Vi lydde bara order

September 7th, 2008

Jag försökte blogga förra veckan. Som om maskineriet ville håna mig inträffade ett jättekonstigt fel i WordPress som tydligen bara var synligt hos den som var inloggad, men jag trodde att allt var trasigt och deletade mina, i och för sig ointressanta, men ändå, poster.

Jag skulle bara säga att jag återigen varit på Tekniska. Som ett barn dras till ett kråkkadaver kan jag inte hålla mig därifrån. SvD skrev att de har outat en ny utställning om original-kopia-begreppet (nåja, någon begreppsdiskussion kan man inte beskylla någon för): Likt unikt. Jag kände att jag nästan gnuggade händerna, det här är en vidöppen dörr! Såhär kan man bara inte göra. Å ena sidan i introtexten (varför envisas alla med introtexter???) står det uttryckligen att man inte vill ta ställning, inte komma men några färdiga svar, osv, det vanliga menlösa musei-tugget. Å andra sida finns det en tydlig slagsida för synd-och-straff i samband med ”kopiering” i och med att man valt samarbetsparten SFIR, Svenska föreningen för industriellt rättsskydd. Dels är jag trött på museer som inte vågar ta ställning, bara ställa frågor aldrig, komma med svar. Väcka frågor måste vara den mest utslitna museiklyscha som finns. Ja, jag har på denna blogg delvis försvarat den tidigare, i välmening, då jag absolut vill att besökaren ska vara medskapande i en utställning. Men om det inte finns någon utsaga från början, om allt bara är ett menlöst gungfly av frågor, vad ska man då vara medskapande i?

Dels, är det illa om ett neutralt tilltal används när det i själva verket finns en agenda. ”Vi refererar bara till lagtexten.” – det mest obefläckade man kan tänka sig? OM man nu ”bara” vill ställa frågor och låta tusen blommor blomma, varför låter man inte fler röster komma till tals? I just detta fall skulle jag kunna tänka mig att det skulle funka med riktiga människor, som i en härlig gammal etnolog-utställning. Det finns så många intressanta personer som skulle kunna belysa detta område. Hydman-Vallien-PET-flaskorna är bara toppen av isberget av konstnärlig gestaltning som arbetar med originalitetsbegreppet (och i H-V:s fall kanske snarare bristen på originalitet). Den här utställningen skulle kunna bemötas bättre av tex Copyriot, hoppas så sker inom en snar framtid!

Den övermäktiga resan

April 12th, 2008

Förra helgen besökte vi en Mycket Problematisk Utställning. Mycket av det problematiska ligger i att ingen verkar hålla med om att den är problematisk. DN:s Lars Linder är inne på det spåret, men i övrigt har media, vad jag har märkt i alla fall, svalt den med hull och hår. Hull och hår är vad det handlar om, nämligen NRM:s Mänskliga resa. Dealen är den gamla vanliga. Man har satsat så mycket ekonomiskt och visuellt krut på modeller att man glömt bort helheten.

Jag tolkar greppet såhär: NRM är rädda för ett totalt kunskapsmässigt förfall och tror att alla som växer upp är tokkristna och tutas i ”intelligent design” med modersmjölken. – ”Någonting måste göras! Men vad – folk är ju så korkade nuförtiden att man måste möta dem på deras låga intelligensnivå med referensramar bestående av dataspel och hollywoodfilmer. Om vi får människans urfäder att likna den hollywoodska idelabilden av hominider kanske det funkar, med lite suggestiv ljussättning?”

Om man ser Den mänskliga resan som ett analyserbart visuellt-kultur-föremål blir det också intressant. Urfädernas huvuden står som något slags tredimensionellt, hologramlikanande porträtt som träder fram ur dunklet, som ett rembrandtskt självporträtt. Vad vill man med detta? Att det är viktigt att stå öga mot öga, att känna samhörighet med Lucy över eonerna? Precis som Lars Linder i DN skriver är det också synd att  hominiderna gjorts så vita och västerländska som möjligt. Sedan blir jag alltid – och här är jag beredd på både stryk och däng – misstänksam när aldrig så skickliga konsthantverkare kallar sig konstnärer. Här lyfts modellerna fram som konstverk, och i media har de marknadsförts som konstverk. Jag förstår inte varför det ska vara så viktigt. Konservatorer kallar sig inte konstnärer. Det finns skickliga modellmakare som gör uppdrag åt konstnärer, de kan vara hur skickliga som helst på sitt hantverk, men varför måste konstnärsrollen framhävas? Detta berör det komplicerade förhållandet mellan ”konst och (natur)vetenskap”, ett ältande om naturvetenskapernas ohämmade tillväxt på konsternas bekostnad. En konstnär skulle aldrig få för sig att på blodigt allvar kalla sig paleontolog, men för naturvetenskapare, om man avsubjektifierar den gruppering aktörer som givit upphov till ”Den mänskliga resans” modeller, som högre stående är det alltid ok i oförstånd eller med berått mod, annektera alla humanistiska kunskapsområden.

