Färdigforskat

October 23rd, 2008

Förra helgen var det Historiebokssymposium på Moderna museet. Museet firar 50 år och i samband med detta avslutas och publiceras ett 4 (?) år långt forskningsprojekt, dedikerat museets historia och samlingar. Redan i inledningen förstår man att här är det någonting som är knepigt. Dels ska man framhålla sin egen historia, slå sig för bröstet, berikas av inspireras av, tradera godbitar om och om igen. Å andra sidan släppa in kritiska granskare, dels från universitetsvärlden, dels från konstvärlden (konstnärer som håller på sk institutionell kritik). Inte lätt. Och de som fått vara med i projektet, beforskat museet, har trots sin akademiska kritikalitet en viss vördnad gentemot den stora institutionen med den fina historien. Och ju fler gånger man nämner och upprepar den oerhörda betydelsen hos en utställning som Rörelse i konsten – även om man kritiskt granskar myterna, kanon och museets eget historieberättande – så växer denna ikon i betydelse, för en obetydlig utställning genererar inte kritisk granskning. Och det är tråkigt att kritiskt granska små obetydliga smulor som ingen bryr sig om. Då är det bättre att ta tag i stormogulen Hultén eller Rauschenbergs get.

Historieboken själv, kostar 500 pix. Dels är den en lyxig coffee-table book (trots att den inte “skulle” vara det, enligt en röst) med bildgodis från museets oerhört härliga bildarkiv. Dels innehåller den texter och projekt med potentiell sprängkraft. För nu är det “färdigforskat”. Historieboksprojektet möjliggjordes tack vare en privat/stiftelse-donation. Märk väl. Forskning om sig själv ingår inte i det som museet anser vara sitt eget uppdrag. Trots att man traderar och visar upp sin historia jämt och ständigt i nya utställningar, fasta utställningar som den nu aktuella Max Ernst-utställningen. Men man kan inte fråga sig varför man gör det, på vilket sätt, med vilket tolkningsföreträde. Puh, tur att 50-årsjubileet är färdigt, nu behöver vi inte forska än på 10 år verkar vara en stämning i luften.

Fredagen var lite kul, det var roligt att höra trotjänare inom och utom museet tala om sina minnen. Det man minst anade skulle vara det mest intressanta. Lördagen var den Internationella dagen, då alla De Stora Internationella Museifrågorna skulle beröras. Institutionskritik, Det Politiska, Det Postkoloniala och Mega-museiarkitektur. Intet nytt under solen. Framför allt kändes det väldigt detatched från värdinstiutionen. Internationella namn som var vana att prata om sina respektiva ämnen rev av sina papers och visade snygga bilder. Enda undantaget och min stora favorit, Mary-Anne Staniszewski, anknöt till utställningen Poesi måste göras av alla! Förändra världen! från 1969. Det var kul, den är annars lite undangömd bara för att den verkar så otäckt vänsterpolitisk, i den förra historieboken för 25-årsjubileet från 1983 lägger Hultén och Granath ut texten om hur all poesi försvann i och med det dogmatiska 70-talet. Det blir en lång essä om jag ska gå in mer på detta.

I alla fall, Mary Anne drog snabbt igenom huvudtesterna i sin mycket intressanta MoMa-granskning The Power of Display, där hon visar att den kliniska, modernistiska konstutställningen växte fram under efterkrigstiden och har fortsatt att karikeras av just MoMa på 90- och 00-talen. Jag kommer ihåg att jag tyckte boken var väldigt uppfriskande när jag läste den, att det som vi tar som absolut självklart om konstmuseirummet idag, föddes under 60-talet. O’Doherty skrev White Cube-essäerna… Bauhaus-skolan hade ren experimentverkstad på 20- och 30-talen med kinetiska utställningselement: gränsen mellan konstobjekt och rum var utsuddad. Kommersialismen fick också fritt spelrum, på 50-talet var flera utställningar bara illa kamouflerade showrooms för exklusiva varor. Inte bra men annorlunda…

Vad Staniszewski i alla fall, till alla kritiska surpuppors (moi) besvikelse, fick fram var att MM inte alls var sämst i klassen utan hade ställt ut fler kvinnor, hade fler experimentella utställningar, än det västerländska genomsnittet. Och då förlåter man henne gärna en ganska långrandig genomgång av hela hennes kompisgalleris 90-talshistoria.

