Vi lydde bara order

September 7th, 2008

Jag försökte blogga förra veckan. Som om maskineriet ville håna mig inträffade ett jättekonstigt fel i WordPress som tydligen bara var synligt hos den som var inloggad, men jag trodde att allt var trasigt och deletade mina, i och för sig ointressanta, men ändå, poster.

Jag skulle bara säga att jag återigen varit på Tekniska. Som ett barn dras till ett kråkkadaver kan jag inte hålla mig därifrån. SvD skrev att de har outat en ny utställning om original-kopia-begreppet (nåja, någon begreppsdiskussion kan man inte beskylla någon för): Likt unikt. Jag kände att jag nästan gnuggade händerna, det här är en vidöppen dörr! Såhär kan man bara inte göra. Å ena sidan i introtexten (varför envisas alla med introtexter???) står det uttryckligen att man inte vill ta ställning, inte komma men några färdiga svar, osv, det vanliga menlösa musei-tugget. Å andra sida finns det en tydlig slagsida för synd-och-straff i samband med ”kopiering” i och med att man valt samarbetsparten SFIR, Svenska föreningen för industriellt rättsskydd. Dels är jag trött på museer som inte vågar ta ställning, bara ställa frågor aldrig, komma med svar. Väcka frågor måste vara den mest utslitna museiklyscha som finns. Ja, jag har på denna blogg delvis försvarat den tidigare, i välmening, då jag absolut vill att besökaren ska vara medskapande i en utställning. Men om det inte finns någon utsaga från början, om allt bara är ett menlöst gungfly av frågor, vad ska man då vara medskapande i?

Dels, är det illa om ett neutralt tilltal används när det i själva verket finns en agenda. ”Vi refererar bara till lagtexten.” – det mest obefläckade man kan tänka sig? OM man nu ”bara” vill ställa frågor och låta tusen blommor blomma, varför låter man inte fler röster komma till tals? I just detta fall skulle jag kunna tänka mig att det skulle funka med riktiga människor, som i en härlig gammal etnolog-utställning. Det finns så många intressanta personer som skulle kunna belysa detta område. Hydman-Vallien-PET-flaskorna är bara toppen av isberget av konstnärlig gestaltning som arbetar med originalitetsbegreppet (och i H-V:s fall kanske snarare bristen på originalitet). Den här utställningen skulle kunna bemötas bättre av tex Copyriot, hoppas så sker inom en snar framtid!

Musealt spam på DN Essä?

March 3rd, 2008

Vad är detta… en helsida ”Bildningstemplens förvandling” på DN essä idag. Vid närmare läsning visar det sig att artikeln inte säger någonting nytt över huvud taget. Det är den gamla vanliga ramsan om att museerna var bättre på 70-talet, för då hade vi en mer ”tillåtande historiesyn” och att utställningsmediet måste utnyttjas bättre, ty ”den kan skapa rum och miljöer som förmår fånga, förflytta och lyfta oss mot något tidigare okänt. … I resor genom tiden och möten med andra erfarenheter kan något sättas på spel, vi kan förstå annorlunda.” (sic). Undrar om ”förstå annorlunda” är det som artikelförfattaren menade när hon jämställde hobbyastrolog-arkeologen Bob Linds tolkning av Ales stenar med den samlade forskning som bedrivits av arkeologer vid universitet. För en bra översikt över av förra sommarens Ale-soppa läs här.

Det som upprör mig mest med den här ”essän” är följande: artikelförfattaren befarar att allt fler forskarutbildade inom humaniora kommer att söka sig till museerna då arbetsmarknaden vid universiteten inte är den mest gynnsamma. Detta kommer tydligen att vara förödande för museernas roll som fantastiskt och unikt folkrörelse-substitut då ”ett svagt samhällsengagemang, en förlegad bildningssyn och anställda med yrkesroller formade för och av akademierna kan försvaga museerna och försvåra utvekclingen mot bildande, aktiva aktörer i kulturliv och samhällsdebatt. För att föra folkbildningskulturen vidare in i 2000-talet behöver museerna tvärtom både stärka sina samhällsanalyser och vässa sina kulturhistoriska synteser.” Jag slutar citera där. Det är så frestande att fortsätta, men…

