Märklig koppling

November 2nd, 2007

Det är lite lustigt, för jag har råkat se precis samma utställningar som en känd recensent på den stora morgontidningen gjorde för några veckor sedan. Jag tyckte redan då jag läste artikeln att kopplingen kändes lite krystad. Det kanske var en slump för henne också? Typ höstweekend i Amsterdam, och Roslin aktuell på Nationalmuseum? Kopplingen kanske funkar i teorin, men den aktuella Warhol-utställningens främsta fokus är rörlig bild, inte porträtt.

När jag sett Warhol-utställningen på på Stedelijk Museum frågar jag mig om vi sett samma utställning. Visst, jag hade med mig en otålig ettåring och kunde inte försjunka i all video som utställningen huvudsakligen var uppbyggd av. Jag är så kluven till Warhol och hans konst ändå. Jag är så svårt drabbad av sjukdomen ”vit-man-amerikan-modernist-ikon-blockbuster-exhibition = kritisk inställning” att jag inte kan se det hela klart. Valerie Solanas är en bra mycket mer intressant vinkling på Warhol-personan än den glada och tokiga och lite lagom konsumtionskritiska popkonsten som begrepp. Och så tyckte jag för några år sedan att Hal Fosters tolkning av Deaths in America var intressant. Eftersom jag liksom inte kunde ta för mig av utställningens rika videomaterial blev det inte så mycket kvar. Det som var lite kul, som jag inte sett förut var Warhols tidiga teckningar och skivomslag, då han verkligen var reklamtecknare. Drömmen om ett flärdfyllt liv – före LSD:n – skymtade fram: Audrey Hepburn, Truman Capote, jazz. Och teckningar av vackra män.

Men intrycket blev för mig ändå negativt. Jag är så trött på ”15 minutes of fame” and all that crap. Det kändes så trött att utställningens lilla hörna som vände sig till ungdomar och skolor bestod av en Idol-mikrofon med kamera. Snark! Den mest grunda tolkningen av alla. Utställningen är något av en internationell blockbuster – den kommer till Moderna i februari. Ska bli intressant att se vad de gör av den. Gärna något klokare än ett mini-Idol.

För att återgå till den sökta Roslin kopplingen: det är inte direkt ovanligt att konstnärer i olika tider har sysslat med att avporträttera samhällets grädda, liksom (de som har råd med och vars status kräver att bli avporträtterade). Att Roslin gjorde sig ett gott levebröd på detta är inte särkilt märkligt, men ovanligt, han var mycket skicklig både som konstnär och affärsman. Warhols porträtt är tillkomna i en helt annan kontext, och jag vet inte om jag tycker att det är jämförbart. En tid då det inte alls var självklart att bli avporträtterad.

Roslin-utställningen imponerade i högre grad. Kanske gör att jag inte hade samma förväntningar. Halva nöjet med att kolla utställningar på Nationalmuseum är att tjuvlyssna på sina med-publik. Damer som diskuterade porträtt av Gustav III med ”nämen, där är han inte alls sig lik!”, och ”han ser ju helkonstig ut tycker jag”. Nej, jag tyckte det var genuint härligt. Roslins porträtt är så välbekanta, nu får man se dem på riktigt. Det finns en väldig massa intressanta frågor som väcks, om konstnärligt entreprenörskap, porträttkonstens speciella betingelser (rekvisita, priser, modeller och mannekänger), måeriteknik, makarna Roslins gemensamma business, gravörernas roll… gå och se!

Mats Leiderstam har kanske inte gjort någonting efter just Roslin i sitt Grand Tour-projekt, men skulle kunna ha gjort. Det androgyna mansidealet och Roslins levande porträttstil med glansiga munnar och röda kinder lånar sig väl tillnutida fantasier… Och ja, Sofia Coppolas Marie Antoinette finns med som referens i utställningen. Såklart.