Det här lät ogint och revirpinkande, och det var inte riktigt meningen. Men jag skulle önska att man på NRM blev bättre på och vågade står för sina egna kunskapsområden, sina konstarter, i en utställning. NRM:s konstarter torde vara biologi med alla dess undergrupperingar och i hög grad lärande och pedagogik om biologi. Av detta märks inte mycket i utställningen. Den är, förutom modellerna, knappast mer än en ordinär skolbok. Massor av taxonomiska träd i jätteformat. Om de ändå hade fått vara tredimensionella! Tryckskärmar som i sin innehålls- och interaktivitetsfattigdom borde ha varit enkla prints istället.

Rent designmässigt är det ingen som har tagit något rumsligt grepp. Grafiken var rätt snygg, men det hjälper inte när det inte finns några smarta ytor att fästa texten på. Heltäckningsmattor med generiska skogsmönster hoppas jag att jag slipper se i fler utställningar snart. Och det panikartade interaktivetitesgreppet ”mata djurmodellen med en träkloss” vill jag inte ens kommentera.

Vad händer när vi vill någoting annat som inte ryms inom våra referensramar, som inte ryms inom de institutionella strukturer skapade av, med och för män, där de kvinnor som verkar måste bli ”intellektuella transvestieter”? Det där sista, slagkraftigt tragikomiska sade Griselda Pollock vid sin föreläsning på Moderna museet inom ramen för symposiet Feminisms, Historiography and Curatorial Pracitices i fredags. Jag såg bara hennes föreläsning, liksom ett gästseminarium som Amelia Jones höll tidigare under dagen på SU. Vilken tur att Griselda finns! Symposiet på Moderna inleddes av en intendent (nu måste jag bli kryptisk om jag vill ha något slags jobb när jag disputerat…) och handlade om det andra önskemuseet: viljan att få tag i 50 mille för att komplettera samlingen med kvinnliga konstnärers verk. (Den ständigt lika visionära regeringen bidrog med 5) Men privata donatorer har visat stort intresse. Självklart tycker jag att det här är glädjande och lovvärt. Men jag har skrivit om det här tidigare, och min bild av ett oproblematiskt förhållningssätt till det här med samlingar och kvinnliga konstnärer förstärktes. Strukturerna, alltet är detsamma, bara det att nu gäller att passa på innan det blir för dyrt! Det handlar om att snygga till, putsa upp, komplettera, vara rätt i tiden, inte att förändra, ifrågasätta själva grunden för samlingarnas existensberättigande. Ingen diskussion om varför epitetet ”kvinnlig” konstnär (konstnärinna har de lärt sig att man inte får säga) över huvud taget behövs, vad är representation, vilka är villkoren för skapande. Inget ont om symposiet som sådant, här satte man verkligen luppen på dessa frågor, det var bara märkligt att inledningen var så konsthandlarkapitalistiskt naiv.

Därför var det så uppfriskande när Griselda tog till orda och hänvisade till The Virtual Feminist Museum, som ett icke- varande, någonting som inte ännu finns och som inte ryms inom de traditionella musei- och samlingsramarna. Griselda är en av få feminister som vågar vara lite essentialistisk, typ ”vi måste uppvärdera det kvinnliga”. Det kändes helt ok när det kom från henne. Amelia Jones artikel om hur vi ska ta hand om bodyart, performance, slutade också i det obestämda: hon tog till Artauds Theatre of Cruelty. En ursinnig skrift, en teater som är som själva livet, bort med ramarna mellan publik och aktörer. En teater som inte finns och som är ogenomförbar som ”teater” i de former vi känner den. Det går alltid att ta till i en estetisk diskussion när gränserna för det vi kan omfatta har nåtts. Det är bara så synd att vi inte kan komma längre. Samma frustration känner jag när det gäller utställningsmediet. Jag har hamnat i diskussioner om varför jag tycker alla utställningar är bajs, även de som skulle kunna betraktas som nyskapande. Probelmet är att jag inte vill se ett ”utställningsmedium”, utan någonting helt nytt. Det går inte att förbättra ”utställningsmediet” inom de för oss givna ramarna, lika lite som att det går att göra någonting för jämställdheten inom ett manligt ramverk. Grymhetens utställning? Atrocity exhibition?