Sedan när blev forskningsanknytning förödande för museerna? Jag tror att det råder skriande brist på forskarutbildade på dessa samhällets viktiga poster. Och då menar jag forskarutbildade inom allehanda museiankutna discipliner, inte bara de föremålsnära, som det brukar ropas om stup i kvarten. Vem har sagt att förmedling måste skötas av amatörer när det finns högskoleutbildningar och forskning inom sådana discipliner? Vässade kulturhistoriska synteser (vad nu det är) görs inte i brådrasket, men i samarbete med den akademiska världen kanske museerna kan komma en bit på vägen. Artikelförfattarens lösning verkar vara att museerna ska bli mer som Riksutställningar var på 70-talet. Men det är inte 70-tal längre. Riksutställningar kommer äntligen att behöva förnya sig efter en påtvingad Gotlandsflytt. Över huvud taget svävar argumentationen fram och tillbaka. Är det bra med fri entré eller inte? En del utställningar är för snygga, andra för fega (där är jag böjd att hålla med).

Jag tror att det är bra med akademisk utbildning. Om inte annat för att man blir tränad i att uttrycka sig i skrift och att ta fram det meningsfulla i eventuella källor. Till den här artikeln anges tre källor, som man förväntar sig någon sorts referens till. Det förekommer bara i ett fall. De övriga verkar bara stå där för att det ska se bra ut. Språkbehandlingen är under all kritik. Smaka på den här meningen: ”(Nordiska) Museet lyfte fram en försvinnande allmogekultur, tryfferad med fiskare, samer och hantverkare.”

När en artikel av det här slaget publiceras frågar man sig vilka motiven är. Lars Linder är redaktör och har själv skrivit tämligen mossbelupna utställningsrecensioner det senaste året, då DN vaknade upp och började recensera sakmuseers utställningar lite då och då. Men han verkade inte vara en vän av historierelativism. Det är museivecka, förlåt, vårmöte snart. Kanske dags att rikta käglan mot museerna, hoppas på välvilligare stadsmakter, all publicitet är god publicitet. Låt oss inte störa ordningen vid museerna, vi har det så bra här utan en massa forskarutbildade huliganer som snart kommer ut från universiteten och snor våra jobb.

Den stora icke-frågan

January 6th, 2008

När till och med DN:s reaktionära huvudledare sågar regeringens kulturpolitik – eller snarare det faktum att en sådan inte existerar – då har det sannerligen gått långt. Det vore väldigt intressant att se vad som hände med det parti som tog ansvar för kulturfrågorna i det här landet. För närvarande skulle ett sådant parti kunna lägga beslag på hela frågan. Men ingen verkar känna sig manad, och tur är väl det. Det vore inte särskilt demokratiskt.

För resten fattar jag inte det här med att ta bort det fria inträdet, på flera sätt. Det talas om att man måste satsa på vård av samligar istället. Och det behövs förstås alltid. Men åt vilken eftervärld sparar man då den materiella historien? Kommande generationer? Otillgängligt idag, men tänk så fint det blir för våra barnbarn!

Det här utmärkta inlägget letade jag efter förut, på tal om Landskrona, Dunkers kulturhus m.fl.

Kommentar överflödig

January 4th, 2008

Den lilla kulturcred alliansen ev. hade lustmördas i tre akter: (men håll med om att det är farsartat!)

Julhälsning del 1

Julhälsning del 2

Julhälsning del 3

Skåpmat: konst och politik

December 19th, 2007

Typiskt slutet-på-året-aktivitet: rensa bland gamla bloggutkast. Den här posten har jag inte vågat publicera eftersom den liksom inte blev färdig, och för att den därmed hänger ut mig som oseriös konstvetardoktorand. Men, det bjuder jag på!

