Gråtrist vårvinter

March 1st, 2007

Egentligen är museiklimatet skittråkigt just nu. Kuriosakabinettets livsluft är ilska och indignation, det ska inte förnekas. Just därför har det varit så förbannat svårt att få inspiration till bloggande på sistone. För museisverige är så vattentätt skitpräktigt att det knappt går att andas. Jag skyller en del på moderaternas kulturminister. Hon verkar ju så god och rar och ursäktar sig hela tiden för att ingenting har hänt därför att hon ju måste ”sätta sig in i” frågor, ”reda ut” och ta saker ”i tur och ordning”. Ett fegt sätt att gömma sig bakom tjänstemän och utredningar är att tillsätta en ”nationell museikoordinator” som bl.a. ska öka samarbete mellan museiinstitutioner på en rad olika områden. Ska vänta med omdömen tills det finns någonting att bedöma. Det är alldeles utmärkt att få museerna att samarbeta mer, varje institution ska väl inte uppfinna hjulet varje gång man står inför exempelvis lagrings- och digitaliseringsproblematik. Men hoppas innerligt att visionerna inte glöms bort! Hur ska museer bli angelägna (igen)? Hur ska museernas position i kunskapssamhället stärkas (eller befästas)?
En rundringning (Fin substantivering egentligen. Kan man säga så? Tidningarna gör det. ) som DN gjort bekräftar det alla redan visste: de museer som fråntagits fritt inträde har fått minskat antal besökare. Arkitekturmuseet med hela 83%. Men det kan ha andra orsaker. Museet har utmärkt sig genom att använda anslag till att göra sig av med personal istället för konstruktiv, framåtblickande verksamhet.
Smeds, Persson och Lundahl får sista ordet i designmuseums-debatten i SvD. De avslutar med en mycket viktig fråga som jag tänker citera här: ”Det är emellertid anmärkningsvärt hur tyst det är på själva musei­fronten i dessa viktiga frågor. Har museisverige ingen åsikt?!”
– Nä, tydligen inte. Det är ett stort problem. Museerna håller på att tråka ihjäl sig själva och alla andra i sin självgoda präktighet. Tack för mig. Idag ska jag – om jag orkar ge mig ut i det förjävliga vädret – bege mig till ett privatfinansierat konstgalleri och njuta av Pipillotti Rist.

Mer om formmuseet

February 4th, 2007

Debatten rasar vidare… Andreas Nobel skrev ett vettigt inlägg, om designföremål som sätts i montrar och fråntas sin ursprungliga funktion. Det gäller förstås alla museiföremål, det är liksom museiföremåls-varandets innersta kärna. Att ryckas från ett sammanhang som i de flesta fall för länge sedan är förlorat, till att vara ett föremål som enbart betraktas. Ibland i ett sammanhang som är ett försök att återskapa eller ge illusionen av att vara det urspungliga. Så om jag tolkar saken rätt, och tolkar det på det sätt som jag tycker verkar bäst så behöver vi inget designmuseum just därför att i den samtid vi lever i hör ”design” och ”museum” inte ihop. Inte om man vill fokusera på processer, ”tyst kunskap” (ett annat bullshit-uttryck som dock kan vara bra ibland) och samspelet mellan form och funktion.

Däremot blir jag irriterad över att kulturministern tar tillfället i akt och ser det som en ren besparing att inte behöva skapa ett nytt designmuseum. Det var ju inte det diskussionen handlade om. Vi behöver en lärd och djuplodande debatt om hur framtidens museum ska vara och användas, en debatt som kan mynna ut i någonting konstruktivt. Men att alliansen helt saknar kulturpolitik och kunnande är det väl ingen som är förvånad över. Deras feghet som antagligen kommer att följas av ännu fler dumsnåla nedskärningar får Paggan att framstå som en visionär gigant.

