men.kom.igen.nu.rå

April 29th, 2007

I fredags var vi på vernissage på Tekniska museets nya kom.nu.då som handlar om kommunikation eller IT. Jonas Birgersson invigningstalade, så jag antar att ambitionen var att det skulle handla om ”det svenska IT-undret”. Det gick inte att höra någonting eftersom akustiken i maskinhallen är svår. Fast museets tekniska personal borde vara välbekant med den akustiken vid det här laget… Det här är inte någon regelrätt recension av utställningen för vi gick igenom ganska snabbt och det var mycket folk. Men några tyckanden kan jag ju inte låta bli att komma med.

För det första hade jag rätt höga förväntningar. Ola Larsmo som textförfattare kändes som ett bra val, han har kunskaperna och kan konsten att berätta en historia. Mikael Varhelyi och en till som jag inte minns namnet på stod för formen. Också bra val, de är inte helt utslitna som formgivare i utställningssammanhang och åtminstone Varhelyi känns som ett någorlunda modernt val då han står med ena foten i reklam och underhållningsvärlden med melodifestivalscenografier och film- och reklamfilmsjobb. Jag tycker att grundtanken med formen var god med ett slags modulsystem. Den rumsliga helheten var däremot ganska tråkig. För det är bara att fejsa fakta: det är en tråkig utställning. Det är lååånga texter och föremål bakom glas och ram. Punkt. Någon hade försökt med något slags spelspår, ungefär som i riksbekanta Spelet om Maya, men det gick hopplöst förbi en vanlig besökare.

Någonting som hade blivit rätt fint var studion och radioentusiasternas krypin. Där har Tekniska en interaktiv fördel. Mycket tråkigt att man inte vågade vara mer interaktiv i kom.nu.då. Några små spelkonsoller fanns inklämda. Det gick att spela Pacman och Pong med dåliga verktyg. Men, som de äkta nördarna sade (och dom kommer man inte undan om man gör en utställning som säger sig handla om IT), varför var det inte ett äkta gammalt original-Pong? Eller åtminstone ett försök att efterlikna, istället för en b-version från 80-talet? Är inte det själva poängen med museer? Kraften hos äkta gamla föremål som varit med på den gamla goda tiden?

Tekniska borde ta sig till ZKM i Karlsruhe och kolla hur de hanterar gammal teknik som är fri för alla besökare att använda. I en annan bemärkelse känns Tekniska tyskt på ett ganska fantasilöst sätt. Lite som delar av Technikmuseum i Berlin där det också finns föremål i montrar i långa banor. Så tyvärr var helhetsintrycket en besvikelse, men någon gång ska jag gå dit och verkligen läsa texterna, kanske blir slutomdömet då något bättre. Synd, för Tekniska museet hade precis som en avdankad tysk schlagersångare verkligen behövt en hit.

Man kanske inte ska ägna sig år Arkitekturmuseet-bashing. För de har fortfarande fritt inträde på fredagar, det är mycket bra. Jag har ju tex. skrivit om Stadsbiblioteket-tävlingen, och den fördjupas på Arkitekturmuseet. Det bästa med den utställningen är bakgrundsteckningen, att man visar originalritningar, -möbler och -detaljer från byggnaden. Ett gulligt barnprojekt trängs också in i ett hörn. För av någon anledning har man gömt undan allt intressant material i mörka snedtaksgågnar i utställningsrummet. Mitten öppnas upp för de sex finalistförslagen. Och det är ett redigt antiklimax. Man har man försökt suga ut så mycket som möjligt av tävlingsmaterialet genom att projicera det, ställa ut det på podium etc. Resultatet blir tyvär lite torftigt. Man vill ha mer, inte upprepningar av samma gamla presentationsritningar. Men att vända på steken och placera den historiska byggnaden i centrum och förslagen för förändring i underordnad position hade varit mer än lovligt reaktionärt. Det hade inte varit en lösning. Så varför dela upp det gamla och det nya på ett så rumsligt fantasilöst sätt?
Sedan är jag lite sur på att miniutställningen Ab-norm verkligen var så mini. Ämnet är såpass intressant att det borde getts större utrymme, både rumsligt och resursmässigt. Nu känns det verkligen som en exjobbsutställning — inget fel i det, och det är vad det är — men man hade velat att detta idéfrö hade fått växa till sig. Uppmärksamheten har det inte varit något fel på.

