Vi lydde bara order

September 7th, 2008

Jag försökte blogga förra veckan. Som om maskineriet ville håna mig inträffade ett jättekonstigt fel i WordPress som tydligen bara var synligt hos den som var inloggad, men jag trodde att allt var trasigt och deletade mina, i och för sig ointressanta, men ändå, poster.

Jag skulle bara säga att jag återigen varit på Tekniska. Som ett barn dras till ett kråkkadaver kan jag inte hålla mig därifrån. SvD skrev att de har outat en ny utställning om original-kopia-begreppet (nåja, någon begreppsdiskussion kan man inte beskylla någon för): Likt unikt. Jag kände att jag nästan gnuggade händerna, det här är en vidöppen dörr! Såhär kan man bara inte göra. Å ena sidan i introtexten (varför envisas alla med introtexter???) står det uttryckligen att man inte vill ta ställning, inte komma men några färdiga svar, osv, det vanliga menlösa musei-tugget. Å andra sida finns det en tydlig slagsida för synd-och-straff i samband med ”kopiering” i och med att man valt samarbetsparten SFIR, Svenska föreningen för industriellt rättsskydd. Dels är jag trött på museer som inte vågar ta ställning, bara ställa frågor aldrig, komma med svar. Väcka frågor måste vara den mest utslitna museiklyscha som finns. Ja, jag har på denna blogg delvis försvarat den tidigare, i välmening, då jag absolut vill att besökaren ska vara medskapande i en utställning. Men om det inte finns någon utsaga från början, om allt bara är ett menlöst gungfly av frågor, vad ska man då vara medskapande i?

Dels, är det illa om ett neutralt tilltal används när det i själva verket finns en agenda. ”Vi refererar bara till lagtexten.” – det mest obefläckade man kan tänka sig? OM man nu ”bara” vill ställa frågor och låta tusen blommor blomma, varför låter man inte fler röster komma till tals? I just detta fall skulle jag kunna tänka mig att det skulle funka med riktiga människor, som i en härlig gammal etnolog-utställning. Det finns så många intressanta personer som skulle kunna belysa detta område. Hydman-Vallien-PET-flaskorna är bara toppen av isberget av konstnärlig gestaltning som arbetar med originalitetsbegreppet (och i H-V:s fall kanske snarare bristen på originalitet). Den här utställningen skulle kunna bemötas bättre av tex Copyriot, hoppas så sker inom en snar framtid!

Jag kommer aldrig att tröttna på att tjata om tillgänglighet vid museerna. I min nuvarande roll som doktorand är det en lite annan typ av tillgänglighet jag söker. Det här med barnvagnsramper, garderober, toaletter och trevliga museivärdar, liksom begripliga och välgjorda utställningar gäller min roll som privatperson, utställningskonsument. Men som forskare är jag beroende av att statliga samligar av museiföremål och allt som hör därtill går att komma åt. Om det inte är åtkomligt för forskare, för vem är då samlingarna till? Jag tycker förvisso inte att det ena ska utesluta det andra. För min del fick gärna allt vara tillgängligt för alla hela tiden. Men att det finns säkerhetsmässiga problem med vidöppna samlingar går väl att acceptera. Tillgänglighet på webben borde däremot inte vara något problem, och där tycker jag att museerna och deras fotografer ska lugna ner sig några hekto vad gäller upphovsrättsliga frågor. Lågupplösta bilder kan ingen ha kommersiell nytta av, däremot är den folkbildande nyttan enorm. Många museer gör ett fint jobb på den här punkten, och det är tidskrävande, alla ska inte dras över någon kam.

Nu gällde mitt utbrott egentligen det faktum att ett av mina viktigaste bibliotek, nämligen Konstbiblioteket har varit stängt för renovering, eller vad det nu är, närmare ett år, plus en sejour i undermåliga lokaler vid Armémuseum. Jag älskar Konstbiblioteket. Jag har haft så många fina stunder där då det huserade i huset bredvid Nationalmuseum. Som tur är har jag fyra år netto till mitt förfogande, och visst kan man planera sin tid, men tänk om jag hade haft ett kortare forskningsprojekt?