– vad är det? Kärleken, döden eller framtidstron? Nej, det är Designen, förstås, om man ska tro männen bakom Rådet för arkitektur, form och design i en debattartikel i SvD angående ett nytt formmuseum. Artikeln är ett svar på Smeds, Persson och Lundahl den 10/1.
Sedan fortsatte det med Svensk Forms Ewa Kumlin den 24/1, som anser att Sverige visst behöver ett nytt designmuseum, samt ett form- och designcenter eftersom de flesta andra europeiska huvudstäder har ett (eller flera). Det är självklart bra att allt detta debatteras, men det finns många viktiga aspekter i Smeds, Perssons och Lundahls artikel som försvararna av ett nytt designmuseum viftar bort eller missförstår. Vi måste på allvar börja diskutera museet som institution: vilken roll den har i nuet och i framtiden. Har man planer på att starta ett nytt statligt museum bör det föra med sig en större utredning om hur, när, var och varför. Är det rädslan att trampa på ömma tår som man låter kolosser som Nordiska museet och Historiska museet sova en törnrosasömn utan att involveras? Är inte det lite väl dyrt?
Sen så undrar jag vilka designmuseer eller centra i europeiska huvudstäder Kumlin avser i sin jämförelse. Jag är bara en vanlig turist, men en stad jag har besökt ett stort antal museer i är Berlin. Där finns det ekande tomma och det privatsamlingsmysiga Bodemuseum och Kunstgewerbemuseum, Bauhausmuseet (dedikerat en stilrikning). Kunstgewerbemuseum är ett typiskt “tråkigt museum” (när jag var där för tre år sedan – det kanske har uppdaterats?). Långa rader av föremål i montrar, kronologiskt och stilhistoriskt uppställt. OBS! Detta är inte alltid ett problem, alla museiutställningar behöver inte vara käckt scenograferade och upplevelsebetonade. MEN var finns förebilderna som Kumlin talar om? För jag är helt säker på att Svensk Form anser sig vara alldeles för “samtida” för att skapa ännu ett katalogmuseum. Köpenhamn har DDC. Ett trivsamt och gemytligt showroom för aktuell dansk formgivning. Ett sådant borde Svensk form kunna åstadkomma utan alltför stora åthävor. Om det nu är så viktigt med svensk design, varför inryms till exempel världens trashigaste icke-svenska pryl- och möbelbutik i Sverige-huset vid Kungsträdgården? Och vad är det som är så bra med det avskalade, nordiska, ljusa anyway? Lever Svensk Form kvar i denna storhetsvansinniga världsbild? Är inte den förbehållen Svenska institutet?
Det blev rörigt det här. Slutligen: Kuriosakbinettet är försiktigt positiv till form- och designcentrum vid Telefonplan och för gränsöverskridande samarbete och viss omorganisation av Nordiska, Historiska och Nationalmuseum. Ingen ny museiinstitution bör behövas, bara lite förändrade uppdrag och ett centralt skyltfönster för aktuell formgivning i nytt eller gammalt hus. Sedan är det såklart viktigt att dessa instanser blir modiga, vilande på vetenskaplig grund såväl i sitt föremålskunnande som i sin förmedling.

Vill du också uppnå ketchup-effekt i ditt bloggnade? Använd publiceringsverktyget Performancing så kan du ha ännu fler utkast liggande i veckor utan att publicera!