De två små tecknen ”m.m.” kan betyda så mycket. Peder Alton i DN gjorde sig definitiv lustig över titeln på Christina Rogestams nya museiutredning, genom att liksom suga på karamellen och upprepa den onödigt många gånger. Rätt kul, faktiskt. Så tror jag att jag ska börja skriva lite oftare. Typ ”– den här seminarietexten heter ”Nya metoder och teorier m.m.”. – Ni fattar, va? Nya grejer, liksom. Behöver ingen ytterligare förklaring.”

Intressant att ett dokument som hur det än mottas på ett eller annat sätt kommer att ha stor inverkan på formlivet är så totalt utan form, såväl visuell som språklig. Någon har scannat in den snett dessutom, det är snyggt.

Jag är helt oseriös, jag orkar verkligen inte fördjupa mig i innehållet. En sak håller jag med om: lägg Nobelmuseet under professionell förvaltning. Det höll på att spricka av megalomani ett tag, när det var på tapeten att blåsa ut Skeppholmskyrkan till förmån för härliga upplevelseutställningar med lite edutainment och personhistoria. Däremot känns det tunt och illa underbyggt (som det mesta regeringen företar sig på kultur- och museiområdet). Hur kan man tex skriva (på sid 11 i utredningen): ”Min bedömning bygger på samtal med politiker, enskilda personer och den allmänna debatten under senare år.” (min kursivering) Vilken debatt? Har vi missat någonting? Avses debattartiklarna om ett nytt formmuseum, med inlägga av bl.a. Eva Persson och Kerstin Smeds, som svar på den förra regeringens förslag eller utredning eller vad det nu var? Inget fel på den meningsväxlingen, men en allmänn debatt? Det existerar ingen allmänn debatt om museifrågor i Sverige. De verkar inte angå privatpersoner (”kulturen kostar för mycket pengar – bygg motorvägar istället”) politiker (”museer kan väl drivas på entreprenad”) studenter inom museirelaterade ämnen (”hoppas jag får ett intendentsjobb i Arboga när jag blir klar, bäst att inte verka obekväm”). Regeringen kunde väl åtminstone ha projektanställt ett par av nämnda studenter över sommaren att göra lite intervjuer i klassisk kvantitativ stil. Så hade det åtminstone sett bättre ut, och kostat en spottstyver.

De syns inte heller någonting om hyressättninsproblematiken, det just nu mest akuta problemet.

Industriminnen och Kampen

September 2nd, 2007

Nu har sommarlunken gått så långt att jag till sist besökte Bläse Kalkbruksmuseum. Jag har varit i Bläse om somrarna de senaste tio åren och faktiskt inte tagit mig tid att lösa biljett och gå in. Har varit utanför såklart, ätit glass och åkt stentåg. Att jag inte har gjort det beror faktiskt bara på en sak. Jag kan tycka att det är så fruktansvärt deprimerande med industriminnen som bara en liten utdöende krets bryr sig om och deras illa ihopsatta utställningar. Och då menar jag inte att det är dåligt att de håller liv i miljöer och engagerar sig, det är behjärtansvärt. Jag menar bara att jag inte vill bevittna det. Not in my back yard. NIMBY-fenomenet, alla tycker det är bra med bostäder för hemlösa, men ingen vill vara granne – ungefär så känner jag för industriminnen, ekomuseer och hembygdsgårdar. Oaktat att det kan vara vackra miljöer och byggnader, men utställningsförsöken vill jag helst slippa se. Nu överdriver jag förstå en smula, men bara lite.

Nu har jag varit där, och visst kliade det i fingrarna att sätta ihop en projektgrupp, söka EU-pengar och göra om hela skiten. Men det skulle aldrig kunna göras på något annat sätt. För museet är en riktig vänsterbastion. Och jag gillar det.

Här finns dessutom en samling av träsnidaren och kalkarbetaren Georg Moberg – bara det värt ett besök.

