulturellt centrum i forma Östberlin. Det finns exempelvis planer på att göra en underjordisk förbindelsegång mellan alla museer, en ”arkeologisk promenad”, för att understryka tanken om ”ett nationalgalleri”, trots att det är uppdelat på flera institutionella byggnader. (Varav betydande delar ligger vid Kulturforum vid Potsdamer Platz och i anslutning till Charlottenburg på den forma västsidan.) När de stora renoveringarna är gjorda kan det bli möjligt att se en tydligare samlings- och ansvarsfördelning mellan museerna, eftersom många konstverk och samlingar flyttats runt mellan olika lokaliteter under renoveringarna. I Bodemuseums fall är det första gången sedan andra världskriget som den bysantinska samlingen och skulptursamlingen är återförenade under samma tak.
Bodemuseet, då Kaiser Wilhelm Museum, ritat av hovarkitekten Ernst Eberhard von Ihne, invigdes 1904, för att rymma museimannen Wilhelm von Bodes (1845-1929) stora samlingar av europeiskt och bysantinskt måleri, skulptur och konsthantverk. Arkitekturen har fått utså en del spott och spe, som svulstig och överlastad. Bodes utställningsrum var installationer av hela miljöer: konstverken visades i rum med autentiska renässansportaler, eldstäder, vapensköldar, kassettak och hela interiörer hämtade från historiska i Italien och Tyskland.
De samlingar och konstverk man idag kan uppleva på Bodemuseum är mynt- och medaljsamlingen, skulptursamlingen och den bysantinska samlingen, den senare av både måleri och skulptur. Uppdelningen är att Gemäldegalerie och Altes Museum har målerisamlingarna medan europeisk skulptur från tidig medeltid till 1800-tal finns i Bodemuseet. Den italienska skulptursamlingen med skulptur och relief av Donatello, Pisano, Vittoria, Maiano och Canova sägs vara den förnämsta utanför Italien.
Vid en restaurering som denna går det att mycket förenklat säga att det finns två poler. Den ena är att i möjligaste mån återställa till något slags ursprung, om ett sådant finns dokumenterat. Vi vet alla att det ofta inte går, och hur ska man visa vad som är nytillskott, hur undviker man att det blir en idealbild av en tid, eller stil, en pastisch? Ännu svårare kan vara att försöka återskapa en ”upphovsmannens önskan”, särskilt problematiskt i fallet med Bodemuseet där Bodes konceptuella rum i sig är iscensättningar av en idealtypisk tid, exempelvis den italienska renässansen. Bodemuseet erbjuder kort sagt många olika lager av iscensättningar att tolka för den samtida, upplysta besökaren. Den andra polen är att vara så samtida som möjligt inom de ramar som finns, där den yttersta extremen skulle vara att riva och bygga nytt. Det finns dock sätt att kringgå bevarandekrav: en gammal byggnad kan användas som ett ”skal”, interiören kan blåsas ut. Se Musée d’Orsay där arkitekten Gae Aulenti nästan helt byggt upp utställningsrum med hjälp av moderna kulisser.
Renoveringsuppdraget tilldelades två arkitekter: Berlinbaserade Christoph Fischer, som hamnat i skymundan bakom den österrikiska arkitekten Heinz Tesar (f 1939). Museiledningen har valt att inte återskapa Bodes kontextuella rum, men jag tyckte ändå att många rester fanns kvar i den fast inredning såsom portiker, tak och eldstäder, men även medeltids- och renässansmöbler, strategiskt utplacerade. Om det är Bode-spår eller modernisering, skapar ändå ganska märkliga museisalar. Framför allt Basilikan, plan 1, i mittaxeln mellan lilla och stora kupolhallen som till sin form är en rekonstruktion av Michelangelos San Salvatore i Florens. Rumsformen är som ett vitt skal och här visas olika italienska renässansaltare i nischer som i en kyrka. Ändå stämmer det inte. Det är som om rummet är en vit modell som arkitekten använder sig av för att visa ett samband, men utan att understryka färg eller detaljer.
Men det mest bisarra händer i källaren i ett hisschakt nära det sorgligt tomma barnpedagogikrummet. Här måste det gode Tesar ha fått alldeles för fria tyglar, för här har man installerat en konstig postmodernistisk krypta med romanska gravskulpturer liggande på svarta block. Jag brukar gilla överraskningar, men det här känns som att någon har tagit i med alldeles för stora gester och så blir det bara pannkaka.