Kairos-seriens senaste del, nr 12 i ordningen, heter Konst, makt och politik. Den är sammanställd av Simon Sheikh. Jag gillar verkligen konceptet med Kairos-serien och har haft en massa nytta av att alla dessa texter finns översatta. Någon slags känsla för aktualitet brukar finnas i utgivningarna. Delarna om design och konsthantverk, liksom det postkoloniala kom precis (eller lite efter) ”alla” pratade om sånt. Det råkar också vara de enda två delar jag inte äger, kanske just för att jag hade hunnit bli trött på ämnena i fråga. Politik-delen däremot passar som handen i handsken, och jag skiter i om det är sellout. (Hur nu texter om konst, politik och estetik kan vara sellout.) Jag gillar att böckerna är affordable, någonting alla texter som ska användas av studenter borde vara.

Jag har/hade höga förväntningar på den här utgåvan. Kanske har jag blivit lite besviken på språkbehandlingen och översättningarna. Inledningarna brukar vara jättebra översikter, men här kände jag plötsligt ett språkligt motstånd. Det kändes styltigt och lite taffligt. Som när man som student tar på sig en för stor begrepps- och språkkostym och inte fyller ut den. Det påminner också lite för mycket om curator-språk, när förbindande länkar ska skapas mellan abstrakta och vittförgrenade begrepp på ett ganska krystat och konstruerat sätt, vilket bara resulterar i cikelresonemang.

Ja, jag har sett ljuset. Curatorer är inte akademiska forskare och skyndar alldeles för lätt över begreppsliga svårigheter, liksom att alla konstverk som ställs ut i ett sammanhang inte nödvändigtvis MÅSTE ha gemensamma nämnare. Det går att hitta eller konstruera gemensamma faktorer i allt, men då blir det också urvattant tillslut, typ ”alla de här konstverken behandlar frågor om RUMMET och TIDEN”. Näha? No shit! Till och med mina favoritcuratorer Latour och Weibel förenklar rätt hårt, men de har gjort förbannat intressanta utställningar: Iconoclash och Making Things PublicZKM. Bruno Latour är fö. mer känd som teknikhistorier, en riktig superstar.
Men en text i ”Konst och Politik”, den av Brian Holmes, ledde mig vidare till Boltanski och Chiapellos intressanta ”The Spirit of Capitalism” som innehöll spår av intressanta bakgrundsbeskrivningar av 60- och 70-talet. Det är helt ok. Så i det här fallet: läs antologitexterna men skumma inledningen!

Mörker i Skåne

December 6th, 2007

Sent uppvaknande som alltid: ondskan sprider sig i de södra länen. Först Dunkers kulturhus. Nu Ystads vackra konstmuseum. Hur kan politiker vara så korttänkta och dumsnåla! Visste ni att konstmuseichefen har en blogg? Läs och förfasas.

Sameland

November 11th, 2007

Jag är egentligen alldeles för trött för att skriva, men… efter en hektisk dag i konsumtionshetsens citykärna gick vi och kollade in Nordiska museets färskaste utställning: Sápmi.

Först måste jag säga någonting generellt om Nordiska. De har anammat Världens Sämsta informationsdesign i sitt vägvisningssystem. Någon har kommit på att olika delar av byggnaden ska ha olika siffor. Det absolut vanligaste i stora offentliga byggnader är att siffror = våningsplan. Det är lika etablerat som att rött ljus betyder stopp i trafiken. Alltså tar man glatt hissen till den siffra som står framör den utställning man vill besöka (att skyltarna står precis utanför hissarna gör inte saken bättre), och kommer helt fel. Det är ett jättedåligt system. De kunde ha använt bokstäver, färgkoder eller vad som helst. Eller djur eller landskapssvampar.