Ljus i mörkret

February 27th, 2008

Tänd mörkret – just nu på Millesgården – tycker jag att man ska gå och se. Det är skönt att jag inte behöver vara det minsta objektiv på den här bloggen, för i det här fallet känner jag bara ren och skär sympati, på samma sätt som jag alldeles för ofta känner någon slags antipati då jag går på museum. ”Hjärtat sitter till vänster” var ju också en riktigt schysst utställning, så visst hade man höga förväntningar när curator-konstnärsdoun Åstrand och Kihlander gjorde en uppföljare. Jag tycker helt subjektivt att utställningen lyckas med någonting så klyschigt som att förmedla en känsla. Om den sedan är artificiell så har man lyckats ändå, eller desto mer. Mina minnen av 80-talet är inte alls så ”coola” som utställningen låter visa. För mig var början i bästa fall proggig (genom föräldragenerationen) och slutet en tid med för mycket Trance Dance och för lite Neubauten, sammanfattningsvis. (själv hade jag väl inte koll på något av det, jag var ju ett nördigt barn). Mot slutet av 80-talet, på högstadiet började man vända sina blickar utåt, och jag började nära en dröm om coola saker. Man gillade serier. Allt som platsade i Galago. En mycket spännande händelse i högstadiet som sammanfattar känslan var när jag, som löst knuten till nätverket SEG – Syntare mot EG (ja, det var strax innan folkomröstningen, och nu tycker jag lite annorlunda) av någon anledning åkte till Stockholm (vilket var coolt, allt med Stockholm var coolt när man kom från Uppsala) på ett anti-EG-möte i Ung vänsters lokaler som även hyste Tago förlag. Jag minns inte så mycket, för jag var nog så till mig och rodnande av hur spännande allt var, men att det var en genuin känsla av fint. Det känns som att man fick se en liten spillra som var kvar av det tidiga 80-tal som Tänd mörkret visar. Om det förekommer fler musik- än konstreferenser så beror det på att det tillhörande CD:n till utställningen har gått varm här hemma!

Trendbrott i DN

December 6th, 2007

Jag tänkte bara kommentera Lars Linders artikel i tisdagens DN om några nyproducerade basutställningar. Det är ett präktigt trendbrott när den stora dagstidningen tar bladet från munnen och kommer med en analys av dagsläget på museerna, bara sådär. Jag tycker att artikeln i sig är väldigt intressant och skulle vilja redan ut några begrepp. För Linder har både rätt och fel. För det första frågar man sig var de stora dagstidningarna har hållit hus (OK, SvD har sin Bäckstedt) när det gäller att följa ”sakmuseernas” utställningar. Om de hade varit med de senaste tio åren kanske de dels hade förstått varför hela tre av de nya basutställningarna ser ut som de gör, dels hade man kunnat göra skillnad (om man nu vore intresserad av det). En stor dagstidnings kultursida är en mäktig debattplats i ett litet land.

Själv har jag sett Sameland (detta inlägg skapade en väldigt rolig debatt om efterblivnas (sic) tillträde till museerna, men det var inte det som utställningen handlade om) och är övervägande positiv. Jag har kollat nya delen av Forntider så hastigt att jag inte tänkter säga så mycket om den. Polismuseet har ännu inte förärats något besök.

