Trendbrott i DN

December 6th, 2007

Jag tänkte bara kommentera Lars Linders artikel i tisdagens DN om några nyproducerade basutställningar. Det är ett präktigt trendbrott när den stora dagstidningen tar bladet från munnen och kommer med en analys av dagsläget på museerna, bara sådär. Jag tycker att artikeln i sig är väldigt intressant och skulle vilja redan ut några begrepp. För Linder har både rätt och fel. För det första frågar man sig var de stora dagstidningarna har hållit hus (OK, SvD har sin Bäckstedt) när det gäller att följa ”sakmuseernas” utställningar. Om de hade varit med de senaste tio åren kanske de dels hade förstått varför hela tre av de nya basutställningarna ser ut som de gör, dels hade man kunnat göra skillnad (om man nu vore intresserad av det). En stor dagstidnings kultursida är en mäktig debattplats i ett litet land.

Själv har jag sett Sameland (detta inlägg skapade en väldigt rolig debatt om efterblivnas (sic) tillträde till museerna, men det var inte det som utställningen handlade om) och är övervägande positiv. Jag har kollat nya delen av Forntider så hastigt att jag inte tänkter säga så mycket om den. Polismuseet har ännu inte förärats något besök.

OK, vad säger egentligen Linder? Att museerna är osäkra, lämnar för mycket öppet, har glömt De Stora Berättelserna. Avlutningsvis är detta ”en farlig utveckling” för museerna. Jag tycker nästan precis tvärt om. Visst är det många utställningar som blir lite tafatta och veliga i sin vilja att omfamna allt och alla, men det är en viktig utveckling och när den äntligen kommer någon vart så kommer det inte alls att vara ”farligt”. Äntligen kan vi få ett medbestämmande, medskapande museum. Problemet är att de nämnda utställningarna är fångna i en traditionell form – transithallar eller ej. De har inte kunnat eller lyckats ta steget fullt ut. Det är så raljant att kalla detta för misslyckanden och förespråka en återgång till tidigare Ordnung. En basutställning ska öppna dörren till tusentals historier, inte berätta En Enda. Tycker jag. Men jag är ju ett barn av flumskolan. Däremot kan även jag önska mig ett tilltal som är mindre opersonligt, som vågar ta ut svängarna, ta ställning, vara avsändare. Men allt detta är oerhört svårt, en basutställning får inte ha en Röst. Det är ett gammalt problem. Gundula Adolfsson har skrivit om 70-talets basutställningar vid länsmuseer i sin arkeologie doktorsavhandling ”Människa och objekt i smyckeskrin”. Fortfarande läsvärd.

Och diskussionen om upplevelse kontra utställning och att använda den senaste formgivningen är så trött så jag baxnar. Det är väl klart att ett museum använder sig av ett samtida forspråk? Det har museer gjort i alla tider (den förhållandevis korta tid vi haft museiinstitutioner). Skansen var väldigt samtida en gång i tiden.

DN:s publiceringsstrategi fick en ny dimension idag då förstasida i kulturdelen helt upptogs av det nya ABBA-museet.  Vad kan det bero på? Att personerna bakom ABBA-museet kan PR, till skillnad från de traditionella museerna? Att DN gör det lätt för sig? Att DN skiter fulständigt i vanliga ”sakmuseer”? Ett vanligt argument, som dels yttrades av Sveriges enda fast anställda kulturrecensent Ingela Lind (ryktas det) vid en debatt jag bevistade för några år sedan, dels i en gammal och klassisk debatt på 70-talet med Arne Ruth är: ”om ni (”sakmuseer”) gör intressanta utställningar så ska vi (stora dagstidningar) recensera dem.” Jag tror att DN fortfarande lever efter denna devis. Det som gör den så vanhedrande är att den glömmer bort en viktig grupp, nämligen publiken. Museers utställningar besöks av tusentals människor varje vecka. För skolorna är de en ofta använd komplettering till ordnarie undervisning. Man ska inte heller glömma att brukarna själva har varit med och betalat kalaset genom skatter. (och det är en bra sak, jag är inget högerspöke, även om det kan verka så ibland). Då är det väl oerhört oförskämt av en dagstidning som recenserar en hel del sk-t att säga att ”det här angår inte oss”. Om man nu tycker att museiutställningar är så inihelvete dåliga så ska de i så fall hängas ut och granskas, inte tigas ihjäl.