Borgerlig kulturpolitik

December 23rd, 2006

Har väntat ett tag för att se vad alliansen hittar på när det gäller museiområdet. Än så länge är det den misslyckade utnämningen av Stegö-Chilò, som nästan kändes som en skenmanöver för att kulturvärlden skulle kunna dra en lättnadens suck över den till synes vettiga Adelsohn Liljeroth. Hon ville riva upp beslutet om RAÄ:s och RU:s flytt till Gotland. Det var sympatiskt, synd att det inte funkade. Nu har det dykt upp ett par nyheter som måste kommenteras. Slopandet av den fria entrén känner vi till och fördömer. Det har varit svårt att begripa sig på argumenten till varför man gör så. Idag svarar kulturministern på ett tyvärr ganska torftigt inlägg för fri entré på SvD:s Brännpunkt. Och den bakomliggande ideologin skymtar fram. Statliga museer ska inte ha fri entré, för då slås ”privata alternativ” ut. Otillbörlig konkurrens alltså. Men funkar detta synsätt verkligen när det gäller museer? Ministern tar ideella museer, industriminnen, ”ekomuseer” som exempel.
Istället för att höja statusen och villkoren för museer och kulturminnen drivna i privat (läs ideell) regi, en regi som består av eldsjälar, pensionärer så ska även statliga museer förpassas till detta tidsfördrivets B-lag. Det är en syn på museer som någonting som inte är tillräckligt viktigt för att få hålla öppet och visa och berätta om det gemensamma kulturarv som vi någonstans har bestämt oss för att vi i Sverige värnar såpass mycket om att vi vill bevara det åt eftervärlden. Och vad säger det om synen på museianställdas kompetens? Museivärlden befinner sig ständigt på randen till en frivilligsektor. Låga löner, taskiga arbetsförhållanden, överutnyttjande av gratis arbetskraft hör till vanligheten även på offentligt finansierade institutioner. Detta är någonting vi ska bekämpa, inte befrämja. Vill ett gäng pensionärer hålla industriminnen öppna är det fint, men det innebär inte att liknande förhållanden ska överföras till centralmuseerna. Kan museer drivas privat i vinstintresse? Ja, det går säkert, även om jag tror att det blir svårt i ett litet land som Sverige, om vi då inte utnyttjar exportframgångar som Abba, vilket jag redan har bloggat om. Varför är det ingen som tar upp den gamla tråden om blockbuster exhibition igen? För vad händer när offentligt huvudfinansierade insitutioner får högre krav på sig att gå med vinst? Jo, man satsar på säkra kort som drar en stor publik men som också lockar till sig sponsorer. Den halvoffenliga finansieringen garanterar en viss kvalitet som sponsorer föredrar framför oförblommerat vinstdrivande konsthallar. Fast privata konsthallar som Magasin 3 vågar ju verkligen sticka ut och kan skapa spännande utställningar tack vare sina ekonomiska garanter. Om detsamma gäller Bonniers konsthall är för tidigt att säga, men det verkar lovande med Sara Arrhenius i ledningen. Nej, det är mellanläget som skrämmer mer än det helprivata. Jakt på tillfälliga sponsorer kan vara förödande för ett museums mod att skapa obekväma och smala utställningar.
Ett annat lite “spännande” borgerligt utspel är att utöka Forum för levande historias uppdrag till att även omfatta att sprida kunskap om brott som begåtts i kommunismens namn. Undrar om det var en politisering som sossarna önskade sig. DN skriver om det på sin ledarsida, kom ihåg det som det första regimkritiska ledarinlägget sedan alliansens tillträde!

På något sätt är det lite komiskt. Nazismen som högerpolitikens yttersta ytterlighet (som demokratiska partier självklart tar avstånd från) och kommunismen som vänsterpartiernas onda moster på vinden. Jag kanske befinner på fel planhalva för att förstå den här förändringen i uppdrag, men jag tycker att det är  viss skillnad. Ofattbara grymheter har begåtts i politikens namn på en massa håll i världen, under olika tidsepoker, det stannar tyvärr inte vid kommunism och nazism (när får vi ateister se ett forum som tar avstånd från brott mot mänskligheten som begåtts i religionens namn???). Probelemet med nazismen och förintelsen, vilket jag antar är syftet med Forum, är att den hålls aktuell av vissa grupper. Nassar demonstrerade utanför mitt fönster så sent som på nationaldagen i år. Vill jag som skattebetalare att skattepengar går till att denna sinnesförvirring om möjligt avhjälps? Ja, det vill jag faktiskt. Att minnas förintelsen är en alldeles för stor fråga för att blandas upp med andra grymhetsminnen. Visst ska vi minnas kommunismens och andra regimers brott mot mänskligheten, men varför inte i andra sammanhang? Fast jag vet inte. Vänsterpartiet hade tydligen velat lägga ned myndigheten för några år sedan för att de anade en utveckling som den som nu skett. (hittar inte den artikeln på dn.se) Och det är ju ett tydligt exempel på ond politisering i så fall.

Sist men inte minst: kulturministern skriver i debattinlägget om den slopade fria entrén att det ska tillsättas en nationell museikoordinator! Det är ju stora nyheter! Vem ska tillsättas, är det under Kulturrådet, är det en politiker eller tjänsteman??? Man väntar nyfiket.