Det som stör mig är att det passerar obemärkt att en så viktig institution får hålla stängt så länge. Man har tillåtit en övergångsperiod bli alldeles för lång, och i mellantiden finns ingen bra lösning på hur samlingarna ska tillgängliggöras. Materialet finns i viss utsträckning att få tag i på andra håll, på KB, via enskilda museer, konsthallar och gallerier. När det gäller Moderna museets samligar är det sämre ställt. Tidigare fanns ett fotobibliotek på Moderna, men av kuriösa anledningar stängdes det ned utan att det digitala galleriet på hemsidan blivit tillräckligt utbyggt. För att skaffa sig en snabb överblick blir man tvungen att vädja till enskild personal vid museet att hjälpa till. Probelemt är att alla har varit väldigt upptagna med museets stora 50-årsjubileum. Och med det här spektakulära projektet. Som media naturligtvis hakat på. Jag har haft större hjälp av enskilda gallerister – som inte alls har i uppdrag att hjälpa forskare – än av det statliga museet – med undantag för en väldigt hjälpsam intendent.

Gärna tavlor i ett teatermaskineri: men först äkta tillgänglighet – för alla!

Slaktband

March 24th, 2007

Höll på att tappa kaffekoppen när några röster ur radion började prata om museer, kulturarv och wiki-funktioner. Jag befann mig inte i något kulturradioprogram utan i alla pensionärers älsklingsprogram efter Trädgårdsdags: Släktband! Det är iof inget nytt att sr:s ordinarie kulturprogram nogsamt ignorerar museirelaterade frågor, även om det jag hörde av Bildrutans reportage om Biedermeier var intressant och välgjort. Nej, veckans Släktband tog upp kulturarvsportaler med Västernorrland som exempel. Länsmuseet Västernorrland har en stilig hemsida där man bl.a. kan vrida och vända på objekt i 3D. Till min stora förvåning fungerade allt tekniskt utan knussel. Det är nog första gången webbläsaren inte frågar efter okända plugins och Internet Explorer från 1995 när det ska tittas på 3D på webben.
Poängen var i alla fall att portaler av detta slag i förlängningen kan göra Brukarna (det värsta ordet, men jag tar det ändå) delaktiga i samlingar och arkiv på ett helt nytt sätt. En wikipedia-liknande funktion knuten till en föremåls- , dokuent- eller fotodatabas kan samla på sig mängder av initierad information från lokala hobbyhistoriker, släktforskare och människor som minns. Man ska kanske inte tro allt som står på Wikipedia, men granskningsfunktionen verkar fungera hyfsat bra, åtminstone i den engelska versionen. Ett museum skulle dessutom kunna använda sig av en variant där bidragslämnaren får identifiera sig, så att det framgår vem som lämnat uppgifterna. Detta skulle inte konkurrera ut några museimän eftersom de ändå inte hinner med den detaljforskning som privatpersoner gör. Det gäller bara att släppa arkiven lösa. Vad är det värsta som kan hända? Att någon skor sig på att sälja T-shirts med fotot av Bockstensmannenns originalstruthätta?

Konst, foto och upphovsrätt

March 31st, 2006

Bråket om Christer Pettersson-porträttet verkar inte vara över ännu. Jag kan iof hålla med Lemberg om att det vore intressant att få reglerna prövade en gång för alla. Men annars har vi nog olika syn på det mesta.
Nu till en relaterad grej som jag fick tips om. BUS-reglerna säger tydligen att publicering av en bild av ett ett offentligt konstverk ska pynta till både fotografen och konstnären vars verk är föremål för bilden. Förvirrat? Tavlan-i-tavlan? I det stora landet i väst förekommer ibland lite frejdigare aktioner. Missnöjet över att man inte fick plåta Anish Kapoors Cloud Gate i Millennium Park i Chicago resulterade i mass-fotografering.  Det är en allmän plats, statyn visserligen en gåva, men någon stjärna ordnade faktiskt med bevakning för att slippa otillbörlig fotografering! Kolla BoingBoing! Undrar vilka offentliga skulpturer som blir odödliga? De som finns med i mångas familjealbum och på nyhetsbilder, eller de som lever ett liv tillsammans med en pressagent?