Sameland

November 11th, 2007

Jag är egentligen alldeles för trött för att skriva, men… efter en hektisk dag i konsumtionshetsens citykärna gick vi och kollade in Nordiska museets färskaste utställning: Sápmi.

Först måste jag säga någonting generellt om Nordiska. De har anammat Världens Sämsta informationsdesign i sitt vägvisningssystem. Någon har kommit på att olika delar av byggnaden ska ha olika siffor. Det absolut vanligaste i stora offentliga byggnader är att siffror = våningsplan. Det är lika etablerat som att rött ljus betyder stopp i trafiken. Alltså tar man glatt hissen till den siffra som står framör den utställning man vill besöka (att skyltarna står precis utanför hissarna gör inte saken bättre), och kommer helt fel. Det är ett jättedåligt system. De kunde ha använt bokstäver, färgkoder eller vad som helst. Eller djur eller landskapssvampar.

Jag är ju på tok för fokuserad på formfrågor, men i utställningen Sápmi tycker jag att man hade lyckats bra. Det var schysst utställningsform, med moduler, gradänger inklädda i någon slags plastmatta. (Fast det var nästan lite trångt att röra sig med barnvagn.) Sedan gillade jag föremålsbelysningen som ingen hade försökt dölja. Det såg ganska roligt, ut, som sugrör, men kommer kanske att mötas av kritik. Jag insåg, trots att jag min vana trogen inte trängt särskilt djupt in i alla texter, att det är oerhört svåra och brännande frågor som utställningen (försöker) behandla. Det är inte som antagligen många förväntar sig, en uppvisning av Nordiska museets samiska kulturskatter. Det är en vilja att diskutera de svåra frågorna. Plats, folk, ras, minoritet och tolkningsföreträde. Ett mört kaba i centrum av utställningen tar upp rasbiologin. Fast väl därinne förstod jag inte. Det var uppbyggt kring en filmad intervju som jag (hemska människa) inte hann titta på. Så mycket mer gick inte att läsa sig till. Formen lovade mer information (eller dramatik) än vad en stressad besökare kunde ta till sig. Ett annat grepp, för att problematisera det här med museisamlandet var ett kartotekssystem med alla dessa föremål i Nordiska museets samlingar. Jag gillade det, men mitt sällskap som inte är museinörd förstod ingenting. Jag gillade att korten var så fula och olika, att de verkade komma från olika tider, varit framplockade, ändrats och rättats. Det som av någon anledning har etsat sig fast är ändå ett föremål, som fått en särskild plats i utställningen, en handgjord vit ren, i typ skala 1:10. Så exakt och minutiöst gjord. Jag vet inte varför, men det var någonting hyperrealistiskt med den. Och om jag inte minns/läste fel köptes den in så sent som på 70-talet. Den hade tillverkats av en man som enligt berättelsen blivit av med alla sin renar. Genom at tillverka och sälja sina fantastiska miniatyrrenar fick han så småningom råd att köpa en ny renhjord.

Det är tur att Sapmi inte är en upprepning av den teoribefriade Folkkonst-utställningen. Antagligen kommer man att få viss kritik för att den inte är ett formfrosseri i tennslöjd och kåsor.  Så jag vill verkligen mena att det här är modigare. Men absolut inte lättare, och frågan är om det går fram. På ett sätt kan det kännas lite opersonligt, avskalat, som att göra om den egentligen avgrundsdjupa minoritetsproblamtiken till ett formexperiment. Fast, jag gillar ju formexperiment, så det är inte en kritik som ska komma från mig. Sapmi är en Duktig utställning. Jag ska inte säga politiskt korrekt, för det är ett talesätt jag genuint hatar, men något opersonlig och ängsligt rätt känns den. Som sagt, det är ett modigt grepp i det anrika huset, och hästlängder bättre än det uppradande av trivsamma föremål som museet så gärna ägnar sig åt.