Museer och populism

December 1st, 2006

Det här är ett svårt kapitel, för hur man än vrider och vänder på det så framstår man som antingen värdekonservativ och snobbig eller eklektisk och historielös. Det är inte helt enkelt att välja sida, det är det jag försöker belysa. Hur populistisk man ska få vara och ändå kallas museum och hur kul är det med monument över döda och levande berömdheter, men hur ska museerna ge de stackars kunskapstörstande turisterna vad de vill ha?
Naturligtvis är det ”nyheten” om ett eventuellt ABBA-museum i Stockholm som får en att fundera lite extra i de här banorna. Axén-Ohlin tycker att det är precis vad stockholmarna behöver. Alltså inte bättre trafiklösningar, färre hemlösa eller fler bostäder, utan just ett ABBA-museum. Vad man än tycker om ett sådant så är det knappast stockholmarna som behöver det utan turisterna. Det kanske skapas ett och annat jobb runt omkring anläggningen till stockholmarsna glädje. Men vad är minimikravet för att få kallas museum? Jag tänker inte lusläsa ICOMs reglemente ty detta är en blogg och ingen utredning, men är det inte så att det borde finnas samlingar och lite annat smått och gott? Samlingar kanske går att köpa ihop (för ABBA-medlemmarna skulle tydligen inte bidra), men vad innebär sådana typer av samlingar? För att kringgå musei-begreppsproblematiken kanske man borde kallas för ”Visitor Centre” istället. Det är inget fult med ”VC”, jag gillar konceptet rätt skarpt, även om det kan vara förvirrande. Gamla Uppsala historiskt centrum har nu bytt namn till museum, för alla sade så i alla fall. Det är liksom inget fel med kortfattad, tydlig och lättillgänglig information i anslutning till exempelvis ett naturområde eller fornlämning, trots att de eventuella samlingarna och fynden förvaras på annan plats. Att sedan många VC:s i praktiken inte är tydliga eller väl genomförda är en annan historia, men det är inte grundidén det är fel på.
Trots att jag gillar konceptet VC så gillar jag inte konceptet the ABBA Visitor Centre. Men det beror nog mest på att jag inte ens gillar ABBA.

Och trots att jag varken gillar ABBA eller idén om ett ABBA-”museum” i Stockholm så kan man ibland fundera över den andra sidan, nämligen varför det är så svårt att ge folk det de efterfrågar. Exempel 1: Vikingar. Också en aktuell fråga, vikingamuseum i Stockholm. Den idén ter sig inte heller särskilt attraktiv, mest pga de onda storsvenska associationer vårt vikinga-arv för med sig. Eller ännu värre: lajvande E-types i vadmal som brygger mjöd tillsammans. Vad ska man göra av vikingarna som amerikanerna älskar? Inte verkar de hitta till Historiska museet heller. I York, som ”bara” hade vikinga-påhälsning finns Jorvik Viking Centre, på tal om Visitor Centres. Men i Sverige, minsann är vi för fina för sådant bjäfs. Är vi det? Har definitivt inget svar på vikinga-frågan. Men här kommer exempel 2: Linnés jubileum nästa år. Här är det både fint och populärt i en krystad blandning. Linné was here är den klämkäcka devisen, medan den akademiska bastionen Uppsala stoltserar med att vägra göra Linnéminnena mer tillgängliga. Kanske är Linnéminnena för sköra för att klara turistströmmarna, men det var inte det som var argumentet, det blev istället en strid mellan modern arkitektur och 1700-talspastischens Linnés Bullerby. Men varför då inte bjussa på ett välgjort Linné-Visitor Centre i Uppsala eller Stockholm? Det behöver inte ens ligga i närheten av Linnés Hammarby. Istället blir det någon tafflig kompromiss av jubileet i lärdomsstaden. Istället för en riktig satsning så småpular man med lökvecka (bulb-week) och – stor komik – lägger alla grävarbeten på is under 2007. Vajert! När man hade kunnat inviga The greatest Linné Visitor Centre of all time. Här skulle det sitta fint med en avslutande knorr eller slutsats, men någon sådan har jag inte, mer än att jag inte bryr mig särskilt mycket om Abba men tycker det är konstigt att inget Linnécentrum finns.