Designpolisen

January 20th, 2008

I brist på museibesök kan jag tipsa om sajten Design Police. Egentligen tycker jag att det är oviktigt, mediegymasie-larvigt och tramsigt att anmärka till höger och vänster på taskig grafisk design. Det känns såå 2003, eller när det nu var Designår, vilket vi nu lyckligtvis har förträngt. Men idén med små stickers man kan klippa ut och sätta upp på stan är lite kul. Jag har nämligen tänkt tanken flera gånger då jag besökt museer. Det som triggade mig till någon form av civil olydnad var Malmö museers tragiska rum med uppstoppade djur för några år sedan. (OBS! ingenting hände!)

Det beror förstås på vem man anklagar för dålig design och vilka resurser denne har. Självklart ser vi genom fingrarna på kvarterspizzerians felstavningar och hobbyföreningarnas fula flyers. Men felstavade mäklarannonser kan få det att vända sig i magen, liksom slapphänthet på statliga museer vars uppgift det är att design-a (ja, just det, designa, i vid bemärkelse) utställningar. Vi kanske borde hitta på designpolisstickers anpassade till museer. Några passar förstås redan, typ ”Anlita en professionell fotograf/skribent/illustratör/formgivare för i h-e”. Men eftersom problematiken ofta ligger djupare än så har jag några kompletterande förslag:

”En utställning är inte en bok”, ”Underskatta inte besökaren”, ”Målgruppsanalys hade inte skadat”, ”Föråldrad syn på utställningen som medium”, ”Undermåligt researcharbete”, ”Dålig projektledning”, ”Tafflig ljussättning”, ”Vilseledande upplägg”, ”Borde gjorts om för länge sedan”, ”Färdig för Antikrundan”, ”Inte färdigtänkt” etc etc.

Mer skåpmat: liquid architecture

December 21st, 2007

Det finns de som säger att det kommer en 1990-talsrevival snart (nu?). Vad gammal man känner sig! Här kommer nåt jag skrev i somras på temat.
Ibland förundras man över sin egen kvickhet i tidigare inlägg. Jag kommer ihåg att jag skrev att ”liquid architecture” känns ungefär lika hett som drum’n’bass för ett tag sedan. Eller lika kul som YBA – Young British Artists. På sommarreorna gick det att hitta ett och annat. Vad sägs om The Rise and Fall of Young British Art? Eller superdaterade muggar med 90-talsmönster av Karim Rashid? Jag känner mig i själva verket väldigt träffad av allt det här. Att man har hunnit bli så gammal att man hunnit se trender komma och gå, ja man har till och med hakat på och släppt taget några gånger om grejer som har visat sig börja suga. Jag förnekar gärna att jag har gillat saker som inte är Bestående och Universella (till exempel svarta kläder), men visst har det smugit sig in en del skit i skiv- och boksamlingen genom åren. Jag påmindes om allt detta när jag läste Fredrik Nilssons avhandling Konstruerandet av verkligheter. Gilles Deleuze, tänkande och arkitektur. Det var inget fel på den, eller inte som jag tänker gå in på här i alla fall. Bara det att det känns så länge sedan man kunde börja en argumentation med ”vi sköljs över av enorma mängder information varje sekund i det nya informationssamhället” (så har Fredrik Nilsson inte skrivit, obs), eller, ”flöden av information blir viktigare än fast infrastruktur”. Deleuze och Guttaris Mille Plateaux blev IT-bubblans favoritverk, för det är öppet för så många tolkningar, speciellt sådant som har med nätverk och flyktighet att göra. I den del som översatts och publicerats i KAIROS-seriens ”Nomadologin” 1998 refereras det till och med till Sturmarks kvalificerade dravel om den nya ekonomins nya renässansmänniska i förordet, skrivet av en uppburen konstteoretiker. Mycket vatten har flutit sedan dess…

Vad jag till slut ville komma till var att termen Liquid Architecture enligt nederländska U N Architects faktiskt missuppfattats en aning. Istället för att handla om att hantera flöden av information och funktioner har det blivit exempel på hur kul man kan ha med 3D-program när man kommit bort från fyrkantiga klossar-stadiet.