Jag är ju på tok för fokuserad på formfrågor, men i utställningen Sápmi tycker jag att man hade lyckats bra. Det var schysst utställningsform, med moduler, gradänger inklädda i någon slags plastmatta. (Fast det var nästan lite trångt att röra sig med barnvagn.) Sedan gillade jag föremålsbelysningen som ingen hade försökt dölja. Det såg ganska roligt, ut, som sugrör, men kommer kanske att mötas av kritik. Jag insåg, trots att jag min vana trogen inte trängt särskilt djupt in i alla texter, att det är oerhört svåra och brännande frågor som utställningen (försöker) behandla. Det är inte som antagligen många förväntar sig, en uppvisning av Nordiska museets samiska kulturskatter. Det är en vilja att diskutera de svåra frågorna. Plats, folk, ras, minoritet och tolkningsföreträde. Ett mört kaba i centrum av utställningen tar upp rasbiologin. Fast väl därinne förstod jag inte. Det var uppbyggt kring en filmad intervju som jag (hemska människa) inte hann titta på. Så mycket mer gick inte att läsa sig till. Formen lovade mer information (eller dramatik) än vad en stressad besökare kunde ta till sig. Ett annat grepp, för att problematisera det här med museisamlandet var ett kartotekssystem med alla dessa föremål i Nordiska museets samlingar. Jag gillade det, men mitt sällskap som inte är museinörd förstod ingenting. Jag gillade att korten var så fula och olika, att de verkade komma från olika tider, varit framplockade, ändrats och rättats. Det som av någon anledning har etsat sig fast är ändå ett föremål, som fått en särskild plats i utställningen, en handgjord vit ren, i typ skala 1:10. Så exakt och minutiöst gjord. Jag vet inte varför, men det var någonting hyperrealistiskt med den. Och om jag inte minns/läste fel köptes den in så sent som på 70-talet. Den hade tillverkats av en man som enligt berättelsen blivit av med alla sin renar. Genom at tillverka och sälja sina fantastiska miniatyrrenar fick han så småningom råd att köpa en ny renhjord.

Det är tur att Sapmi inte är en upprepning av den teoribefriade Folkkonst-utställningen. Antagligen kommer man att få viss kritik för att den inte är ett formfrosseri i tennslöjd och kåsor.  Så jag vill verkligen mena att det här är modigare. Men absolut inte lättare, och frågan är om det går fram. På ett sätt kan det kännas lite opersonligt, avskalat, som att göra om den egentligen avgrundsdjupa minoritetsproblamtiken till ett formexperiment. Fast, jag gillar ju formexperiment, så det är inte en kritik som ska komma från mig. Sapmi är en Duktig utställning. Jag ska inte säga politiskt korrekt, för det är ett talesätt jag genuint hatar, men något opersonlig och ängsligt rätt känns den. Som sagt, det är ett modigt grepp i det anrika huset, och hästlängder bättre än det uppradande av trivsamma föremål som museet så gärna ägnar sig åt.

De två små tecknen ”m.m.” kan betyda så mycket. Peder Alton i DN gjorde sig definitiv lustig över titeln på Christina Rogestams nya museiutredning, genom att liksom suga på karamellen och upprepa den onödigt många gånger. Rätt kul, faktiskt. Så tror jag att jag ska börja skriva lite oftare. Typ ”– den här seminarietexten heter ”Nya metoder och teorier m.m.”. – Ni fattar, va? Nya grejer, liksom. Behöver ingen ytterligare förklaring.”

Intressant att ett dokument som hur det än mottas på ett eller annat sätt kommer att ha stor inverkan på formlivet är så totalt utan form, såväl visuell som språklig. Någon har scannat in den snett dessutom, det är snyggt.

Jag är helt oseriös, jag orkar verkligen inte fördjupa mig i innehållet. En sak håller jag med om: lägg Nobelmuseet under professionell förvaltning. Det höll på att spricka av megalomani ett tag, när det var på tapeten att blåsa ut Skeppholmskyrkan till förmån för härliga upplevelseutställningar med lite edutainment och personhistoria. Däremot känns det tunt och illa underbyggt (som det mesta regeringen företar sig på kultur- och museiområdet). Hur kan man tex skriva (på sid 11 i utredningen): ”Min bedömning bygger på samtal med politiker, enskilda personer och den allmänna debatten under senare år.” (min kursivering) Vilken debatt? Har vi missat någonting? Avses debattartiklarna om ett nytt formmuseum, med inlägga av bl.a. Eva Persson och Kerstin Smeds, som svar på den förra regeringens förslag eller utredning eller vad det nu var? Inget fel på den meningsväxlingen, men en allmänn debatt? Det existerar ingen allmänn debatt om museifrågor i Sverige. De verkar inte angå privatpersoner (”kulturen kostar för mycket pengar – bygg motorvägar istället”) politiker (”museer kan väl drivas på entreprenad”) studenter inom museirelaterade ämnen (”hoppas jag får ett intendentsjobb i Arboga när jag blir klar, bäst att inte verka obekväm”). Regeringen kunde väl åtminstone ha projektanställt ett par av nämnda studenter över sommaren att göra lite intervjuer i klassisk kvantitativ stil. Så hade det åtminstone sett bättre ut, och kostat en spottstyver.