Konst för frusna själar

March 3rd, 2007

Jag är glad att jag tog mig till Magasin 3 igår, det var väldigt uppiggande. Det känns verkligen som en oas i den fula slaskvintern. Och omgivningarna i Frihamnen må vara helt rätt industri-skitiga för en hipp konsthall, men den tunga trafiken på regnvåta vägbanor som grävs upp och byggs om precis där man ska gå (missade precis en buss) ökar inte charmen på ditvägen. Men väl framme var det lön för mödan! Visst har jag besökt Magasin 3 ett antal gånger de senaste åren, men då har man alltid känt sig ensam i lokalerna, som solitärt konstpretto. Men igår var det ett jäkla drag! Det var nästan på gränsen till trångt! Unga, gamla, dagis, rullstolsburna, bebisar. Alla tog för sig, tog in rummet, om man får vara så klyschig! Det klättrades på Pipillottis oversize-möbler, gjordes skuggor i projektioner, krälades i trappan för att få syn på den minimala film som visades i en springa i golvet. I den stora salen fick man ta av sig skorna och ligga på puffar som liknade uthälld karamell. Det är vad jag kallar interaktion. Det är totalkonst. Pipillotti-utställningen var mysig, medhårs, mild och meditativ.
Motvikten är Chapmans och Currin i rummet intill, kolsvarta. Chapamans rätt outhärdliga i sin utstuderade wanna-be-artists-strategi, men på något sätt berör samtalet med Goya.
Hela stället andades tolerant stämning med lånebarnvagnar och gott fika. Det lilla referensbiblioteket är en favorit! Alla som är intresserade av samtidskonst vet att aktuella publikationer varken är billiga eller lätta att få tag i. Det är mycket generöst av Magasin 3 att upplåta ett rum med detta bokgodis. Med en mindre otålig bebis hade jag kunnat stanna riktigt länge. Och det här skriver jag inte bara för att mitt ego växte av att min gamla C-uppsats låg framme!
Folkligt, festligt, fulsatt och konst = sant.

Asplunds bibliotek

January 13th, 2007


Jag besöker inte särskilt många utställningar numera, men igår var jag på en bortglömd typ av utställning, eller ska man kalla det medborgarinformation? I alla fall så ställs alla 1100 inkomna förslag till ett förnyat stadsbibliotek i Stockholm just nu ut i en lokal på Klarabergsviadukten. Det var så sjukt många bidrag att man blev alldeles snurrig. Efter några ögonblick slutade i varje fall jag att försöka bedöma hur förslagen löste uppgiften och började titta på presentationssätt istället. Det var nog så intressant. Det gick att urskilja några röda trådar, grupperingar eller allmänna drag, naturligtvis tar jag bara fasta på det taskiga på den här bloggen, i vanlig ordning. Testar att bildblogga för en gångs skull, se det som ett experiment. Jag är en usel och motvillig fotograf, så jag tar inget ansvar för bildkvalitet. Hoppas ingen stämmer mig för intrång i någon jäkla upphovsrätt…

Iakttagelse nummer ett: arkitekter är inte grafiska formgivare. Somliga borde inte fuska i denna konst, utan ta hjälp från proffs. Se exempel nedan.

Iakttagelse nummer två: arkitekter är inte copywriters. Varför måste förslagen ha namn? Det ena mer patetiskt än det andra. Några axplock följer nedan. Avses Majakowskijs A Cloud in Trousers? I så fall är trousers en stiligare översättning än pants. Men så är förslaget lika trist som presentationen.