Sameland

November 11th, 2007

Jag är egentligen alldeles för trött för att skriva, men… efter en hektisk dag i konsumtionshetsens citykärna gick vi och kollade in Nordiska museets färskaste utställning: Sápmi.

Först måste jag säga någonting generellt om Nordiska. De har anammat Världens Sämsta informationsdesign i sitt vägvisningssystem. Någon har kommit på att olika delar av byggnaden ska ha olika siffor. Det absolut vanligaste i stora offentliga byggnader är att siffror = våningsplan. Det är lika etablerat som att rött ljus betyder stopp i trafiken. Alltså tar man glatt hissen till den siffra som står framör den utställning man vill besöka (att skyltarna står precis utanför hissarna gör inte saken bättre), och kommer helt fel. Det är ett jättedåligt system. De kunde ha använt bokstäver, färgkoder eller vad som helst. Eller djur eller landskapssvampar.

Jag är ju på tok för fokuserad på formfrågor, men i utställningen Sápmi tycker jag att man hade lyckats bra. Det var schysst utställningsform, med moduler, gradänger inklädda i någon slags plastmatta. (Fast det var nästan lite trångt att röra sig med barnvagn.) Sedan gillade jag föremålsbelysningen som ingen hade försökt dölja. Det såg ganska roligt, ut, som sugrör, men kommer kanske att mötas av kritik. Jag insåg, trots att jag min vana trogen inte trängt särskilt djupt in i alla texter, att det är oerhört svåra och brännande frågor som utställningen (försöker) behandla. Det är inte som antagligen många förväntar sig, en uppvisning av Nordiska museets samiska kulturskatter. Det är en vilja att diskutera de svåra frågorna. Plats, folk, ras, minoritet och tolkningsföreträde. Ett mört kaba i centrum av utställningen tar upp rasbiologin. Fast väl därinne förstod jag inte. Det var uppbyggt kring en filmad intervju som jag (hemska människa) inte hann titta på. Så mycket mer gick inte att läsa sig till. Formen lovade mer information (eller dramatik) än vad en stressad besökare kunde ta till sig. Ett annat grepp, för att problematisera det här med museisamlandet var ett kartotekssystem med alla dessa föremål i Nordiska museets samlingar. Jag gillade det, men mitt sällskap som inte är museinörd förstod ingenting. Jag gillade att korten var så fula och olika, att de verkade komma från olika tider, varit framplockade, ändrats och rättats. Det som av någon anledning har etsat sig fast är ändå ett föremål, som fått en särskild plats i utställningen, en handgjord vit ren, i typ skala 1:10. Så exakt och minutiöst gjord. Jag vet inte varför, men det var någonting hyperrealistiskt med den. Och om jag inte minns/läste fel köptes den in så sent som på 70-talet. Den hade tillverkats av en man som enligt berättelsen blivit av med alla sin renar. Genom at tillverka och sälja sina fantastiska miniatyrrenar fick han så småningom råd att köpa en ny renhjord.

Det är tur att Sapmi inte är en upprepning av den teoribefriade Folkkonst-utställningen. Antagligen kommer man att få viss kritik för att den inte är ett formfrosseri i tennslöjd och kåsor.  Så jag vill verkligen mena att det här är modigare. Men absolut inte lättare, och frågan är om det går fram. På ett sätt kan det kännas lite opersonligt, avskalat, som att göra om den egentligen avgrundsdjupa minoritetsproblamtiken till ett formexperiment. Fast, jag gillar ju formexperiment, så det är inte en kritik som ska komma från mig. Sapmi är en Duktig utställning. Jag ska inte säga politiskt korrekt, för det är ett talesätt jag genuint hatar, men något opersonlig och ängsligt rätt känns den. Som sagt, det är ett modigt grepp i det anrika huset, och hästlängder bättre än det uppradande av trivsamma föremål som museet så gärna ägnar sig åt.