OK, vad säger egentligen Linder? Att museerna är osäkra, lämnar för mycket öppet, har glömt De Stora Berättelserna. Avlutningsvis är detta ”en farlig utveckling” för museerna. Jag tycker nästan precis tvärt om. Visst är det många utställningar som blir lite tafatta och veliga i sin vilja att omfamna allt och alla, men det är en viktig utveckling och när den äntligen kommer någon vart så kommer det inte alls att vara ”farligt”. Äntligen kan vi få ett medbestämmande, medskapande museum. Problemet är att de nämnda utställningarna är fångna i en traditionell form – transithallar eller ej. De har inte kunnat eller lyckats ta steget fullt ut. Det är så raljant att kalla detta för misslyckanden och förespråka en återgång till tidigare Ordnung. En basutställning ska öppna dörren till tusentals historier, inte berätta En Enda. Tycker jag. Men jag är ju ett barn av flumskolan. Däremot kan även jag önska mig ett tilltal som är mindre opersonligt, som vågar ta ut svängarna, ta ställning, vara avsändare. Men allt detta är oerhört svårt, en basutställning får inte ha en Röst. Det är ett gammalt problem. Gundula Adolfsson har skrivit om 70-talets basutställningar vid länsmuseer i sin arkeologie doktorsavhandling ”Människa och objekt i smyckeskrin”. Fortfarande läsvärd.

Och diskussionen om upplevelse kontra utställning och att använda den senaste formgivningen är så trött så jag baxnar. Det är väl klart att ett museum använder sig av ett samtida forspråk? Det har museer gjort i alla tider (den förhållandevis korta tid vi haft museiinstitutioner). Skansen var väldigt samtida en gång i tiden.

DN:s publiceringsstrategi fick en ny dimension idag då förstasida i kulturdelen helt upptogs av det nya ABBA-museet.  Vad kan det bero på? Att personerna bakom ABBA-museet kan PR, till skillnad från de traditionella museerna? Att DN gör det lätt för sig? Att DN skiter fulständigt i vanliga ”sakmuseer”? Ett vanligt argument, som dels yttrades av Sveriges enda fast anställda kulturrecensent Ingela Lind (ryktas det) vid en debatt jag bevistade för några år sedan, dels i en gammal och klassisk debatt på 70-talet med Arne Ruth är: ”om ni (”sakmuseer”) gör intressanta utställningar så ska vi (stora dagstidningar) recensera dem.” Jag tror att DN fortfarande lever efter denna devis. Det som gör den så vanhedrande är att den glömmer bort en viktig grupp, nämligen publiken. Museers utställningar besöks av tusentals människor varje vecka. För skolorna är de en ofta använd komplettering till ordnarie undervisning. Man ska inte heller glömma att brukarna själva har varit med och betalat kalaset genom skatter. (och det är en bra sak, jag är inget högerspöke, även om det kan verka så ibland). Då är det väl oerhört oförskämt av en dagstidning som recenserar en hel del sk-t att säga att ”det här angår inte oss”. Om man nu tycker att museiutställningar är så inihelvete dåliga så ska de i så fall hängas ut och granskas, inte tigas ihjäl.

Sameland

November 11th, 2007

Jag är egentligen alldeles för trött för att skriva, men… efter en hektisk dag i konsumtionshetsens citykärna gick vi och kollade in Nordiska museets färskaste utställning: Sápmi.

Först måste jag säga någonting generellt om Nordiska. De har anammat Världens Sämsta informationsdesign i sitt vägvisningssystem. Någon har kommit på att olika delar av byggnaden ska ha olika siffor. Det absolut vanligaste i stora offentliga byggnader är att siffror = våningsplan. Det är lika etablerat som att rött ljus betyder stopp i trafiken. Alltså tar man glatt hissen till den siffra som står framör den utställning man vill besöka (att skyltarna står precis utanför hissarna gör inte saken bättre), och kommer helt fel. Det är ett jättedåligt system. De kunde ha använt bokstäver, färgkoder eller vad som helst. Eller djur eller landskapssvampar.