Arbetar- och fackföreningsrörelsen är beroende av att visa under vilka jävliga förhållanden människor levde och arbetade för bara ett par generationer sedan. Att man inte gör det mer och bättre säger väl en del om hur lost SAP och LO är. Här har man verkligen chansen att visa hur det var, hur det fortfarande är i låglöneländer, hur det skulle kunna vara om alliansen får fortsätta. Ursäkta, mitt patos, jag blev lite uppeldad. Så kära parti- och fackkassor: sluta slänga pengar i sjön på värdelösa annonskampanjer. Satsa på att utveckla utställningarna på ideella industrimuseer istället.

Kaos är ingen ursäkt

July 26th, 2007

Nu blir det – kors i taket – nästan-recensioner mitt i sommarlovet. Först en bra sak, sedan en dålig. Jag börjar med det som är bra. Gotlands fornsal har fått sig en ansiktslyftning. Inte bara på webben, man har fimpat det idiotiska www.gotmus.i.se och övergått till lansmuseetgotland.se istället. Den reformen har nog inget med husrenoveringen att göra, men jag var tvungen att nämna den, för de där länsbokstäverna i url:er är verkligen för ömkliga. Tur att de är på väg bort, eller hoppas de är det.

Utställningsrenoveringen är långt ifrån klar, så jag låter bli att gnälla över typsnittsförvirring och hafsigt skyltarbete. Det som har blivit bra är innergården, reception, toaletter (jäpp!) och café. Ej att förakta. Missbrukade klyschor som Mötesplats känns nära till hands. Det är ett subtilt och fint landskapsarkitektjobb på den lilla trånga innergården. En liten gräsplätt med amfiteaterliknande samlingsplats bredvid fiket. Jag önskar verkligen att fler museer vågade flytta ut delar av sin verksamhet utanför huset. Här är det förstås i blygsam skala, men idén är god.

Utställningarna då? Jo, det till stora delar fantastiska material museet sitter på hade lyfts fram med hjälp av bättre belysning. Lite belysning kan verkligen göra underverk, kan inte sägas nog många gånger. Det är lite svårt att veta vilka utställningar som är nya och vilka som återstår att göra vid. För nog förtjänar rummet med de fantastiska medeltida träskulpturerna mer av analys. Var kommer de ifrån? Varför ser de ut som de gör? Vad får jag som kyrkoturist på Gotland se om jag besöker Öja kyrka? Kopia eller ingenting alls? Jag vill förstås inte ha lappar med Majestatis och andra gamla bekanta från attributionstiden på a-kursen i konstvetenskap. De är inte analys, det är en historieskrivning som i sig är intressant att ta del av. Annars hoppas jag att uppfräschningen fortskrider, att en och annan skönhetsfläck åtgärdas.

Någonting som däremot inte är en skönhetsfläck utan ett rent och skärt totalhaveri är Kaos von Linné. Bara titeln får det att vända sig i magen. Egentligen borde man bli glad över en Linnésatsning som knappt handlar om personen Linné, i ett jubileumsår där biografismen är den största vinnaren. Man använder på något sätt kaosbegreppet som ursäkt för att göra en utställning som är dålig. Kaos kan vara vackert: fantasieggande, inspirerande, skrämmande, myllrande, glimrande, oväntat. Men här är det bara fult, korkat och dumt. Utställningen ser ut som fan. En massa kanalplastskärmar av billigaste slag, där belysningsspottarna är det mest smickrande. Dumma luckor man ska öppna där det står någonting förnumstigt om ordning som säkert ska vara tänkvärt. Nåt slags misslyckat credo i mitten med uppstoppade djur. ”Stor kub med 1700-talets syn på omvärlden. Utgångspunkt: Linné.” Jaha. Texten om utställningen på webben är en pinsam förkortad version av nåt förstastadiessynopsis: ”III. Jättekaos
Slumpmässigt valda delar av en ännu större kub bestående av 2000-talets syn på omvärlden. Utgångspunkt: Besökaren”. Himmel och pannkaka.