Det här med fri entré

October 12th, 2006

Kuriosakabinettet hänger inte riktigt med i de kulturpolitiska (eller bristen på…) svängarna. Men någonting måste snabbt sägas om fri entré-reformen och det oerhört snabba borttagandet av denna. Jag erkänner att jag var tveksam till fri entré i början. Inte för att jag inte tycker att våra museers samlingar och utställningar ska vara öppna och tillgängliga för alla skattebetalare (som faktiskt ÄGER hela skite…) hela tiden så mycket som möjligt. Nej, jag var mest tveksam för att jag tyckte (och kanske tycker jag fortfarande så…) att en sådan reform borde ha följts av väldigt mycket större satsningar på att göra museerna just tillgängliga. Inte ur en strikt fler-toaletter-och-guider-synvinkel, utan att man verkligen skulle våga ta ett helhetsgrepp över museernas totala kommunikation utåt. Gamla dammiga utställningar anno 70-tal blir inte bättre av att man satsar lite mer på det här med pedagogik. Samlingarna blir inte mer tillgängliga för att alla och envar har tillträde till utställningssalarna, samtidigt som ingen på museet har tid att ta sig an och verkligen visa museet-bakom-kulisserna för nyfikna forskare, journalister, skolbarn, pensionärer mfl. (det här varierar naturligtvis från museum till museum) Och när någon sniken museifotograf tar ut fantasisummor för att en fattig humaniorastudent ska kunna publicera ett foto av ett museiföremål i en uppsats. Så.. gärna fri entré men först en rejäl uppryckning och medel och uppdrag från staten att göra så.

MEN, jag är såklart som alla andra överväldigad av den succé som fri entréreformen faktiskt verkar ha blivit. Och när den nu är genomförd, med alla nya toaletter, rullstolsramper och museivärdar så känns det ohyggligt onödigt att riva upp alltihop. Det var en bra början, kanske skulle de reformer man vill se komma successivt. Håller med Isobel. Varför betala en gång till, och varför inte skjuta till de där extra kronorna som ändå är en så liten del av de totala anslagen. Misstanken och farhågan med den nya regeringen är dock att de blir fler nedskärningar. Jag vill inte vara pessimist, men det finns illavarslande teckan. Däremot tänker jag inte kritisera den nyutnämnda kulturministern med ett ord. Hon fixar den saken så bra på alldeles egen hand.

Kuriosakabinettet har fått en ny kategori. Nämligen politik. Jag tänkte kalla den “kulturpolitik” först, men insåg att jag då decimerar kulturen till en undantagsplats inom politiken. Kultur ÄR politik och lika viktigt som vård, skola, omsorg och allt det där. Nu är det ju snart val, och alla bloggar hej vilt om Reinfeldt och Persson. Det säger väl mer om “bloggosfären” som enligt KK är alldeles för reaktiv (reagerar på och kommenterar vad etablerade medier redan skrivit) och för lite produktiv (väcker frågor och startar diskussioner). KK är också reaktiv eftersom det är roligt att hänvisa till länkar från tex de stora dagstidningarna. KK är partipolitiskt obunden, eller ska i alla fall försöka slå vilt åt både höger och vänster.

Nu var det ju faktiskt snacket om kulturpolitik på dn.se som föranledde KK att ge sig in i debatten. Eftersom museer verkar vara en icke-fråga för såväl dn:s utfrågade kulturarbetare som “allmänheten”. Någon nämner att fri entré är viktigt. Jaha? Vad f-n ska vi med fri entré till om det inte finns något att visa? Varför ses inte museer som en del i kunskapssamhället, tillsammans med utbildning (förskola, grundskola, gymnasium, vuxenutbildning, universitet, högskola, folkbildning, livslångt lärande….) och bibliotek? Museer är mer än “bara” kultur i bemärkelsen bildkonst, dans, teater. KK återkommer i politiken när det känns som att det finns anledning att reagera.