De två små tecknen ”m.m.” kan betyda så mycket. Peder Alton i DN gjorde sig definitiv lustig över titeln på Christina Rogestams nya museiutredning, genom att liksom suga på karamellen och upprepa den onödigt många gånger. Rätt kul, faktiskt. Så tror jag att jag ska börja skriva lite oftare. Typ ”– den här seminarietexten heter ”Nya metoder och teorier m.m.”. – Ni fattar, va? Nya grejer, liksom. Behöver ingen ytterligare förklaring.”

Intressant att ett dokument som hur det än mottas på ett eller annat sätt kommer att ha stor inverkan på formlivet är så totalt utan form, såväl visuell som språklig. Någon har scannat in den snett dessutom, det är snyggt.

Jag är helt oseriös, jag orkar verkligen inte fördjupa mig i innehållet. En sak håller jag med om: lägg Nobelmuseet under professionell förvaltning. Det höll på att spricka av megalomani ett tag, när det var på tapeten att blåsa ut Skeppholmskyrkan till förmån för härliga upplevelseutställningar med lite edutainment och personhistoria. Däremot känns det tunt och illa underbyggt (som det mesta regeringen företar sig på kultur- och museiområdet). Hur kan man tex skriva (på sid 11 i utredningen): ”Min bedömning bygger på samtal med politiker, enskilda personer och den allmänna debatten under senare år.” (min kursivering) Vilken debatt? Har vi missat någonting? Avses debattartiklarna om ett nytt formmuseum, med inlägga av bl.a. Eva Persson och Kerstin Smeds, som svar på den förra regeringens förslag eller utredning eller vad det nu var? Inget fel på den meningsväxlingen, men en allmänn debatt? Det existerar ingen allmänn debatt om museifrågor i Sverige. De verkar inte angå privatpersoner (”kulturen kostar för mycket pengar – bygg motorvägar istället”) politiker (”museer kan väl drivas på entreprenad”) studenter inom museirelaterade ämnen (”hoppas jag får ett intendentsjobb i Arboga när jag blir klar, bäst att inte verka obekväm”). Regeringen kunde väl åtminstone ha projektanställt ett par av nämnda studenter över sommaren att göra lite intervjuer i klassisk kvantitativ stil. Så hade det åtminstone sett bättre ut, och kostat en spottstyver.

De syns inte heller någonting om hyressättninsproblematiken, det just nu mest akuta problemet.

Kaos är ingen ursäkt

July 26th, 2007

Nu blir det – kors i taket – nästan-recensioner mitt i sommarlovet. Först en bra sak, sedan en dålig. Jag börjar med det som är bra. Gotlands fornsal har fått sig en ansiktslyftning. Inte bara på webben, man har fimpat det idiotiska www.gotmus.i.se och övergått till lansmuseetgotland.se istället. Den reformen har nog inget med husrenoveringen att göra, men jag var tvungen att nämna den, för de där länsbokstäverna i url:er är verkligen för ömkliga. Tur att de är på väg bort, eller hoppas de är det.

Utställningsrenoveringen är långt ifrån klar, så jag låter bli att gnälla över typsnittsförvirring och hafsigt skyltarbete. Det som har blivit bra är innergården, reception, toaletter (jäpp!) och café. Ej att förakta. Missbrukade klyschor som Mötesplats känns nära till hands. Det är ett subtilt och fint landskapsarkitektjobb på den lilla trånga innergården. En liten gräsplätt med amfiteaterliknande samlingsplats bredvid fiket. Jag önskar verkligen att fler museer vågade flytta ut delar av sin verksamhet utanför huset. Här är det förstås i blygsam skala, men idén är god.