Det är inte alls fel att flera konstnärer är inblandade. Fast jag vet inte vilka deras bidrag är och hur de kommer till sin rätt. För det är absolut ingenting som kommer till sin rätt i den här utställningen. Det finns risk att någon upphovsman sitter och skrockar förnöjt och tycker att det är bra att besökarna hatar utställningen, för då har den lyckats. ”Den ska vara rörig.” Rörighet är ingen ursäkt. Kaos är ingen ursäkt för att göra en kass utställning. Om någon tycker att jag är ovanligt surfittig och taskig nu så är det ingenting mot vad jag känner inombords. För utställningens tema är ju något av det vackraste och mest intressanta man kan tänka sig. Och så har de förstört alltihop. Herregud, det är bara att öppna valfri bok av Foucault så har man fått de mesta gratis. Jag tror kanske att det har funnits goda tankar och intentioner någon stans, någon gång. Men det går inte fram. Ingenting går fram.

komnurå 2

May 12th, 2007

Eva Bäckstedt i SvD tycker inte som jag. Det är iof härligt att leva enligt devisen ”hellre fria än fälla” (jag använder devisen i motsatt riktning här i Kuriosakabinettet om det nu skulle ha undgått någon) om statliga museers utställningsförsök. MEN jag anser att det inte är OK att göra en utställning om kommunikationsteknikens historia som inte är det minsta interaktiv. Visst, interaktivitet kan vara ett i museisammanhang sunkigt buzzword som sällan löser några problem, men i det här fallet hade man vunnit på det. I synnerhet som det finns några undanskymda försök till knappsatser och spel i utställningen. Kan man inte göra en sak fullt ut är det lika bra att låta bli. Däremot är TV-studion och radioentusiasternas hörna interaktiva så det förslår, men det är Tekniskas gamla grejer i upphottad design som står sig bra för sig själva. Ola Larsmos text hade passat bättre i ett bokverk. Finns det någon mer än jag som tycker att utställningmediet borde ha kommit längre än till väggtidningsstadiet?

men.kom.igen.nu.rå

April 29th, 2007

I fredags var vi på vernissage på Tekniska museets nya kom.nu.då som handlar om kommunikation eller IT. Jonas Birgersson invigningstalade, så jag antar att ambitionen var att det skulle handla om ”det svenska IT-undret”. Det gick inte att höra någonting eftersom akustiken i maskinhallen är svår. Fast museets tekniska personal borde vara välbekant med den akustiken vid det här laget… Det här är inte någon regelrätt recension av utställningen för vi gick igenom ganska snabbt och det var mycket folk. Men några tyckanden kan jag ju inte låta bli att komma med.

För det första hade jag rätt höga förväntningar. Ola Larsmo som textförfattare kändes som ett bra val, han har kunskaperna och kan konsten att berätta en historia. Mikael Varhelyi och en till som jag inte minns namnet på stod för formen. Också bra val, de är inte helt utslitna som formgivare i utställningssammanhang och åtminstone Varhelyi känns som ett någorlunda modernt val då han står med ena foten i reklam och underhållningsvärlden med melodifestivalscenografier och film- och reklamfilmsjobb. Jag tycker att grundtanken med formen var god med ett slags modulsystem. Den rumsliga helheten var däremot ganska tråkig. För det är bara att fejsa fakta: det är en tråkig utställning. Det är lååånga texter och föremål bakom glas och ram. Punkt. Någon hade försökt med något slags spelspår, ungefär som i riksbekanta Spelet om Maya, men det gick hopplöst förbi en vanlig besökare.