Märklig koppling

November 2nd, 2007

Det är lite lustigt, för jag har råkat se precis samma utställningar som en känd recensent på den stora morgontidningen gjorde för några veckor sedan. Jag tyckte redan då jag läste artikeln att kopplingen kändes lite krystad. Det kanske var en slump för henne också? Typ höstweekend i Amsterdam, och Roslin aktuell på Nationalmuseum? Kopplingen kanske funkar i teorin, men den aktuella Warhol-utställningens främsta fokus är rörlig bild, inte porträtt.

När jag sett Warhol-utställningen på på Stedelijk Museum frågar jag mig om vi sett samma utställning. Visst, jag hade med mig en otålig ettåring och kunde inte försjunka i all video som utställningen huvudsakligen var uppbyggd av. Jag är så kluven till Warhol och hans konst ändå. Jag är så svårt drabbad av sjukdomen ”vit-man-amerikan-modernist-ikon-blockbuster-exhibition = kritisk inställning” att jag inte kan se det hela klart. Valerie Solanas är en bra mycket mer intressant vinkling på Warhol-personan än den glada och tokiga och lite lagom konsumtionskritiska popkonsten som begrepp. Och så tyckte jag för några år sedan att Hal Fosters tolkning av Deaths in America var intressant. Eftersom jag liksom inte kunde ta för mig av utställningens rika videomaterial blev det inte så mycket kvar. Det som var lite kul, som jag inte sett förut var Warhols tidiga teckningar och skivomslag, då han verkligen var reklamtecknare. Drömmen om ett flärdfyllt liv – före LSD:n – skymtade fram: Audrey Hepburn, Truman Capote, jazz. Och teckningar av vackra män.

Men intrycket blev för mig ändå negativt. Jag är så trött på ”15 minutes of fame” and all that crap. Det kändes så trött att utställningens lilla hörna som vände sig till ungdomar och skolor bestod av en Idol-mikrofon med kamera. Snark! Den mest grunda tolkningen av alla. Utställningen är något av en internationell blockbuster – den kommer till Moderna i februari. Ska bli intressant att se vad de gör av den. Gärna något klokare än ett mini-Idol.

För att återgå till den sökta Roslin kopplingen: det är inte direkt ovanligt att konstnärer i olika tider har sysslat med att avporträttera samhällets grädda, liksom (de som har råd med och vars status kräver att bli avporträtterade). Att Roslin gjorde sig ett gott levebröd på detta är inte särkilt märkligt, men ovanligt, han var mycket skicklig både som konstnär och affärsman. Warhols porträtt är tillkomna i en helt annan kontext, och jag vet inte om jag tycker att det är jämförbart. En tid då det inte alls var självklart att bli avporträtterad.

Roslin-utställningen imponerade i högre grad. Kanske gör att jag inte hade samma förväntningar. Halva nöjet med att kolla utställningar på Nationalmuseum är att tjuvlyssna på sina med-publik. Damer som diskuterade porträtt av Gustav III med ”nämen, där är han inte alls sig lik!”, och ”han ser ju helkonstig ut tycker jag”. Nej, jag tyckte det var genuint härligt. Roslins porträtt är så välbekanta, nu får man se dem på riktigt. Det finns en väldig massa intressanta frågor som väcks, om konstnärligt entreprenörskap, porträttkonstens speciella betingelser (rekvisita, priser, modeller och mannekänger), måeriteknik, makarna Roslins gemensamma business, gravörernas roll… gå och se!