De syns inte heller någonting om hyressättninsproblematiken, det just nu mest akuta problemet.

Helsingborg = Knutby?

June 28th, 2007

Jag måste göra ett litet avbräck i blogg-sommarlovet trots knackig uppkoppling. Den här protesten är väldigt senfärdig, jag vet, varningssignaler kom, men det verkar inte ha haft någon betydelse. Låt mig först bara klargöra några saker. Jag kommer härmed att göra avkall på mina försök att inte ta politisk ställning här i Kuriosakabinettet. Privat tar jag naturligtvis politisk ställning och det kanske inte är så svårt att räkna ut att hjärtat sitter till vänster (även om jag själv kan ha svårt att räkna ut det alla gånger). När det gäller kultur- och museipolitik har jag inte haft några problem att slå åt både höger och vänster eftersom båda blocken har så stora brister. Socialdemokratin har alltför länge använt ordet fördelning i dess sämsta bemärkelse: alla (institutioner) ska ha det lika dåligt. Alliansens kulturpolitik finns i princip inte än, har hittills präglats av taffligheter och halvkvädna visor. Nu är visserligen någoting i görningen, men det var inte det jag skulle kommentera just nu, utan det sorgliga i att en kristdemokrat i Helsingborg håller på att riva ned någoting så ovanligt som en modig institution i svenskt kulturliv. Alliansen har hittills lyckats riva ned två väldigt lyckade satsningar inom museisfären. Att ta bort det fria inträdet gick fort som fanken. Att söndagsskolifiera en kulturinstitution gick tydligen också snabbt.

Skulle du låta ett företag som presenterar sig såhär på webben göra en viktig utredning åt dig? Nej, tänkte väl det.

Slaktband

March 24th, 2007

Höll på att tappa kaffekoppen när några röster ur radion började prata om museer, kulturarv och wiki-funktioner. Jag befann mig inte i något kulturradioprogram utan i alla pensionärers älsklingsprogram efter Trädgårdsdags: Släktband! Det är iof inget nytt att sr:s ordinarie kulturprogram nogsamt ignorerar museirelaterade frågor, även om det jag hörde av Bildrutans reportage om Biedermeier var intressant och välgjort. Nej, veckans Släktband tog upp kulturarvsportaler med Västernorrland som exempel. Länsmuseet Västernorrland har en stilig hemsida där man bl.a. kan vrida och vända på objekt i 3D. Till min stora förvåning fungerade allt tekniskt utan knussel. Det är nog första gången webbläsaren inte frågar efter okända plugins och Internet Explorer från 1995 när det ska tittas på 3D på webben.
Poängen var i alla fall att portaler av detta slag i förlängningen kan göra Brukarna (det värsta ordet, men jag tar det ändå) delaktiga i samlingar och arkiv på ett helt nytt sätt. En wikipedia-liknande funktion knuten till en föremåls- , dokuent- eller fotodatabas kan samla på sig mängder av initierad information från lokala hobbyhistoriker, släktforskare och människor som minns. Man ska kanske inte tro allt som står på Wikipedia, men granskningsfunktionen verkar fungera hyfsat bra, åtminstone i den engelska versionen. Ett museum skulle dessutom kunna använda sig av en variant där bidragslämnaren får identifiera sig, så att det framgår vem som lämnat uppgifterna. Detta skulle inte konkurrera ut några museimän eftersom de ändå inte hinner med den detaljforskning som privatpersoner gör. Det gäller bara att släppa arkiven lösa. Vad är det värsta som kan hända? Att någon skor sig på att sälja T-shirts med fotot av Bockstensmannenns originalstruthätta?