Det är tydligen coolt att visa funktioner med färger. Detta är inget diss, jag gillar verkligen sånt. Nedan följer två exempel ur mängden med olika appoaches till att avbilda funktioner och rörelse i byggnaden:


Det var roligt att kolla in olika skolor eller generationer. Det märktes att en del var gamla gubbar. Teknokratiska ritningar, en del för hand. En del såg amerikanskt ut (har inget belägg för att detta är en amerikansk style, det bara känns så) med softade bildcollage. Dyrt och tekniskt väl genomfört men tacky. Se nedan.

Sedan fanns det några få exempel på 90-talstrenden liquid architecture, som känns ungefär lika het som drum’n’bass. Det mesta kändes dock ganska präktigt och tråkigt, men som sagt, svårt att bilda sig en ordentlig uppfattning med så många förslag. Ska bli spännande att se vilka som går vidare till finalen. Det var ett rätt schysst utställningsrum. Vidsträckt och lite industri-skitigt. Det var också kul att lyssna på andra besökare. Jag hörde många lärda och engagerade samtal bland de pensionärer, arkitetstuderande och barnlediga som flanerade omkring.

Spelet om Maya

August 23rd, 2006

I våras lovade jag nästan att gå och se ”Spelet om Maya” på Historiska museet. Nu är det gjort, sent omsider. Det är lite svårt att göra en seriös granskning (lyckas jag någonsin göra seriösa granskningar?) eftersom jag känner och är bekant med flera av de inblandade i produktionen. Debatten på SvD:s kultursidor var ovanligt blodfylld för att handla om en kulturhistorisk utställning. Eva Bäckstedt startade med en sågning, replikerad av Historiskas Fredrik Svanberg, Bäckstedt fick sista ordet. Jag kan verkligen förstå Bäckstedts frustration. Ska man kritisera utställningen för någonting så är det för den bristande ingången i ämnet. Var vad hur och varför. Det finns ingen introduktion till ämnet, var i världen befinner vi oss, varför har denna berättelse kommit till Historiska museet i Stockholm, och när? Det är en (eller många) allvarliga brist(er). Men annars tycker jag inte att man ska slänga ut barnet med badvattnet, som det brukar heta. För det som ska premieras är att man fakriskt har försökt göra någonting annorlunda, hela utställningens form och berätttarteknik är experimentell. Kanske borde själva formgivningen ha varit MER experimentell för att ”komma undan” med det. Istället för ett reklamigt formspråk kanske man borde ha gått in i konstens värld? Jag är inte helnöjd med formgivningen, men målgruppen är tydligen gymnasieelever, och kanske funkar det. Inte för alla, ingen publik vill känna sig dumförklarad, och det gör man tyvärr ibland i Spelet om Maya eftersom texterna är rätt töntiga. Tyvärr hade jag gärna sett utställningen med fler människor (gärna gymnasieelever) i lokalen, istället för en och annan förvirrad tysk turist,  för det hade sagt någonting om hur den funkar med publik i. Läsarkommentarerna i SvD är i alla fall intressanta, från topp- till bottennoteringar. Tja, slutomdömet, blir väl ”kul att dom håller på”, men gör läxan nästa gång, det är ingen synd att vara tydlig med basinformation. Och våga ta ut svängarna mer när det gäller form/gestaltning. Risken är att dönickarna vinner när man slarvar så att det aldrig blir någon nästa gång.