Sedan måste jag tyvärr säga att anförandena om 1) modern museiarktiektur med lite lagom kritisk vinkling kändes passé  och sömnframkallande och 2) den egentligen intressanta postkoloniala problematiken i ett australiensiskt perspektiv anfört av en sval, duktig, vit medelklassakademiker som på något sätt personifierade frågan om det här med tolkningsföreträde. Sedan orkade jag bara halva diskussionsstunden.

Vi lydde bara order

September 7th, 2008

Jag försökte blogga förra veckan. Som om maskineriet ville håna mig inträffade ett jättekonstigt fel i WordPress som tydligen bara var synligt hos den som var inloggad, men jag trodde att allt var trasigt och deletade mina, i och för sig ointressanta, men ändå, poster.

Jag skulle bara säga att jag återigen varit på Tekniska. Som ett barn dras till ett kråkkadaver kan jag inte hålla mig därifrån. SvD skrev att de har outat en ny utställning om original-kopia-begreppet (nåja, någon begreppsdiskussion kan man inte beskylla någon för): Likt unikt. Jag kände att jag nästan gnuggade händerna, det här är en vidöppen dörr! Såhär kan man bara inte göra. Å ena sidan i introtexten (varför envisas alla med introtexter???) står det uttryckligen att man inte vill ta ställning, inte komma men några färdiga svar, osv, det vanliga menlösa musei-tugget. Å andra sida finns det en tydlig slagsida för synd-och-straff i samband med ”kopiering” i och med att man valt samarbetsparten SFIR, Svenska föreningen för industriellt rättsskydd. Dels är jag trött på museer som inte vågar ta ställning, bara ställa frågor aldrig, komma med svar. Väcka frågor måste vara den mest utslitna museiklyscha som finns. Ja, jag har på denna blogg delvis försvarat den tidigare, i välmening, då jag absolut vill att besökaren ska vara medskapande i en utställning. Men om det inte finns någon utsaga från början, om allt bara är ett menlöst gungfly av frågor, vad ska man då vara medskapande i?

Dels, är det illa om ett neutralt tilltal används när det i själva verket finns en agenda. ”Vi refererar bara till lagtexten.” – det mest obefläckade man kan tänka sig? OM man nu ”bara” vill ställa frågor och låta tusen blommor blomma, varför låter man inte fler röster komma till tals? I just detta fall skulle jag kunna tänka mig att det skulle funka med riktiga människor, som i en härlig gammal etnolog-utställning. Det finns så många intressanta personer som skulle kunna belysa detta område. Hydman-Vallien-PET-flaskorna är bara toppen av isberget av konstnärlig gestaltning som arbetar med originalitetsbegreppet (och i H-V:s fall kanske snarare bristen på originalitet). Den här utställningen skulle kunna bemötas bättre av tex Copyriot, hoppas så sker inom en snar framtid!

Jag kommer aldrig att tröttna på att tjata om tillgänglighet vid museerna. I min nuvarande roll som doktorand är det en lite annan typ av tillgänglighet jag söker. Det här med barnvagnsramper, garderober, toaletter och trevliga museivärdar, liksom begripliga och välgjorda utställningar gäller min roll som privatperson, utställningskonsument. Men som forskare är jag beroende av att statliga samligar av museiföremål och allt som hör därtill går att komma åt. Om det inte är åtkomligt för forskare, för vem är då samlingarna till? Jag tycker förvisso inte att det ena ska utesluta det andra. För min del fick gärna allt vara tillgängligt för alla hela tiden. Men att det finns säkerhetsmässiga problem med vidöppna samlingar går väl att acceptera. Tillgänglighet på webben borde däremot inte vara något problem, och där tycker jag att museerna och deras fotografer ska lugna ner sig några hekto vad gäller upphovsrättsliga frågor. Lågupplösta bilder kan ingen ha kommersiell nytta av, däremot är den folkbildande nyttan enorm. Många museer gör ett fint jobb på den här punkten, och det är tidskrävande, alla ska inte dras över någon kam.

Nu gällde mitt utbrott egentligen det faktum att ett av mina viktigaste bibliotek, nämligen Konstbiblioteket har varit stängt för renovering, eller vad det nu är, närmare ett år, plus en sejour i undermåliga lokaler vid Armémuseum. Jag älskar Konstbiblioteket. Jag har haft så många fina stunder där då det huserade i huset bredvid Nationalmuseum. Som tur är har jag fyra år netto till mitt förfogande, och visst kan man planera sin tid, men tänk om jag hade haft ett kortare forskningsprojekt?