Utställningarna då? Jo, det till stora delar fantastiska material museet sitter på hade lyfts fram med hjälp av bättre belysning. Lite belysning kan verkligen göra underverk, kan inte sägas nog många gånger. Det är lite svårt att veta vilka utställningar som är nya och vilka som återstår att göra vid. För nog förtjänar rummet med de fantastiska medeltida träskulpturerna mer av analys. Var kommer de ifrån? Varför ser de ut som de gör? Vad får jag som kyrkoturist på Gotland se om jag besöker Öja kyrka? Kopia eller ingenting alls? Jag vill förstås inte ha lappar med Majestatis och andra gamla bekanta från attributionstiden på a-kursen i konstvetenskap. De är inte analys, det är en historieskrivning som i sig är intressant att ta del av. Annars hoppas jag att uppfräschningen fortskrider, att en och annan skönhetsfläck åtgärdas.

Någonting som däremot inte är en skönhetsfläck utan ett rent och skärt totalhaveri är Kaos von Linné. Bara titeln får det att vända sig i magen. Egentligen borde man bli glad över en Linnésatsning som knappt handlar om personen Linné, i ett jubileumsår där biografismen är den största vinnaren. Man använder på något sätt kaosbegreppet som ursäkt för att göra en utställning som är dålig. Kaos kan vara vackert: fantasieggande, inspirerande, skrämmande, myllrande, glimrande, oväntat. Men här är det bara fult, korkat och dumt. Utställningen ser ut som fan. En massa kanalplastskärmar av billigaste slag, där belysningsspottarna är det mest smickrande. Dumma luckor man ska öppna där det står någonting förnumstigt om ordning som säkert ska vara tänkvärt. Nåt slags misslyckat credo i mitten med uppstoppade djur. ”Stor kub med 1700-talets syn på omvärlden. Utgångspunkt: Linné.” Jaha. Texten om utställningen på webben är en pinsam förkortad version av nåt förstastadiessynopsis: ”III. Jättekaos
Slumpmässigt valda delar av en ännu större kub bestående av 2000-talets syn på omvärlden. Utgångspunkt: Besökaren”. Himmel och pannkaka.

Det är inte alls fel att flera konstnärer är inblandade. Fast jag vet inte vilka deras bidrag är och hur de kommer till sin rätt. För det är absolut ingenting som kommer till sin rätt i den här utställningen. Det finns risk att någon upphovsman sitter och skrockar förnöjt och tycker att det är bra att besökarna hatar utställningen, för då har den lyckats. ”Den ska vara rörig.” Rörighet är ingen ursäkt. Kaos är ingen ursäkt för att göra en kass utställning. Om någon tycker att jag är ovanligt surfittig och taskig nu så är det ingenting mot vad jag känner inombords. För utställningens tema är ju något av det vackraste och mest intressanta man kan tänka sig. Och så har de förstört alltihop. Herregud, det är bara att öppna valfri bok av Foucault så har man fått de mesta gratis. Jag tror kanske att det har funnits goda tankar och intentioner någon stans, någon gång. Men det går inte fram. Ingenting går fram.

komnurå 2

May 12th, 2007

Eva Bäckstedt i SvD tycker inte som jag. Det är iof härligt att leva enligt devisen ”hellre fria än fälla” (jag använder devisen i motsatt riktning här i Kuriosakabinettet om det nu skulle ha undgått någon) om statliga museers utställningsförsök. MEN jag anser att det inte är OK att göra en utställning om kommunikationsteknikens historia som inte är det minsta interaktiv. Visst, interaktivitet kan vara ett i museisammanhang sunkigt buzzword som sällan löser några problem, men i det här fallet hade man vunnit på det. I synnerhet som det finns några undanskymda försök till knappsatser och spel i utställningen. Kan man inte göra en sak fullt ut är det lika bra att låta bli. Däremot är TV-studion och radioentusiasternas hörna interaktiva så det förslår, men det är Tekniskas gamla grejer i upphottad design som står sig bra för sig själva. Ola Larsmos text hade passat bättre i ett bokverk. Finns det någon mer än jag som tycker att utställningmediet borde ha kommit längre än till väggtidningsstadiet?

men.kom.igen.nu.rå

April 29th, 2007

I fredags var vi på vernissage på Tekniska museets nya kom.nu.då som handlar om kommunikation eller IT. Jonas Birgersson invigningstalade, så jag antar att ambitionen var att det skulle handla om ”det svenska IT-undret”. Det gick inte att höra någonting eftersom akustiken i maskinhallen är svår. Fast museets tekniska personal borde vara välbekant med den akustiken vid det här laget… Det här är inte någon regelrätt recension av utställningen för vi gick igenom ganska snabbt och det var mycket folk. Men några tyckanden kan jag ju inte låta bli att komma med.