Den mesta museinyheten just nu är utan tvivel Bockstensmannen och hans rekonstruerade nuna. Här i kabinettet har vi ju alltid ett kritiskt öga till det mesta, så även till detta fenomen. För det första: jag älskar Bocktensmannen! Det är en av få museiupplevelser som verkligen etsat sig fast från, tja, 10-årsåldern. (Jag hade tom vykort på Bockstensmannen-skelettet uppnålat över sängen ett tag, vilket säger mer om min nördighet/morbiditet redan i späd ålder än någonting annat) Jag minns verkligen att de hade lagt in hans hjärna och överläpp (?) i burkar som redovisades i separat monter. Helt makalöst. Alla besökare kanske inte fascineras över sådant idag, så nu ska det till hottare knep. “Stå öga mot öga med…” är en vanlig upplevelsesamhälle-klyscha. Inte minst praktiserad i Historiska museets Forntider som jag sågat tidigare. På Armémuseum finns också en dock-stackare som är modellerad utifrån ett verkligt kranium. Han försvinner tyvärr i den formidabla Schaufensterpuppen-mardröm som annars råder. Jag har, som redan avslöjats, kanske konstiga böjelser, men jag kunde inte bry mig mindre om hur Bockstensmannen och andra stackars skelett såg ut På Riktigt. Jag kom så mycket närmare Bockstensmannens öde när han låg uppdelad i spritburkar. Jag är jätteglad att detta fina, svenska mossfynd får sig en ny intramning och är till skillnad från media mycket mer intresserad av Roj Fribergs formgivning än ansiktet. Länsmuseet Varberg är sparsamma med utställningsbilder, för oss som inte kommer dit så ofta sedan gammelmormor gick bort.

Myndighetskontroll

May 26th, 2006

Så sitter man med den Statliga Myndighetens Annual Report i nypan. Ja, det är sant, vi har en statlig myndighet vars uppgift är att utveckla utställningsmediet pedagogiskt, konstnärligt och tekniskt. Man kan också kategorisera denna myndighet som ett av de tre R:en: Riksteatern, Rikskonserter och R-utställningar. Förstås. Jag vet inte om det där med att ”utveckla utställningsmediet..” bara är en kort slogan och att det verkliga uppdraget döljer sig därbakom nånstans, men mitt intryck, efter att ha Wallraffat på myndigheten i mer än ett år utan skam, är att myndigheten ser det som sitt främsta uppdrag att producera, transportera och turnera utställningar. Punkt. Visst, i produktionsfasen ligger alltid ett visst mått av utvecklingsarbete och myndigheten har duktiga tekniker som hittar på fiffiga lösningar. Men när blev ”utveckla utställningsmediet” synonymt med ”prångla utställningar till hela Sverige”? De tre R:en är en kulturpolititsk kvarleva från den tid då man inte trodde att museer, teatrar och konserthus ute i landet, trots massivt statligt och regionalt stöd kunde producera fullgott material till medborgarna. Nej, dessa skådespel skulle produceras centralt i huvudstaden och skeppas ut till avkrokarna.
Visst, det är underbart att det finns en myndighet för utställningsutveckling i Sverige, men då tycker jag att man ska se sig mer som en expertinstans (men Mycket Nära kontakt med övriga aktörer, inte bara andra museer), inte en produktionsinstans. De tre R:ens grundidé är i det närmaste kolonial – ”ni kan inte, vi kan bättre”. Varje länsmuseum kan ju producera själva, nästan alla har en egen ateljé. Specialiserad produktion görs bäst i privat regi med museet som betällare. (jag har blivit en privatiseringsivrande borgartant).

Och hur bli då ett gammalt R (likheten med ett kommunistiskt utbrytarparti på 70-talet är väl både pikant och passande) en lärande organisation, expertistans, inpirationskälla och kunskapsbank? Ha, den som det visste! Men själv tror jag att forskning och utveckling är hörnpelare. Varför samfinansierar inte R ett antal forskningsprojekt om utställningsmediet i samarbete med det stora flertal universitet och högskolor som har verksamhet som kan relateras till området? En sketen 5-poängskurs i samarbete med LIU räcker inte. Varför är de aktiviteter som syftar till att inspirera och ”lära upp” landsbygden så inihelvete koloniala i sitt upplägg? Exempel på det sistnämnda, finns i årsredovisningen, som det var meningen att jag skulle skriva nåt klokt om (men jag hemföll åt bitter kritik). ”Inspirationsseminarier” kallas det när R åker ut till en håla (internt kodnamn ”köpingsprojektet”) och håller hov. För intresserade inom kommun, näringsliv och i förekommande fall regional högskola föreläser man om utställningsform, -teknik och -turné. Eftersom jag hade möjligheten att bevista ett sådant seminarium för ungefär ett år sedan (är brottet preskriberat?) finns intryck från min förvridna hjärna faktiskt på pränt på myndighetens hemsida. Visserligen anonymt, men om någon undrar vem det är som har skrivit så långt och kritiskt, så… Kort summering: man underskattar deltagarna, frågar sig aldrig vad de kan bidra med, utan prånglar ut en föråldrad blid av vad utställningsmediet är till intet ont anande biblioteksanställda. (för det är bl.a. dessa som får äran att ta emot R:s Produktioner).