Det som stör mig är att det passerar obemärkt att en så viktig institution får hålla stängt så länge. Man har tillåtit en övergångsperiod bli alldeles för lång, och i mellantiden finns ingen bra lösning på hur samlingarna ska tillgängliggöras. Materialet finns i viss utsträckning att få tag i på andra håll, på KB, via enskilda museer, konsthallar och gallerier. När det gäller Moderna museets samligar är det sämre ställt. Tidigare fanns ett fotobibliotek på Moderna, men av kuriösa anledningar stängdes det ned utan att det digitala galleriet på hemsidan blivit tillräckligt utbyggt. För att skaffa sig en snabb överblick blir man tvungen att vädja till enskild personal vid museet att hjälpa till. Probelemt är att alla har varit väldigt upptagna med museets stora 50-årsjubileum. Och med det här spektakulära projektet. Som media naturligtvis hakat på. Jag har haft större hjälp av enskilda gallerister – som inte alls har i uppdrag att hjälpa forskare – än av det statliga museet – med undantag för en väldigt hjälpsam intendent.

Gärna tavlor i ett teatermaskineri: men först äkta tillgänglighet – för alla!

Här kommer fragment ur ett pm jag skrev om Bodemuseet i Berlin. Kan vara lite osammanhängande, både före och efter blogg-redigeringen.

Bodemuseum är det mest nyrenoverade och nyss återöppnade av museerna på Museumsinsel i Berlin. Efter en lång period på mer än sju år då det var helt stängt för allmänheten öppnade det åter 2006, vissa salar öppnar 2008. Museerna på Museumsinsel sov en törnrosasömn under DDR-tiden, mer eller mindre tilltygade efter andra världskriget. Den vilhelminska barocken stod inte högt i kurs under DDR-regimen, och mycket renoveringskraft i Bodemuseets fall gick åt till att rädda interiören från okänsliga övermålningar och limmade linoleummattor. Staden Berlin fortsätter att satsa stora pengar på att återuppväcka Museumsinsel som ett kulturellt centrum i forma Östberlin. Det finns exempelvis planer på att göra en underjordisk förbindelsegång mellan alla museer, en ”arkeologisk promenad”, för att understryka tanken om ”ett nationalgalleri”, trots att det är uppdelat på flera institutionella byggnader. (Varav betydande delar ligger vid Kulturforum vid Potsdamer Platz och i anslutning till Charlottenburg på den forma västsidan.) När de stora renoveringarna är gjorda kan det bli möjligt att se en tydligare samlings- och ansvarsfördelning mellan museerna, eftersom många konstverk och samlingar flyttats runt mellan olika lokaliteter under renoveringarna. I Bodemuseums fall är det första gången sedan andra världskriget som den bysantinska samlingen och skulptursamlingen är återförenade under samma tak.
Bodemuseet, då Kaiser Wilhelm Museum, ritat av hovarkitekten Ernst Eberhard von Ihne, invigdes 1904, för att rymma museimannen Wilhelm von Bodes (1845-1929) stora samlingar av europeiskt och bysantinskt måleri, skulptur och konsthantverk. Arkitekturen har fått utså en del spott och spe, som svulstig och överlastad. Bodes utställningsrum var installationer av hela miljöer: konstverken visades i rum med autentiska renässansportaler, eldstäder, vapensköldar, kassettak och hela interiörer hämtade från historiska i Italien och Tyskland.
De samlingar och konstverk man idag kan uppleva på Bodemuseum är mynt- och medaljsamlingen, skulptursamlingen och den bysantinska samlingen, den senare av både måleri och skulptur. Uppdelningen är att Gemäldegalerie och Altes Museum har målerisamlingarna medan europeisk skulptur från tidig medeltid till 1800-tal finns i Bodemuseet. Den italienska skulptursamlingen med skulptur och relief av Donatello, Pisano, Vittoria, Maiano och Canova sägs vara den förnämsta utanför Italien.
Vid en restaurering som denna går det att mycket förenklat säga att det finns två poler. Den ena är att i möjligaste mån återställa till något slags ursprung, om ett sådant finns dokumenterat. Vi vet alla att det ofta inte går, och hur ska man visa vad som är nytillskott, hur undviker man att det blir en idealbild av en tid, eller stil, en pastisch? Ännu svårare kan vara att försöka återskapa en ”upphovsmannens önskan”, särskilt problematiskt i fallet med Bodemuseet där Bodes konceptuella rum i sig är iscensättningar av en idealtypisk tid, exempelvis den italienska renässansen. Bodemuseet erbjuder kort sagt många olika lager av iscensättningar att tolka för den samtida, upplysta besökaren. Den andra polen är att vara så samtida som möjligt inom de ramar som finns, där den yttersta extremen skulle vara att riva och bygga nytt. Det finns dock sätt att kringgå bevarandekrav: en gammal byggnad kan användas som ett ”skal”, interiören kan blåsas ut. Se Musée d’Orsay där arkitekten Gae Aulenti nästan helt byggt upp utställningsrum med hjälp av moderna kulisser.
Renoveringsuppdraget tilldelades två arkitekter: Berlinbaserade Christoph Fischer, som hamnat i skymundan bakom den österrikiska arkitekten Heinz Tesar (f 1939). Museiledningen har valt att inte återskapa Bodes kontextuella rum, men jag tyckte ändå att många rester fanns kvar i den fast inredning såsom portiker, tak och eldstäder, men även medeltids- och renässansmöbler, strategiskt utplacerade. Om det är Bode-spår eller modernisering, skapar ändå ganska märkliga museisalar. Framför allt Basilikan, plan 1, i mittaxeln mellan lilla och stora kupolhallen som till sin form är en rekonstruktion av Michelangelos San Salvatore i Florens. Rumsformen är som ett vitt skal och här visas olika italienska renässansaltare i nischer som i en kyrka. Ändå stämmer det inte. Det är som om rummet är en vit modell som arkitekten använder sig av för att visa ett samband, men utan att understryka färg eller detaljer.
Men det mest bisarra händer i källaren i ett hisschakt nära det sorgligt tomma barnpedagogikrummet. Här måste det gode Tesar ha fått alldeles för fria tyglar, för här har man installerat en konstig postmodernistisk krypta med romanska gravskulpturer liggande på svarta block. Jag brukar gilla överraskningar, men det här känns som att någon har tagit i med alldeles för stora gester och så blir det bara pannkaka.