För det första hade jag rätt höga förväntningar. Ola Larsmo som textförfattare kändes som ett bra val, han har kunskaperna och kan konsten att berätta en historia. Mikael Varhelyi och en till som jag inte minns namnet på stod för formen. Också bra val, de är inte helt utslitna som formgivare i utställningssammanhang och åtminstone Varhelyi känns som ett någorlunda modernt val då han står med ena foten i reklam och underhållningsvärlden med melodifestivalscenografier och film- och reklamfilmsjobb. Jag tycker att grundtanken med formen var god med ett slags modulsystem. Den rumsliga helheten var däremot ganska tråkig. För det är bara att fejsa fakta: det är en tråkig utställning. Det är lååånga texter och föremål bakom glas och ram. Punkt. Någon hade försökt med något slags spelspår, ungefär som i riksbekanta Spelet om Maya, men det gick hopplöst förbi en vanlig besökare.

Någonting som hade blivit rätt fint var studion och radioentusiasternas krypin. Där har Tekniska en interaktiv fördel. Mycket tråkigt att man inte vågade vara mer interaktiv i kom.nu.då. Några små spelkonsoller fanns inklämda. Det gick att spela Pacman och Pong med dåliga verktyg. Men, som de äkta nördarna sade (och dom kommer man inte undan om man gör en utställning som säger sig handla om IT), varför var det inte ett äkta gammalt original-Pong? Eller åtminstone ett försök att efterlikna, istället för en b-version från 80-talet? Är inte det själva poängen med museer? Kraften hos äkta gamla föremål som varit med på den gamla goda tiden?

Tekniska borde ta sig till ZKM i Karlsruhe och kolla hur de hanterar gammal teknik som är fri för alla besökare att använda. I en annan bemärkelse känns Tekniska tyskt på ett ganska fantasilöst sätt. Lite som delar av Technikmuseum i Berlin där det också finns föremål i montrar i långa banor. Så tyvärr var helhetsintrycket en besvikelse, men någon gång ska jag gå dit och verkligen läsa texterna, kanske blir slutomdömet då något bättre. Synd, för Tekniska museet hade precis som en avdankad tysk schlagersångare verkligen behövt en hit.

Man kanske inte ska ägna sig år Arkitekturmuseet-bashing. För de har fortfarande fritt inträde på fredagar, det är mycket bra. Jag har ju tex. skrivit om Stadsbiblioteket-tävlingen, och den fördjupas på Arkitekturmuseet. Det bästa med den utställningen är bakgrundsteckningen, att man visar originalritningar, -möbler och -detaljer från byggnaden. Ett gulligt barnprojekt trängs också in i ett hörn. För av någon anledning har man gömt undan allt intressant material i mörka snedtaksgågnar i utställningsrummet. Mitten öppnas upp för de sex finalistförslagen. Och det är ett redigt antiklimax. Man har man försökt suga ut så mycket som möjligt av tävlingsmaterialet genom att projicera det, ställa ut det på podium etc. Resultatet blir tyvär lite torftigt. Man vill ha mer, inte upprepningar av samma gamla presentationsritningar. Men att vända på steken och placera den historiska byggnaden i centrum och förslagen för förändring i underordnad position hade varit mer än lovligt reaktionärt. Det hade inte varit en lösning. Så varför dela upp det gamla och det nya på ett så rumsligt fantasilöst sätt?
Sedan är jag lite sur på att miniutställningen Ab-norm verkligen var så mini. Ämnet är såpass intressant att det borde getts större utrymme, både rumsligt och resursmässigt. Nu känns det verkligen som en exjobbsutställning — inget fel i det, och det är vad det är — men man hade velat att detta idéfrö hade fått växa till sig. Uppmärksamheten har det inte varit något fel på.