Oj, det här inlägget skenade iväg till någonting helt annat än jag hande tänkt. Det är väl det som är bloggande i sin mest oförfalsakade form, flow of consciousness helt enkelt. Ja, jag VET att R ska flytta till Gotland, och inte ens jag tycker att det är bra och rättvist. Det finns ett helt gäng supertrevliga och kompetenta personer som jobbar där, och det finns massor som är bra. Men det här är glimtar av vad jag tycker om den bakomliggande kulturpolitiken och tolkningen av ett uppdrag, så är det bara.

Nu börjar jag fatta. Det är inte inom medier som påstår sig rapportera om kultur som man ska söka efter relevant utställningskritik. Kort definition av det senare: professionell bedömning av utställning som innefattar aspekter på rumslig gestaltning, pubilkdeltagande, urval, formgivning – inte enbart utställningens val av föremål och/eller tema. Exempel: en utställning om Bruno Mathsson följs av artiklar om Bruno Mathssons liv och verk, eller subjektiva reflektioner över temat “Bruno Mathsson”. Orsaker: 1) utställningarna som sådana är så j-a trista att recensenten tvingas sväva ut och 2) det finns inga professionella utställningskritiker med tillträde till dagstidningarnas kultursidor.

Med detta avklarat kan jag rapportera att Financial Times publicerade en riktigt intressant artikel över Tate Moderns omhängning av samlingarna. En sådan omhängning har inte gjorts sedan Tate modern öppande för 6 år sedan, så det är klart att det förtjänar att rapporteras och diskuteras. Hur ett konstmuseum väjer att presentera sina samlingar och hur publiken möter konsten är relevant utställningskritik. Utställningen (som öppnar för allmänheten 23/5) är, rapporterar FT, uppbyggd kring större rum “hubbar” där 1900-talskonstens “paradigmskiften” visas. Visst låter det pretentiöst i min fria översättning, men försök förstå att detta är meta-kritik. Jag hyllar inte Tate, eller en utställning med manliga vita modernister jag aldrig sett, utan det Faktum att FT rapporterar detta och på ett Relevant sätt. Sen var det någon som sade att FTs huvudkontor ligger typ granne med Tate, men det gör väl inget…. lite dåligt med museer runt DN-skrapan, dock.

Jag ska noga akta mig för att kommentera en utställning jag ännu inte besökt, men kan inte låta bli att säga någonting i generella ordalag. Historiska museet har öppnat en ny utställning i mångkulturens år: Spelet om Maya. SvD har recenserat (missa inte läsarkommentarerna!). Först måste jag ändå ge en rejäl eloge till SvD som är den enda svenska dagstidning som överhuvud taget recenserar icke-konstbaserade utställningar också utifrån andra aspekter än utställningens urval av föremål och tema. Eva Bäckstedts reaktion påminner väldigt mycket om John Sundqvists (vem är det?) sågning av Östasiatiskas ”Kina före Kina” för ett par år sedan. Min generella iakttagelse är följande: det är uttryck för en strid mellan Det Gamla och Det Nya. Det Gamla, som Bäckstedt korrekt ger uttryck för, är pekpinnarnas, föremålens och demagogernas museum (märk väl att jag överdriver). Det Nya är det multimediala, mångkulturella, didaktiska, öppna, målgruppsanpassade museet med aktörer som oetablerade producenter, formgivare och pedagoger. Till exempel var Interactive Institutes Visions för Museums-studio inblandad ”Kina före Kina”, en utställning som till och med jag tycker var ett totalhaveri, men av lite andra orsaker än mr Sundqvist. Det var tydligen lite väl många kockar inblandade i produktionen, ett ganska säkert recept för ett förvirrat slutresultat. V4M bedriver en mycket sympatisk men lite stapplande, prövande verksamhet, precis som det brukar vara när man vill testa nya vägar till förmedling. Och det är det som är min poäng: låt museerna testa nya saker! Debattera dem gärna, men vi vill inte tillbaka till kuriosakabinettets föremålsfetischism! Den Gamla sidan har skarpare tänder: såhär har vi alltid gjort, det har alltid fungerat. Den Nya sidan har skavanker (alltför många, om ni frågar mig), men man VILL i alla fall någonting. Jag ska också tillägga att jag är tillräckligt konservativ och skolad informationsdesigner för att hata otydlighet i utställningar vare sig de är av nyare eller äldre kostym.