Den övermäktiga resan

April 12th, 2008

Förra helgen besökte vi en Mycket Problematisk Utställning. Mycket av det problematiska ligger i att ingen verkar hålla med om att den är problematisk. DN:s Lars Linder är inne på det spåret, men i övrigt har media, vad jag har märkt i alla fall, svalt den med hull och hår. Hull och hår är vad det handlar om, nämligen NRM:s Mänskliga resa. Dealen är den gamla vanliga. Man har satsat så mycket ekonomiskt och visuellt krut på modeller att man glömt bort helheten.

Jag tolkar greppet såhär: NRM är rädda för ett totalt kunskapsmässigt förfall och tror att alla som växer upp är tokkristna och tutas i ”intelligent design” med modersmjölken. – ”Någonting måste göras! Men vad – folk är ju så korkade nuförtiden att man måste möta dem på deras låga intelligensnivå med referensramar bestående av dataspel och hollywoodfilmer. Om vi får människans urfäder att likna den hollywoodska idelabilden av hominider kanske det funkar, med lite suggestiv ljussättning?”

Om man ser Den mänskliga resan som ett analyserbart visuellt-kultur-föremål blir det också intressant. Urfädernas huvuden står som något slags tredimensionellt, hologramlikanande porträtt som träder fram ur dunklet, som ett rembrandtskt självporträtt. Vad vill man med detta? Att det är viktigt att stå öga mot öga, att känna samhörighet med Lucy över eonerna? Precis som Lars Linder i DN skriver är det också synd att  hominiderna gjorts så vita och västerländska som möjligt. Sedan blir jag alltid – och här är jag beredd på både stryk och däng – misstänksam när aldrig så skickliga konsthantverkare kallar sig konstnärer. Här lyfts modellerna fram som konstverk, och i media har de marknadsförts som konstverk. Jag förstår inte varför det ska vara så viktigt. Konservatorer kallar sig inte konstnärer. Det finns skickliga modellmakare som gör uppdrag åt konstnärer, de kan vara hur skickliga som helst på sitt hantverk, men varför måste konstnärsrollen framhävas? Detta berör det komplicerade förhållandet mellan ”konst och (natur)vetenskap”, ett ältande om naturvetenskapernas ohämmade tillväxt på konsternas bekostnad. En konstnär skulle aldrig få för sig att på blodigt allvar kalla sig paleontolog, men för naturvetenskapare, om man avsubjektifierar den gruppering aktörer som givit upphov till ”Den mänskliga resans” modeller, som högre stående är det alltid ok i oförstånd eller med berått mod, annektera alla humanistiska kunskapsområden.