Mats Leiderstam har kanske inte gjort någonting efter just Roslin i sitt Grand Tour-projekt, men skulle kunna ha gjort. Det androgyna mansidealet och Roslins levande porträttstil med glansiga munnar och röda kinder lånar sig väl tillnutida fantasier… Och ja, Sofia Coppolas Marie Antoinette finns med som referens i utställningen. Såklart.

Tunbjörks utställning

September 15th, 2007

såg jag nyligen. Först var jag lite tveksam, för jag har tidigare tyckt att det är lite för billiga poänger i Landet utom sig, eller vad nu hans kända bok heter. För Sverige är sådär fult och tragiskt. Man behöver inte vända på särkskilt många stenar eller vara särskilt misantropisk för att se liknande ögonblicksbilder som Tunbjörk. Och alla kan känna igen sig. Vilket är bra, förstås. För det finns konstigt nog ingen större elitism i hans projekt. Även om man kan känna att han skildrar de som inte har det för fett så kan samtidigt alla som bott i Sverige känna igen sig. Vilket är demokratiskt. Jag undrar dock hur han mottas av de människor som potentiellt skulle kunna komma med på hans bilder, i Avesta och Norberg. Fast nu var jag sådär von oben igen. Själv skulle man lätt kunna platsa på en Tunbjörk-bild. Det är det som är grejen. Det roligaste är när man känner igen miljöer. Jag kände igen det groteskt fula ”medborgarservicehuset”, innehållande arbetsförmedling och Försäkringskassa mitt i det lilla samhället Norberg. Och så tror jag att jag skymtade det rutiga huset, en vägkrog som snyggats till med olikfärgade eternitplattor, någonstans på vägen mot södra Dalarna.

Kaos är ingen ursäkt

July 26th, 2007

Nu blir det – kors i taket – nästan-recensioner mitt i sommarlovet. Först en bra sak, sedan en dålig. Jag börjar med det som är bra. Gotlands fornsal har fått sig en ansiktslyftning. Inte bara på webben, man har fimpat det idiotiska www.gotmus.i.se och övergått till lansmuseetgotland.se istället. Den reformen har nog inget med husrenoveringen att göra, men jag var tvungen att nämna den, för de där länsbokstäverna i url:er är verkligen för ömkliga. Tur att de är på väg bort, eller hoppas de är det.

Utställningsrenoveringen är långt ifrån klar, så jag låter bli att gnälla över typsnittsförvirring och hafsigt skyltarbete. Det som har blivit bra är innergården, reception, toaletter (jäpp!) och café. Ej att förakta. Missbrukade klyschor som Mötesplats känns nära till hands. Det är ett subtilt och fint landskapsarkitektjobb på den lilla trånga innergården. En liten gräsplätt med amfiteaterliknande samlingsplats bredvid fiket. Jag önskar verkligen att fler museer vågade flytta ut delar av sin verksamhet utanför huset. Här är det förstås i blygsam skala, men idén är god.

Utställningarna då? Jo, det till stora delar fantastiska material museet sitter på hade lyfts fram med hjälp av bättre belysning. Lite belysning kan verkligen göra underverk, kan inte sägas nog många gånger. Det är lite svårt att veta vilka utställningar som är nya och vilka som återstår att göra vid. För nog förtjänar rummet med de fantastiska medeltida träskulpturerna mer av analys. Var kommer de ifrån? Varför ser de ut som de gör? Vad får jag som kyrkoturist på Gotland se om jag besöker Öja kyrka? Kopia eller ingenting alls? Jag vill förstås inte ha lappar med Majestatis och andra gamla bekanta från attributionstiden på a-kursen i konstvetenskap. De är inte analys, det är en historieskrivning som i sig är intressant att ta del av. Annars hoppas jag att uppfräschningen fortskrider, att en och annan skönhetsfläck åtgärdas.