Jag är ju på tok för fokuserad på formfrågor, men i utställningen Sápmi tycker jag att man hade lyckats bra. Det var schysst utställningsform, med moduler, gradänger inklädda i någon slags plastmatta. (Fast det var nästan lite trångt att röra sig med barnvagn.) Sedan gillade jag föremålsbelysningen som ingen hade försökt dölja. Det såg ganska roligt, ut, som sugrör, men kommer kanske att mötas av kritik. Jag insåg, trots att jag min vana trogen inte trängt särskilt djupt in i alla texter, att det är oerhört svåra och brännande frågor som utställningen (försöker) behandla. Det är inte som antagligen många förväntar sig, en uppvisning av Nordiska museets samiska kulturskatter. Det är en vilja att diskutera de svåra frågorna. Plats, folk, ras, minoritet och tolkningsföreträde. Ett mört kaba i centrum av utställningen tar upp rasbiologin. Fast väl därinne förstod jag inte. Det var uppbyggt kring en filmad intervju som jag (hemska människa) inte hann titta på. Så mycket mer gick inte att läsa sig till. Formen lovade mer information (eller dramatik) än vad en stressad besökare kunde ta till sig. Ett annat grepp, för att problematisera det här med museisamlandet var ett kartotekssystem med alla dessa föremål i Nordiska museets samlingar. Jag gillade det, men mitt sällskap som inte är museinörd förstod ingenting. Jag gillade att korten var så fula och olika, att de verkade komma från olika tider, varit framplockade, ändrats och rättats. Det som av någon anledning har etsat sig fast är ändå ett föremål, som fått en särskild plats i utställningen, en handgjord vit ren, i typ skala 1:10. Så exakt och minutiöst gjord. Jag vet inte varför, men det var någonting hyperrealistiskt med den. Och om jag inte minns/läste fel köptes den in så sent som på 70-talet. Den hade tillverkats av en man som enligt berättelsen blivit av med alla sin renar. Genom at tillverka och sälja sina fantastiska miniatyrrenar fick han så småningom råd att köpa en ny renhjord.

Det är tur att Sapmi inte är en upprepning av den teoribefriade Folkkonst-utställningen. Antagligen kommer man att få viss kritik för att den inte är ett formfrosseri i tennslöjd och kåsor.  Så jag vill verkligen mena att det här är modigare. Men absolut inte lättare, och frågan är om det går fram. På ett sätt kan det kännas lite opersonligt, avskalat, som att göra om den egentligen avgrundsdjupa minoritetsproblamtiken till ett formexperiment. Fast, jag gillar ju formexperiment, så det är inte en kritik som ska komma från mig. Sapmi är en Duktig utställning. Jag ska inte säga politiskt korrekt, för det är ett talesätt jag genuint hatar, men något opersonlig och ängsligt rätt känns den. Som sagt, det är ett modigt grepp i det anrika huset, och hästlängder bättre än det uppradande av trivsamma föremål som museet så gärna ägnar sig åt.

Märklig koppling

November 2nd, 2007

Det är lite lustigt, för jag har råkat se precis samma utställningar som en känd recensent på den stora morgontidningen gjorde för några veckor sedan. Jag tyckte redan då jag läste artikeln att kopplingen kändes lite krystad. Det kanske var en slump för henne också? Typ höstweekend i Amsterdam, och Roslin aktuell på Nationalmuseum? Kopplingen kanske funkar i teorin, men den aktuella Warhol-utställningens främsta fokus är rörlig bild, inte porträtt.

När jag sett Warhol-utställningen på på Stedelijk Museum frågar jag mig om vi sett samma utställning. Visst, jag hade med mig en otålig ettåring och kunde inte försjunka i all video som utställningen huvudsakligen var uppbyggd av. Jag är så kluven till Warhol och hans konst ändå. Jag är så svårt drabbad av sjukdomen ”vit-man-amerikan-modernist-ikon-blockbuster-exhibition = kritisk inställning” att jag inte kan se det hela klart. Valerie Solanas är en bra mycket mer intressant vinkling på Warhol-personan än den glada och tokiga och lite lagom konsumtionskritiska popkonsten som begrepp. Och så tyckte jag för några år sedan att Hal Fosters tolkning av Deaths in America var intressant. Eftersom jag liksom inte kunde ta för mig av utställningens rika videomaterial blev det inte så mycket kvar. Det som var lite kul, som jag inte sett förut var Warhols tidiga teckningar och skivomslag, då han verkligen var reklamtecknare. Drömmen om ett flärdfyllt liv – före LSD:n – skymtade fram: Audrey Hepburn, Truman Capote, jazz. Och teckningar av vackra män.

Men intrycket blev för mig ändå negativt. Jag är så trött på ”15 minutes of fame” and all that crap. Det kändes så trött att utställningens lilla hörna som vände sig till ungdomar och skolor bestod av en Idol-mikrofon med kamera. Snark! Den mest grunda tolkningen av alla. Utställningen är något av en internationell blockbuster – den kommer till Moderna i februari. Ska bli intressant att se vad de gör av den. Gärna något klokare än ett mini-Idol.