Farsen fortsätter

March 17th, 2006

Ingela Lind tycker som jag om farsen kring Christer Pettersson-porträttet. Hon har tillochmed använt nästan samma rubrik, ska man skratta eller gråta. (jag var före, ren kuriosa) Nu har den stollige fotografen polisanmält konstnären. Som sagt, good night and good luck. Lever vi i samma verklighet?

Skratta eller gråta?

March 16th, 2006

Vad detta har med Kuriosakabinettet att göra går väl att diskutera, men här i Kabinettet är vi för frihet. Allt ska göras tillgängligt för alla så mycket som möjligt hela tiden, och konst som ifrågasätter rigida regler om ägande och upphovsrätt gillar vi. Det bara är så. Kuriosakabinettet är ingen jävla Piratbyrå, för de här frågorna är alldeles för viktiga för att handla om hur mycket Hollywoodfilm man får tanka hem till sin slasktratt, förlåt, dator. Det handlar nämligen om KULTUR, och den ska vara tillgänglig, öppen och tåla att vrida och vändas på. Arbetsvillkor för utövare är en annan femma. Man ska få betalt för det arbete man utför alt. vara eller tjänst man säljer. Och kulturarbetares villkor kunde gärna få vara bättre, det vet vi alla. Men alltså, i fallet Christer Petterson-målningen på Moderna, är den här fotografen helt slut i huvvet? Läs på dn.se och förundras över skilda världar som aldrig kommer att kunna mötas. Tur att Moderna håller en linje, inte självklart med tanke på hur kreativt deras anställda fotografer arbetar gentemot presumtiva kunder. Förstår mig inte alls på vissa fotografer. De har inget emot att göda stora bildbyråer, men om någon använder deras bild på ett innovativt sätt, vilket snarast gynnar dem själva bllir de stingsliga. Någon fotograf här, hallå!?

Traitors to history

February 18th, 2006

Ibland kommer intressanta uttalanden där man minst anar att de ska dyka upp. Cory Doctorow skriver i senaste numret av MakeZine (ett nördigt och roligt magasin för DIY och meckande med allt från datorer till kaffebryggare) om museernas underliga (och ofta helt individuella) tolkningar av upphovsrättslagstiftning. Artikeln finns inte tillgänglig på nätet, men ett mycket väntat och upprört svar från den andra sidan. Jag citerar Doctorow:

“There’s no nice way to say this: a museum curator who takes this attitude to the exhibits in her charge is a traitor to history, to heritage, and to science. The point of a museum is to spread culture, not restrict it in order to run a penny-ante-picture-postcard racket.”

Jag blev alldeles upprymd av Doctorows hårda dom över museernas protektionistiska inställning till exempelvis fotografering av föremålen. Allt för att tjäna några slantar på vykort. Om det vore så enkelt som bara vykortförsäljning skulle vi inte ha det här problemet. Nej, faktum är att museer inte vill att deras skatter ska komma allmänheten, forskare, studenter, skolelever, lärare till del. Det är ju för fan för allmänhetens skull vi har skattefinansierade museer. Sen finns det privatsamlare och auktionshus, och det är någonting annat. Men man älskar att gömma sig bakom en grumligt tolkad upphovsrättslagstiftning för att hindra studenter och genuint intresserad personer att närmare undersöka museiföremålen. När man borde värna om allt frivilligt intresse som ges. Ett exempel är hur vissa centralmuseer i det här landet hanterar fotograferade konstverkt ur samlingarna. Det är en sak om konstnären i fråga har rätt till ersättning för publicering om bilden är minder än 70 år gammal, eller vad man nu har för avtal. Men att en museianställd fotograf ska ha kulor för publicering av bilden i fråga är ju absurt. Det är som att alla som någonsin har varit anställda på ett företag som har framställt en produkt skulle få royalties för det en massa år framöver. När man utför ett arbete ska man få betalt för det, antingen per enhet eller över tid. Men ska man få ännu mer betalt när ens produkt används? Får bönder en extra slant av Arla när jag dricker upp mjölken jag just köpt i affären? Kom inte och säg att jag bagatelliserar ämnet, för det här är viktiga grejer, det handlar om museernas överlevnad!