Någonting som däremot inte är en skönhetsfläck utan ett rent och skärt totalhaveri är Kaos von Linné. Bara titeln får det att vända sig i magen. Egentligen borde man bli glad över en Linnésatsning som knappt handlar om personen Linné, i ett jubileumsår där biografismen är den största vinnaren. Man använder på något sätt kaosbegreppet som ursäkt för att göra en utställning som är dålig. Kaos kan vara vackert: fantasieggande, inspirerande, skrämmande, myllrande, glimrande, oväntat. Men här är det bara fult, korkat och dumt. Utställningen ser ut som fan. En massa kanalplastskärmar av billigaste slag, där belysningsspottarna är det mest smickrande. Dumma luckor man ska öppna där det står någonting förnumstigt om ordning som säkert ska vara tänkvärt. Nåt slags misslyckat credo i mitten med uppstoppade djur. ”Stor kub med 1700-talets syn på omvärlden. Utgångspunkt: Linné.” Jaha. Texten om utställningen på webben är en pinsam förkortad version av nåt förstastadiessynopsis: ”III. Jättekaos
Slumpmässigt valda delar av en ännu större kub bestående av 2000-talets syn på omvärlden. Utgångspunkt: Besökaren”. Himmel och pannkaka.

Det är inte alls fel att flera konstnärer är inblandade. Fast jag vet inte vilka deras bidrag är och hur de kommer till sin rätt. För det är absolut ingenting som kommer till sin rätt i den här utställningen. Det finns risk att någon upphovsman sitter och skrockar förnöjt och tycker att det är bra att besökarna hatar utställningen, för då har den lyckats. ”Den ska vara rörig.” Rörighet är ingen ursäkt. Kaos är ingen ursäkt för att göra en kass utställning. Om någon tycker att jag är ovanligt surfittig och taskig nu så är det ingenting mot vad jag känner inombords. För utställningens tema är ju något av det vackraste och mest intressanta man kan tänka sig. Och så har de förstört alltihop. Herregud, det är bara att öppna valfri bok av Foucault så har man fått de mesta gratis. Jag tror kanske att det har funnits goda tankar och intentioner någon stans, någon gång. Men det går inte fram. Ingenting går fram.

Helsingborg = Knutby?

June 28th, 2007

Jag måste göra ett litet avbräck i blogg-sommarlovet trots knackig uppkoppling. Den här protesten är väldigt senfärdig, jag vet, varningssignaler kom, men det verkar inte ha haft någon betydelse. Låt mig först bara klargöra några saker. Jag kommer härmed att göra avkall på mina försök att inte ta politisk ställning här i Kuriosakabinettet. Privat tar jag naturligtvis politisk ställning och det kanske inte är så svårt att räkna ut att hjärtat sitter till vänster (även om jag själv kan ha svårt att räkna ut det alla gånger). När det gäller kultur- och museipolitik har jag inte haft några problem att slå åt både höger och vänster eftersom båda blocken har så stora brister. Socialdemokratin har alltför länge använt ordet fördelning i dess sämsta bemärkelse: alla (institutioner) ska ha det lika dåligt. Alliansens kulturpolitik finns i princip inte än, har hittills präglats av taffligheter och halvkvädna visor. Nu är visserligen någoting i görningen, men det var inte det jag skulle kommentera just nu, utan det sorgliga i att en kristdemokrat i Helsingborg håller på att riva ned någoting så ovanligt som en modig institution i svenskt kulturliv. Alliansen har hittills lyckats riva ned två väldigt lyckade satsningar inom museisfären. Att ta bort det fria inträdet gick fort som fanken. Att söndagsskolifiera en kulturinstitution gick tydligen också snabbt.