Det här lät ogint och revirpinkande, och det var inte riktigt meningen. Men jag skulle önska att man på NRM blev bättre på och vågade står för sina egna kunskapsområden, sina konstarter, i en utställning. NRM:s konstarter torde vara biologi med alla dess undergrupperingar och i hög grad lärande och pedagogik om biologi. Av detta märks inte mycket i utställningen. Den är, förutom modellerna, knappast mer än en ordinär skolbok. Massor av taxonomiska träd i jätteformat. Om de ändå hade fått vara tredimensionella! Tryckskärmar som i sin innehålls- och interaktivitetsfattigdom borde ha varit enkla prints istället.

Rent designmässigt är det ingen som har tagit något rumsligt grepp. Grafiken var rätt snygg, men det hjälper inte när det inte finns några smarta ytor att fästa texten på. Heltäckningsmattor med generiska skogsmönster hoppas jag att jag slipper se i fler utställningar snart. Och det panikartade interaktivetitesgreppet ”mata djurmodellen med en träkloss” vill jag inte ens kommentera.

Musealt spam på DN Essä?

March 3rd, 2008

Vad är detta… en helsida ”Bildningstemplens förvandling” på DN essä idag. Vid närmare läsning visar det sig att artikeln inte säger någonting nytt över huvud taget. Det är den gamla vanliga ramsan om att museerna var bättre på 70-talet, för då hade vi en mer ”tillåtande historiesyn” och att utställningsmediet måste utnyttjas bättre, ty ”den kan skapa rum och miljöer som förmår fånga, förflytta och lyfta oss mot något tidigare okänt. … I resor genom tiden och möten med andra erfarenheter kan något sättas på spel, vi kan förstå annorlunda.” (sic). Undrar om ”förstå annorlunda” är det som artikelförfattaren menade när hon jämställde hobbyastrolog-arkeologen Bob Linds tolkning av Ales stenar med den samlade forskning som bedrivits av arkeologer vid universitet. För en bra översikt över av förra sommarens Ale-soppa läs här.

Det som upprör mig mest med den här ”essän” är följande: artikelförfattaren befarar att allt fler forskarutbildade inom humaniora kommer att söka sig till museerna då arbetsmarknaden vid universiteten inte är den mest gynnsamma. Detta kommer tydligen att vara förödande för museernas roll som fantastiskt och unikt folkrörelse-substitut då ”ett svagt samhällsengagemang, en förlegad bildningssyn och anställda med yrkesroller formade för och av akademierna kan försvaga museerna och försvåra utvekclingen mot bildande, aktiva aktörer i kulturliv och samhällsdebatt. För att föra folkbildningskulturen vidare in i 2000-talet behöver museerna tvärtom både stärka sina samhällsanalyser och vässa sina kulturhistoriska synteser.” Jag slutar citera där. Det är så frestande att fortsätta, men…

Sedan när blev forskningsanknytning förödande för museerna? Jag tror att det råder skriande brist på forskarutbildade på dessa samhällets viktiga poster. Och då menar jag forskarutbildade inom allehanda museiankutna discipliner, inte bara de föremålsnära, som det brukar ropas om stup i kvarten. Vem har sagt att förmedling måste skötas av amatörer när det finns högskoleutbildningar och forskning inom sådana discipliner? Vässade kulturhistoriska synteser (vad nu det är) görs inte i brådrasket, men i samarbete med den akademiska världen kanske museerna kan komma en bit på vägen. Artikelförfattarens lösning verkar vara att museerna ska bli mer som Riksutställningar var på 70-talet. Men det är inte 70-tal längre. Riksutställningar kommer äntligen att behöva förnya sig efter en påtvingad Gotlandsflytt. Över huvud taget svävar argumentationen fram och tillbaka. Är det bra med fri entré eller inte? En del utställningar är för snygga, andra för fega (där är jag böjd att hålla med).

Jag tror att det är bra med akademisk utbildning. Om inte annat för att man blir tränad i att uttrycka sig i skrift och att ta fram det meningsfulla i eventuella källor. Till den här artikeln anges tre källor, som man förväntar sig någon sorts referens till. Det förekommer bara i ett fall. De övriga verkar bara stå där för att det ska se bra ut. Språkbehandlingen är under all kritik. Smaka på den här meningen: ”(Nordiska) Museet lyfte fram en försvinnande allmogekultur, tryfferad med fiskare, samer och hantverkare.”