För att återgå till den sökta Roslin kopplingen: det är inte direkt ovanligt att konstnärer i olika tider har sysslat med att avporträttera samhällets grädda, liksom (de som har råd med och vars status kräver att bli avporträtterade). Att Roslin gjorde sig ett gott levebröd på detta är inte särkilt märkligt, men ovanligt, han var mycket skicklig både som konstnär och affärsman. Warhols porträtt är tillkomna i en helt annan kontext, och jag vet inte om jag tycker att det är jämförbart. En tid då det inte alls var självklart att bli avporträtterad.

Roslin-utställningen imponerade i högre grad. Kanske gör att jag inte hade samma förväntningar. Halva nöjet med att kolla utställningar på Nationalmuseum är att tjuvlyssna på sina med-publik. Damer som diskuterade porträtt av Gustav III med ”nämen, där är han inte alls sig lik!”, och ”han ser ju helkonstig ut tycker jag”. Nej, jag tyckte det var genuint härligt. Roslins porträtt är så välbekanta, nu får man se dem på riktigt. Det finns en väldig massa intressanta frågor som väcks, om konstnärligt entreprenörskap, porträttkonstens speciella betingelser (rekvisita, priser, modeller och mannekänger), måeriteknik, makarna Roslins gemensamma business, gravörernas roll… gå och se!

Mats Leiderstam har kanske inte gjort någonting efter just Roslin i sitt Grand Tour-projekt, men skulle kunna ha gjort. Det androgyna mansidealet och Roslins levande porträttstil med glansiga munnar och röda kinder lånar sig väl tillnutida fantasier… Och ja, Sofia Coppolas Marie Antoinette finns med som referens i utställningen. Såklart.

Tunbjörks utställning

September 15th, 2007

såg jag nyligen. Först var jag lite tveksam, för jag har tidigare tyckt att det är lite för billiga poänger i Landet utom sig, eller vad nu hans kända bok heter. För Sverige är sådär fult och tragiskt. Man behöver inte vända på särkskilt många stenar eller vara särskilt misantropisk för att se liknande ögonblicksbilder som Tunbjörk. Och alla kan känna igen sig. Vilket är bra, förstås. För det finns konstigt nog ingen större elitism i hans projekt. Även om man kan känna att han skildrar de som inte har det för fett så kan samtidigt alla som bott i Sverige känna igen sig. Vilket är demokratiskt. Jag undrar dock hur han mottas av de människor som potentiellt skulle kunna komma med på hans bilder, i Avesta och Norberg. Fast nu var jag sådär von oben igen. Själv skulle man lätt kunna platsa på en Tunbjörk-bild. Det är det som är grejen. Det roligaste är när man känner igen miljöer. Jag kände igen det groteskt fula ”medborgarservicehuset”, innehållande arbetsförmedling och Försäkringskassa mitt i det lilla samhället Norberg. Och så tror jag att jag skymtade det rutiga huset, en vägkrog som snyggats till med olikfärgade eternitplattor, någonstans på vägen mot södra Dalarna.

Kaos är ingen ursäkt

July 26th, 2007

Nu blir det – kors i taket – nästan-recensioner mitt i sommarlovet. Först en bra sak, sedan en dålig. Jag börjar med det som är bra. Gotlands fornsal har fått sig en ansiktslyftning. Inte bara på webben, man har fimpat det idiotiska www.gotmus.i.se och övergått till lansmuseetgotland.se istället. Den reformen har nog inget med husrenoveringen att göra, men jag var tvungen att nämna den, för de där länsbokstäverna i url:er är verkligen för ömkliga. Tur att de är på väg bort, eller hoppas de är det.

Utställningsrenoveringen är långt ifrån klar, så jag låter bli att gnälla över typsnittsförvirring och hafsigt skyltarbete. Det som har blivit bra är innergården, reception, toaletter (jäpp!) och café. Ej att förakta. Missbrukade klyschor som Mötesplats känns nära till hands. Det är ett subtilt och fint landskapsarkitektjobb på den lilla trånga innergården. En liten gräsplätt med amfiteaterliknande samlingsplats bredvid fiket. Jag önskar verkligen att fler museer vågade flytta ut delar av sin verksamhet utanför huset. Här är det förstås i blygsam skala, men idén är god.