Fortsättning följer när KK varit på Historiska.

Äntligen lite ledighet och chans att besöka utställningar. Sambon gillar hemliga identiteter, kryptering och sånt, så Armémuseums ganska omskrivna Spionutställning fick det bli. Låt mig först bara säga att jag känner att jag tappat stinget. Jag som alltid varit så arg på dåligt producerade utställningar på offentligt finansierade museer. Igår kände jag plötsligt att jag inte orkade bli arg och indignerad.

Spionutställningen var knappast något mästerverk. Ett spännande ämne hafsades bort genom långa, ointressanta textdrapor på små skyltar. Belysningsstrategin i lokalerna var någonting alldeles extra. Hade man väl börjat läsa en text kunde man ge sig fan på att spotten som lyste upp den släcktes. Någon hade väl tänkt att det skulle vara lite mystiskt, lite ”searchlight”-känsla i lokalen. Inte så lyckat när ingenting annat tydde på några som helst estetiska överväganden. Rätt många storbildsprints i början, längre in i utställningen tycktes pengarna tagit slut. För få föremål. Enligt uppgift får man som besökare själv testa en Enigma från 2:a VK (inlånad från Sverige) i NSA:s Krypto-museum utanför Washington. Nu är det ett litet museum bortanför publikströmmar och klåfingriga barn, snarare till för tekniknördar och gubbar. Men i alla fall. Någonting ditåt hade lyft spionutställningen. Som interaktivt moment hade man istället byggt upp ett hotellrum nedlusat med övervakningskameror och ett ventilationsschakt som barnen kröp omkring i som galningar. De verkade ha kul i alla fall. Summan är ändå att jag inte orkar bli sur över den delvis amatörmässiga kvalitén på utställningen, för det fanns någonting välvilligt över den. Det kanske bidrar att museicehfen har sagt i någon intervju att Armémuseum verkligen vill hålla på fri entré även i tillfälliga utställningar, annars blir reformen ett tomt skal. Och det håller jag verkligen med om. Om det sedan innebär lite billigare utställningar så får vi ta det. Och Paggan får börja fundera på vad vi ska med museer till.

Min snällism fick sig en skjuts då Armémuseum också hade en helt underbar miniutställning som var alldeles för lätt att missa: Mattor minns.

Sedan var vi på det närbelagna Musikmuseet, där jag aldrig satt min fot tidigare, antagligen eftersom jag inte är uppväxt i Stockholm. Det är ett sånt där barnvänligt museum som alla stor-stockholms skolbarn strömmar igenom. Som vuxen besökare känns det mer som att ”här har tiden stått stilla”. Sedan 70-talet. Men fint att de har så mycket prova-på. Eller hands-on som det brukar heta. Men efter ett par ”utställningar” i Musikmuseet kände jag att jag orkar inte mer. Jag orkar inte bli arg och indignerad, för jag ser ju att de har ett gott hjärta, men de har inga pengar och ingen kompetens. Vad gör man? Vem ska man bli arg på?