När en artikel av det här slaget publiceras frågar man sig vilka motiven är. Lars Linder är redaktör och har själv skrivit tämligen mossbelupna utställningsrecensioner det senaste året, då DN vaknade upp och började recensera sakmuseers utställningar lite då och då. Men han verkade inte vara en vän av historierelativism. Det är museivecka, förlåt, vårmöte snart. Kanske dags att rikta käglan mot museerna, hoppas på välvilligare stadsmakter, all publicitet är god publicitet. Låt oss inte störa ordningen vid museerna, vi har det så bra här utan en massa forskarutbildade huliganer som snart kommer ut från universiteten och snor våra jobb.

Vad händer när vi vill någoting annat som inte ryms inom våra referensramar, som inte ryms inom de institutionella strukturer skapade av, med och för män, där de kvinnor som verkar måste bli ”intellektuella transvestieter”? Det där sista, slagkraftigt tragikomiska sade Griselda Pollock vid sin föreläsning på Moderna museet inom ramen för symposiet Feminisms, Historiography and Curatorial Pracitices i fredags. Jag såg bara hennes föreläsning, liksom ett gästseminarium som Amelia Jones höll tidigare under dagen på SU. Vilken tur att Griselda finns! Symposiet på Moderna inleddes av en intendent (nu måste jag bli kryptisk om jag vill ha något slags jobb när jag disputerat…) och handlade om det andra önskemuseet: viljan att få tag i 50 mille för att komplettera samlingen med kvinnliga konstnärers verk. (Den ständigt lika visionära regeringen bidrog med 5) Men privata donatorer har visat stort intresse. Självklart tycker jag att det här är glädjande och lovvärt. Men jag har skrivit om det här tidigare, och min bild av ett oproblematiskt förhållningssätt till det här med samlingar och kvinnliga konstnärer förstärktes. Strukturerna, alltet är detsamma, bara det att nu gäller att passa på innan det blir för dyrt! Det handlar om att snygga till, putsa upp, komplettera, vara rätt i tiden, inte att förändra, ifrågasätta själva grunden för samlingarnas existensberättigande. Ingen diskussion om varför epitetet ”kvinnlig” konstnär (konstnärinna har de lärt sig att man inte får säga) över huvud taget behövs, vad är representation, vilka är villkoren för skapande. Inget ont om symposiet som sådant, här satte man verkligen luppen på dessa frågor, det var bara märkligt att inledningen var så konsthandlarkapitalistiskt naiv.

Därför var det så uppfriskande när Griselda tog till orda och hänvisade till The Virtual Feminist Museum, som ett icke- varande, någonting som inte ännu finns och som inte ryms inom de traditionella musei- och samlingsramarna. Griselda är en av få feminister som vågar vara lite essentialistisk, typ ”vi måste uppvärdera det kvinnliga”. Det kändes helt ok när det kom från henne. Amelia Jones artikel om hur vi ska ta hand om bodyart, performance, slutade också i det obestämda: hon tog till Artauds Theatre of Cruelty. En ursinnig skrift, en teater som är som själva livet, bort med ramarna mellan publik och aktörer. En teater som inte finns och som är ogenomförbar som ”teater” i de former vi känner den. Det går alltid att ta till i en estetisk diskussion när gränserna för det vi kan omfatta har nåtts. Det är bara så synd att vi inte kan komma längre. Samma frustration känner jag när det gäller utställningsmediet. Jag har hamnat i diskussioner om varför jag tycker alla utställningar är bajs, även de som skulle kunna betraktas som nyskapande. Probelmet är att jag inte vill se ett ”utställningsmedium”, utan någonting helt nytt. Det går inte att förbättra ”utställningsmediet” inom de för oss givna ramarna, lika lite som att det går att göra någonting för jämställdheten inom ett manligt ramverk. Grymhetens utställning? Atrocity exhibition?

Maya igen!