Någonting som hade blivit rätt fint var studion och radioentusiasternas krypin. Där har Tekniska en interaktiv fördel. Mycket tråkigt att man inte vågade vara mer interaktiv i kom.nu.då. Några små spelkonsoller fanns inklämda. Det gick att spela Pacman och Pong med dåliga verktyg. Men, som de äkta nördarna sade (och dom kommer man inte undan om man gör en utställning som säger sig handla om IT), varför var det inte ett äkta gammalt original-Pong? Eller åtminstone ett försök att efterlikna, istället för en b-version från 80-talet? Är inte det själva poängen med museer? Kraften hos äkta gamla föremål som varit med på den gamla goda tiden?

Tekniska borde ta sig till ZKM i Karlsruhe och kolla hur de hanterar gammal teknik som är fri för alla besökare att använda. I en annan bemärkelse känns Tekniska tyskt på ett ganska fantasilöst sätt. Lite som delar av Technikmuseum i Berlin där det också finns föremål i montrar i långa banor. Så tyvärr var helhetsintrycket en besvikelse, men någon gång ska jag gå dit och verkligen läsa texterna, kanske blir slutomdömet då något bättre. Synd, för Tekniska museet hade precis som en avdankad tysk schlagersångare verkligen behövt en hit.

Musei-bloggosfären

April 1st, 2007

Ideum, ett vad jag förstår kommersiellt företag som ägnar sig åt utveckling av utställningar, pedagogik och utredningar på uppdrag av den amerikanska museisektorn, har gjort en enkät om museibloggar (museum blogs). Det betyder alltså museianställda som bloggar, museiinstitutioner som har bloggar och bloggar som handlar om museirelaterade frågor. Till de senare hör Kuriosakabinettet. Eftersom jag gillar att fylla i enkäter och gärna ville hjälpa till fyllde jag i den. Och blev citerad (inte vetenskapligt citerad, alltså) under ”Successes and Challenges” för den som orkar läsa. Undersökningen resulterade i en artikel som kommer att presenteras på konferensen Museums and the Web i San Francisco april.
Antalet museibloggar world wide har ökat lavinartat det senaste året, men är fortfarande en förhållandevis liten del av bloggosfären. Det är lite konstigt eftersom exempelvis flera av journalist- och mediebloggarna här i Sverige ses som allmänintressanta trots att de mest närsynt betraktar mediesfären. Museisfären ses förstås inte som allmänintressant vilket antagligen är både museernas och mediernas fel.
Jag skulle förstås kunna utöka mitt rapporterande – som varit lite skralt den senaste tiden – med off-topic-kåserier av den typ man hemfaller åt när man är hemma med en bebis. Rafflande ämnen som varför shoppa barnkläder på KappAhl med rabattkupong känns som att köa på arbetsförmedlingen, liksom allmänt gnäll över samhällets syn på småbarnstiden som ett undantagstillståd. I jämställdhetens namn är jag mycket snart tillbaka i den vanliga världen, åtminstone på halvtid. Då kanske det blir fler museibesök att oja sig över!

Slaktband

March 24th, 2007

Höll på att tappa kaffekoppen när några röster ur radion började prata om museer, kulturarv och wiki-funktioner. Jag befann mig inte i något kulturradioprogram utan i alla pensionärers älsklingsprogram efter Trädgårdsdags: Släktband! Det är iof inget nytt att sr:s ordinarie kulturprogram nogsamt ignorerar museirelaterade frågor, även om det jag hörde av Bildrutans reportage om Biedermeier var intressant och välgjort. Nej, veckans Släktband tog upp kulturarvsportaler med Västernorrland som exempel. Länsmuseet Västernorrland har en stilig hemsida där man bl.a. kan vrida och vända på objekt i 3D. Till min stora förvåning fungerade allt tekniskt utan knussel. Det är nog första gången webbläsaren inte frågar efter okända plugins och Internet Explorer från 1995 när det ska tittas på 3D på webben.
Poängen var i alla fall att portaler av detta slag i förlängningen kan göra Brukarna (det värsta ordet, men jag tar det ändå) delaktiga i samlingar och arkiv på ett helt nytt sätt. En wikipedia-liknande funktion knuten till en föremåls- , dokuent- eller fotodatabas kan samla på sig mängder av initierad information från lokala hobbyhistoriker, släktforskare och människor som minns. Man ska kanske inte tro allt som står på Wikipedia, men granskningsfunktionen verkar fungera hyfsat bra, åtminstone i den engelska versionen. Ett museum skulle dessutom kunna använda sig av en variant där bidragslämnaren får identifiera sig, så att det framgår vem som lämnat uppgifterna. Detta skulle inte konkurrera ut några museimän eftersom de ändå inte hinner med den detaljforskning som privatpersoner gör. Det gäller bara att släppa arkiven lösa. Vad är det värsta som kan hända? Att någon skor sig på att sälja T-shirts med fotot av Bockstensmannenns originalstruthätta?