Utställningarna då? Jo, det till stora delar fantastiska material museet sitter på hade lyfts fram med hjälp av bättre belysning. Lite belysning kan verkligen göra underverk, kan inte sägas nog många gånger. Det är lite svårt att veta vilka utställningar som är nya och vilka som återstår att göra vid. För nog förtjänar rummet med de fantastiska medeltida träskulpturerna mer av analys. Var kommer de ifrån? Varför ser de ut som de gör? Vad får jag som kyrkoturist på Gotland se om jag besöker Öja kyrka? Kopia eller ingenting alls? Jag vill förstås inte ha lappar med Majestatis och andra gamla bekanta från attributionstiden på a-kursen i konstvetenskap. De är inte analys, det är en historieskrivning som i sig är intressant att ta del av. Annars hoppas jag att uppfräschningen fortskrider, att en och annan skönhetsfläck åtgärdas.

Någonting som däremot inte är en skönhetsfläck utan ett rent och skärt totalhaveri är Kaos von Linné. Bara titeln får det att vända sig i magen. Egentligen borde man bli glad över en Linnésatsning som knappt handlar om personen Linné, i ett jubileumsår där biografismen är den största vinnaren. Man använder på något sätt kaosbegreppet som ursäkt för att göra en utställning som är dålig. Kaos kan vara vackert: fantasieggande, inspirerande, skrämmande, myllrande, glimrande, oväntat. Men här är det bara fult, korkat och dumt. Utställningen ser ut som fan. En massa kanalplastskärmar av billigaste slag, där belysningsspottarna är det mest smickrande. Dumma luckor man ska öppna där det står någonting förnumstigt om ordning som säkert ska vara tänkvärt. Nåt slags misslyckat credo i mitten med uppstoppade djur. ”Stor kub med 1700-talets syn på omvärlden. Utgångspunkt: Linné.” Jaha. Texten om utställningen på webben är en pinsam förkortad version av nåt förstastadiessynopsis: ”III. Jättekaos
Slumpmässigt valda delar av en ännu större kub bestående av 2000-talets syn på omvärlden. Utgångspunkt: Besökaren”. Himmel och pannkaka.

Det är inte alls fel att flera konstnärer är inblandade. Fast jag vet inte vilka deras bidrag är och hur de kommer till sin rätt. För det är absolut ingenting som kommer till sin rätt i den här utställningen. Det finns risk att någon upphovsman sitter och skrockar förnöjt och tycker att det är bra att besökarna hatar utställningen, för då har den lyckats. ”Den ska vara rörig.” Rörighet är ingen ursäkt. Kaos är ingen ursäkt för att göra en kass utställning. Om någon tycker att jag är ovanligt surfittig och taskig nu så är det ingenting mot vad jag känner inombords. För utställningens tema är ju något av det vackraste och mest intressanta man kan tänka sig. Och så har de förstört alltihop. Herregud, det är bara att öppna valfri bok av Foucault så har man fått de mesta gratis. Jag tror kanske att det har funnits goda tankar och intentioner någon stans, någon gång. Men det går inte fram. Ingenting går fram.

komnurå 2

May 12th, 2007

Eva Bäckstedt i SvD tycker inte som jag. Det är iof härligt att leva enligt devisen ”hellre fria än fälla” (jag använder devisen i motsatt riktning här i Kuriosakabinettet om det nu skulle ha undgått någon) om statliga museers utställningsförsök. MEN jag anser att det inte är OK att göra en utställning om kommunikationsteknikens historia som inte är det minsta interaktiv. Visst, interaktivitet kan vara ett i museisammanhang sunkigt buzzword som sällan löser några problem, men i det här fallet hade man vunnit på det. I synnerhet som det finns några undanskymda försök till knappsatser och spel i utställningen. Kan man inte göra en sak fullt ut är det lika bra att låta bli. Däremot är TV-studion och radioentusiasternas hörna interaktiva så det förslår, men det är Tekniskas gamla grejer i upphottad design som står sig bra för sig själva. Ola Larsmos text hade passat bättre i ett bokverk. Finns det någon mer än jag som tycker att utställningmediet borde ha kommit längre än till väggtidningsstadiet?