February 27th, 2008

Nu är Spelet om Maya förstasidesstoff i SvD igen. Och jag tycker faktiskt att det är helt obegripligt att man gör så stor sak av det. Jag tycker dessutom att, vad jag själv än har skrivit om Spelet om Maya tidigare, Bäckstedtskan är onödigt taskig i sin nattståndna recension. I hur många ambassadörers intressen ligger det inte att statligt finansierade museer ska göra ren och skär nationell reklam för dem? Sorry, men då får ni åka till mässan i Hannover och betala kalaset själva. Jag är inte ett dugg förvånad att ovana betraktare har problem med Spelet om Maya. Man jag är förvånad över att en erfaren utställningsrecensent inte ens försöker se att utställningen är ett lovvärt försök. Visst, den kanske inte når hela vägen fram, men hellre det än utställningar som tråkar ihjäl besökaren. Det är sådana skitfega historier vi ser överallt hela tiden. När ska någon skälla ut en utställning för att den är feg, tråkig och menlös? Det är tydligen min uppgift…

Uppdatering: varför är Kuriosakabinettet den enda blogg som inte blivit Twinglad av SvD?

Trendbrott i DN

December 6th, 2007

Jag tänkte bara kommentera Lars Linders artikel i tisdagens DN om några nyproducerade basutställningar. Det är ett präktigt trendbrott när den stora dagstidningen tar bladet från munnen och kommer med en analys av dagsläget på museerna, bara sådär. Jag tycker att artikeln i sig är väldigt intressant och skulle vilja redan ut några begrepp. För Linder har både rätt och fel. För det första frågar man sig var de stora dagstidningarna har hållit hus (OK, SvD har sin Bäckstedt) när det gäller att följa ”sakmuseernas” utställningar. Om de hade varit med de senaste tio åren kanske de dels hade förstått varför hela tre av de nya basutställningarna ser ut som de gör, dels hade man kunnat göra skillnad (om man nu vore intresserad av det). En stor dagstidnings kultursida är en mäktig debattplats i ett litet land.

Själv har jag sett Sameland (detta inlägg skapade en väldigt rolig debatt om efterblivnas (sic) tillträde till museerna, men det var inte det som utställningen handlade om) och är övervägande positiv. Jag har kollat nya delen av Forntider så hastigt att jag inte tänkter säga så mycket om den. Polismuseet har ännu inte förärats något besök.

OK, vad säger egentligen Linder? Att museerna är osäkra, lämnar för mycket öppet, har glömt De Stora Berättelserna. Avlutningsvis är detta ”en farlig utveckling” för museerna. Jag tycker nästan precis tvärt om. Visst är det många utställningar som blir lite tafatta och veliga i sin vilja att omfamna allt och alla, men det är en viktig utveckling och när den äntligen kommer någon vart så kommer det inte alls att vara ”farligt”. Äntligen kan vi få ett medbestämmande, medskapande museum. Problemet är att de nämnda utställningarna är fångna i en traditionell form – transithallar eller ej. De har inte kunnat eller lyckats ta steget fullt ut. Det är så raljant att kalla detta för misslyckanden och förespråka en återgång till tidigare Ordnung. En basutställning ska öppna dörren till tusentals historier, inte berätta En Enda. Tycker jag. Men jag är ju ett barn av flumskolan. Däremot kan även jag önska mig ett tilltal som är mindre opersonligt, som vågar ta ut svängarna, ta ställning, vara avsändare. Men allt detta är oerhört svårt, en basutställning får inte ha en Röst. Det är ett gammalt problem. Gundula Adolfsson har skrivit om 70-talets basutställningar vid länsmuseer i sin arkeologie doktorsavhandling ”Människa och objekt i smyckeskrin”. Fortfarande läsvärd.

Och diskussionen om upplevelse kontra utställning och att använda den senaste formgivningen är så trött så jag baxnar. Det är väl klart att ett museum använder sig av ett samtida forspråk? Det har museer gjort i alla tider (den förhållandevis korta tid vi haft museiinstitutioner). Skansen var väldigt samtida en gång i tiden.

DN:s publiceringsstrategi fick en ny dimension idag då förstasida i kulturdelen helt upptogs av det nya ABBA-museet.  Vad kan det bero på? Att personerna bakom ABBA-museet kan PR, till skillnad från de traditionella museerna? Att DN gör det lätt för sig? Att DN skiter fulständigt i vanliga ”sakmuseer”? Ett vanligt argument, som dels yttrades av Sveriges enda fast anställda kulturrecensent Ingela Lind (ryktas det) vid en debatt jag bevistade för några år sedan, dels i en gammal och klassisk debatt på 70-talet med Arne Ruth är: ”om ni (”sakmuseer”) gör intressanta utställningar så ska vi (stora dagstidningar) recensera dem.” Jag tror att DN fortfarande lever efter denna devis. Det som gör den så vanhedrande är att den glömmer bort en viktig grupp, nämligen publiken. Museers utställningar besöks av tusentals människor varje vecka. För skolorna är de en ofta använd komplettering till ordnarie undervisning. Man ska inte heller glömma att brukarna själva har varit med och betalat kalaset genom skatter. (och det är en bra sak, jag är inget högerspöke, även om det kan verka så ibland). Då är det väl oerhört oförskämt av en dagstidning som recenserar en hel del sk-t att säga att ”det här angår inte oss”. Om man nu tycker att museiutställningar är så inihelvete dåliga så ska de i så fall hängas ut och granskas, inte tigas ihjäl.