Skulle du låta ett företag som presenterar sig såhär på webben göra en viktig utredning åt dig? Nej, tänkte väl det.

komnurå 2

May 12th, 2007

Eva Bäckstedt i SvD tycker inte som jag. Det är iof härligt att leva enligt devisen ”hellre fria än fälla” (jag använder devisen i motsatt riktning här i Kuriosakabinettet om det nu skulle ha undgått någon) om statliga museers utställningsförsök. MEN jag anser att det inte är OK att göra en utställning om kommunikationsteknikens historia som inte är det minsta interaktiv. Visst, interaktivitet kan vara ett i museisammanhang sunkigt buzzword som sällan löser några problem, men i det här fallet hade man vunnit på det. I synnerhet som det finns några undanskymda försök till knappsatser och spel i utställningen. Kan man inte göra en sak fullt ut är det lika bra att låta bli. Däremot är TV-studion och radioentusiasternas hörna interaktiva så det förslår, men det är Tekniskas gamla grejer i upphottad design som står sig bra för sig själva. Ola Larsmos text hade passat bättre i ett bokverk. Finns det någon mer än jag som tycker att utställningmediet borde ha kommit längre än till väggtidningsstadiet?

men.kom.igen.nu.rå

April 29th, 2007

I fredags var vi på vernissage på Tekniska museets nya kom.nu.då som handlar om kommunikation eller IT. Jonas Birgersson invigningstalade, så jag antar att ambitionen var att det skulle handla om ”det svenska IT-undret”. Det gick inte att höra någonting eftersom akustiken i maskinhallen är svår. Fast museets tekniska personal borde vara välbekant med den akustiken vid det här laget… Det här är inte någon regelrätt recension av utställningen för vi gick igenom ganska snabbt och det var mycket folk. Men några tyckanden kan jag ju inte låta bli att komma med.

För det första hade jag rätt höga förväntningar. Ola Larsmo som textförfattare kändes som ett bra val, han har kunskaperna och kan konsten att berätta en historia. Mikael Varhelyi och en till som jag inte minns namnet på stod för formen. Också bra val, de är inte helt utslitna som formgivare i utställningssammanhang och åtminstone Varhelyi känns som ett någorlunda modernt val då han står med ena foten i reklam och underhållningsvärlden med melodifestivalscenografier och film- och reklamfilmsjobb. Jag tycker att grundtanken med formen var god med ett slags modulsystem. Den rumsliga helheten var däremot ganska tråkig. För det är bara att fejsa fakta: det är en tråkig utställning. Det är lååånga texter och föremål bakom glas och ram. Punkt. Någon hade försökt med något slags spelspår, ungefär som i riksbekanta Spelet om Maya, men det gick hopplöst förbi en vanlig besökare.

Någonting som hade blivit rätt fint var studion och radioentusiasternas krypin. Där har Tekniska en interaktiv fördel. Mycket tråkigt att man inte vågade vara mer interaktiv i kom.nu.då. Några små spelkonsoller fanns inklämda. Det gick att spela Pacman och Pong med dåliga verktyg. Men, som de äkta nördarna sade (och dom kommer man inte undan om man gör en utställning som säger sig handla om IT), varför var det inte ett äkta gammalt original-Pong? Eller åtminstone ett försök att efterlikna, istället för en b-version från 80-talet? Är inte det själva poängen med museer? Kraften hos äkta gamla föremål som varit med på den gamla goda tiden?

Tekniska borde ta sig till ZKM i Karlsruhe och kolla hur de hanterar gammal teknik som är fri för alla besökare att använda. I en annan bemärkelse känns Tekniska tyskt på ett ganska fantasilöst sätt. Lite som delar av Technikmuseum i Berlin där det också finns föremål i montrar i långa banor. Så tyvärr var helhetsintrycket en besvikelse, men någon gång ska jag gå dit och verkligen läsa texterna, kanske blir slutomdömet då något bättre. Synd, för Tekniska museet hade precis som en avdankad tysk schlagersångare verkligen behövt en hit.