Man kanske inte ska ägna sig år Arkitekturmuseet-bashing. För de har fortfarande fritt inträde på fredagar, det är mycket bra. Jag har ju tex. skrivit om Stadsbiblioteket-tävlingen, och den fördjupas på Arkitekturmuseet. Det bästa med den utställningen är bakgrundsteckningen, att man visar originalritningar, -möbler och -detaljer från byggnaden. Ett gulligt barnprojekt trängs också in i ett hörn. För av någon anledning har man gömt undan allt intressant material i mörka snedtaksgågnar i utställningsrummet. Mitten öppnas upp för de sex finalistförslagen. Och det är ett redigt antiklimax. Man har man försökt suga ut så mycket som möjligt av tävlingsmaterialet genom att projicera det, ställa ut det på podium etc. Resultatet blir tyvär lite torftigt. Man vill ha mer, inte upprepningar av samma gamla presentationsritningar. Men att vända på steken och placera den historiska byggnaden i centrum och förslagen för förändring i underordnad position hade varit mer än lovligt reaktionärt. Det hade inte varit en lösning. Så varför dela upp det gamla och det nya på ett så rumsligt fantasilöst sätt?
Sedan är jag lite sur på att miniutställningen Ab-norm verkligen var så mini. Ämnet är såpass intressant att det borde getts större utrymme, både rumsligt och resursmässigt. Nu känns det verkligen som en exjobbsutställning — inget fel i det, och det är vad det är — men man hade velat att detta idéfrö hade fått växa till sig. Uppmärksamheten har det inte varit något fel på.

Mer om formmuseet

February 4th, 2007

Debatten rasar vidare… Andreas Nobel skrev ett vettigt inlägg, om designföremål som sätts i montrar och fråntas sin ursprungliga funktion. Det gäller förstås alla museiföremål, det är liksom museiföremåls-varandets innersta kärna. Att ryckas från ett sammanhang som i de flesta fall för länge sedan är förlorat, till att vara ett föremål som enbart betraktas. Ibland i ett sammanhang som är ett försök att återskapa eller ge illusionen av att vara det urspungliga. Så om jag tolkar saken rätt, och tolkar det på det sätt som jag tycker verkar bäst så behöver vi inget designmuseum just därför att i den samtid vi lever i hör ”design” och ”museum” inte ihop. Inte om man vill fokusera på processer, ”tyst kunskap” (ett annat bullshit-uttryck som dock kan vara bra ibland) och samspelet mellan form och funktion.

Däremot blir jag irriterad över att kulturministern tar tillfället i akt och ser det som en ren besparing att inte behöva skapa ett nytt designmuseum. Det var ju inte det diskussionen handlade om. Vi behöver en lärd och djuplodande debatt om hur framtidens museum ska vara och användas, en debatt som kan mynna ut i någonting konstruktivt. Men att alliansen helt saknar kulturpolitik och kunnande är det väl ingen som är förvånad över. Deras feghet som antagligen kommer att följas av ännu fler dumsnåla nedskärningar får Paggan att framstå som en visionär gigant.