Sameland

November 11th, 2007

Jag är egentligen alldeles för trött för att skriva, men… efter en hektisk dag i konsumtionshetsens citykärna gick vi och kollade in Nordiska museets färskaste utställning: Sápmi.

Först måste jag säga någonting generellt om Nordiska. De har anammat Världens Sämsta informationsdesign i sitt vägvisningssystem. Någon har kommit på att olika delar av byggnaden ska ha olika siffor. Det absolut vanligaste i stora offentliga byggnader är att siffror = våningsplan. Det är lika etablerat som att rött ljus betyder stopp i trafiken. Alltså tar man glatt hissen till den siffra som står framör den utställning man vill besöka (att skyltarna står precis utanför hissarna gör inte saken bättre), och kommer helt fel. Det är ett jättedåligt system. De kunde ha använt bokstäver, färgkoder eller vad som helst. Eller djur eller landskapssvampar.

Jag är ju på tok för fokuserad på formfrågor, men i utställningen Sápmi tycker jag att man hade lyckats bra. Det var schysst utställningsform, med moduler, gradänger inklädda i någon slags plastmatta. (Fast det var nästan lite trångt att röra sig med barnvagn.) Sedan gillade jag föremålsbelysningen som ingen hade försökt dölja. Det såg ganska roligt, ut, som sugrör, men kommer kanske att mötas av kritik. Jag insåg, trots att jag min vana trogen inte trängt särskilt djupt in i alla texter, att det är oerhört svåra och brännande frågor som utställningen (försöker) behandla. Det är inte som antagligen många förväntar sig, en uppvisning av Nordiska museets samiska kulturskatter. Det är en vilja att diskutera de svåra frågorna. Plats, folk, ras, minoritet och tolkningsföreträde. Ett mört kaba i centrum av utställningen tar upp rasbiologin. Fast väl därinne förstod jag inte. Det var uppbyggt kring en filmad intervju som jag (hemska människa) inte hann titta på. Så mycket mer gick inte att läsa sig till. Formen lovade mer information (eller dramatik) än vad en stressad besökare kunde ta till sig. Ett annat grepp, för att problematisera det här med museisamlandet var ett kartotekssystem med alla dessa föremål i Nordiska museets samlingar. Jag gillade det, men mitt sällskap som inte är museinörd förstod ingenting. Jag gillade att korten var så fula och olika, att de verkade komma från olika tider, varit framplockade, ändrats och rättats. Det som av någon anledning har etsat sig fast är ändå ett föremål, som fått en särskild plats i utställningen, en handgjord vit ren, i typ skala 1:10. Så exakt och minutiöst gjord. Jag vet inte varför, men det var någonting hyperrealistiskt med den. Och om jag inte minns/läste fel köptes den in så sent som på 70-talet. Den hade tillverkats av en man som enligt berättelsen blivit av med alla sin renar. Genom at tillverka och sälja sina fantastiska miniatyrrenar fick han så småningom råd att köpa en ny renhjord.

Det är tur att Sapmi inte är en upprepning av den teoribefriade Folkkonst-utställningen. Antagligen kommer man att få viss kritik för att den inte är ett formfrosseri i tennslöjd och kåsor.  Så jag vill verkligen mena att det här är modigare. Men absolut inte lättare, och frågan är om det går fram. På ett sätt kan det kännas lite opersonligt, avskalat, som att göra om den egentligen avgrundsdjupa minoritetsproblamtiken till ett formexperiment. Fast, jag gillar ju formexperiment, så det är inte en kritik som ska komma från mig. Sapmi är en Duktig utställning. Jag ska inte säga politiskt korrekt, för det är ett talesätt jag genuint hatar, men något opersonlig och ängsligt rätt känns den. Som sagt, det är ett modigt grepp i det anrika huset, och hästlängder bättre än det uppradande av trivsamma föremål som museet så gärna ägnar sig åt.