Man kanske inte ska ägna sig år Arkitekturmuseet-bashing. För de har fortfarande fritt inträde på fredagar, det är mycket bra. Jag har ju tex. skrivit om Stadsbiblioteket-tävlingen, och den fördjupas på Arkitekturmuseet. Det bästa med den utställningen är bakgrundsteckningen, att man visar originalritningar, -möbler och -detaljer från byggnaden. Ett gulligt barnprojekt trängs också in i ett hörn. För av någon anledning har man gömt undan allt intressant material i mörka snedtaksgågnar i utställningsrummet. Mitten öppnas upp för de sex finalistförslagen. Och det är ett redigt antiklimax. Man har man försökt suga ut så mycket som möjligt av tävlingsmaterialet genom att projicera det, ställa ut det på podium etc. Resultatet blir tyvär lite torftigt. Man vill ha mer, inte upprepningar av samma gamla presentationsritningar. Men att vända på steken och placera den historiska byggnaden i centrum och förslagen för förändring i underordnad position hade varit mer än lovligt reaktionärt. Det hade inte varit en lösning. Så varför dela upp det gamla och det nya på ett så rumsligt fantasilöst sätt?
Sedan är jag lite sur på att miniutställningen Ab-norm verkligen var så mini. Ämnet är såpass intressant att det borde getts större utrymme, både rumsligt och resursmässigt. Nu känns det verkligen som en exjobbsutställning — inget fel i det, och det är vad det är — men man hade velat att detta idéfrö hade fått växa till sig. Uppmärksamheten har det inte varit något fel på.

Asplunds bibliotek

January 13th, 2007


Jag besöker inte särskilt många utställningar numera, men igår var jag på en bortglömd typ av utställning, eller ska man kalla det medborgarinformation? I alla fall så ställs alla 1100 inkomna förslag till ett förnyat stadsbibliotek i Stockholm just nu ut i en lokal på Klarabergsviadukten. Det var så sjukt många bidrag att man blev alldeles snurrig. Efter några ögonblick slutade i varje fall jag att försöka bedöma hur förslagen löste uppgiften och började titta på presentationssätt istället. Det var nog så intressant. Det gick att urskilja några röda trådar, grupperingar eller allmänna drag, naturligtvis tar jag bara fasta på det taskiga på den här bloggen, i vanlig ordning. Testar att bildblogga för en gångs skull, se det som ett experiment. Jag är en usel och motvillig fotograf, så jag tar inget ansvar för bildkvalitet. Hoppas ingen stämmer mig för intrång i någon jäkla upphovsrätt…

Iakttagelse nummer ett: arkitekter är inte grafiska formgivare. Somliga borde inte fuska i denna konst, utan ta hjälp från proffs. Se exempel nedan.

Iakttagelse nummer två: arkitekter är inte copywriters. Varför måste förslagen ha namn? Det ena mer patetiskt än det andra. Några axplock följer nedan. Avses Majakowskijs A Cloud in Trousers? I så fall är trousers en stiligare översättning än pants. Men så är förslaget lika trist som presentationen.

Det är tydligen coolt att visa funktioner med färger. Detta är inget diss, jag gillar verkligen sånt. Nedan följer två exempel ur mängden med olika appoaches till att avbilda funktioner och rörelse i byggnaden:


Det var roligt att kolla in olika skolor eller generationer. Det märktes att en del var gamla gubbar. Teknokratiska ritningar, en del för hand. En del såg amerikanskt ut (har inget belägg för att detta är en amerikansk style, det bara känns så) med softade bildcollage. Dyrt och tekniskt väl genomfört men tacky. Se nedan.

Sedan fanns det några få exempel på 90-talstrenden liquid architecture, som känns ungefär lika het som drum’n’bass. Det mesta kändes dock ganska präktigt och tråkigt, men som sagt, svårt att bilda sig en ordentlig uppfattning med så många förslag. Ska bli spännande att se vilka som går vidare till finalen. Det var ett rätt schysst utställningsrum. Vidsträckt och lite industri-skitigt. Det var också kul att lyssna på andra besökare. Jag hörde många lärda och engagerade samtal bland de pensionärer, arkitetstuderande och barnlediga som flanerade omkring.