Skratta eller gråta?

March 16th, 2006

Vad detta har med Kuriosakabinettet att göra går väl att diskutera, men här i Kabinettet är vi för frihet. Allt ska göras tillgängligt för alla så mycket som möjligt hela tiden, och konst som ifrågasätter rigida regler om ägande och upphovsrätt gillar vi. Det bara är så. Kuriosakabinettet är ingen jävla Piratbyrå, för de här frågorna är alldeles för viktiga för att handla om hur mycket Hollywoodfilm man får tanka hem till sin slasktratt, förlåt, dator. Det handlar nämligen om KULTUR, och den ska vara tillgänglig, öppen och tåla att vrida och vändas på. Arbetsvillkor för utövare är en annan femma. Man ska få betalt för det arbete man utför alt. vara eller tjänst man säljer. Och kulturarbetares villkor kunde gärna få vara bättre, det vet vi alla. Men alltså, i fallet Christer Petterson-målningen på Moderna, är den här fotografen helt slut i huvvet? Läs på dn.se och förundras över skilda världar som aldrig kommer att kunna mötas. Tur att Moderna håller en linje, inte självklart med tanke på hur kreativt deras anställda fotografer arbetar gentemot presumtiva kunder. Förstår mig inte alls på vissa fotografer. De har inget emot att göda stora bildbyråer, men om någon använder deras bild på ett innovativt sätt, vilket snarast gynnar dem själva bllir de stingsliga. Någon fotograf här, hallå!?

missriktad annons?

March 9th, 2006

I senaste Bang (jag är stolt prenumerant) fanns en väldigt rolig annons. Från korrekt annonsering från t.ex. Färnebo folkhögskola – där man enligt ryktet får lära sig använda sin egen organiska menssvamp istället för tampong och dusha högst en gång i veckan – fanns en annons för Nationalmuseums senaste: Konstnärspar. Nu har jag inte sett utställningen, och är osäker på om jag kommer att göra det, MEN även om den bara är hälften så oproblematiserande och biologistisk som misstanken säger, så är en annons i Bang ett ganska roligt tilltag. Det är klart, det finns sansade akademikerfeminister dit jag själv räknar mig, men att bygga en utställning på könsroller i ett förhållande och hur det avspeglar sig i konsten som skapas känns inte riktigt fräscht. Orsakssamband som “förhållandet i svacka – mörka förger” eller “barnafödande – de små värdena i livet blir synliga” känns inte avlägsna. OK, nu har jag uttalat mig om en utställning jag inte har minsta koll på. Bra jobbat.

Den siste patriarken?

March 9th, 2006

Det har varit lite glest med bloggandet här, kylan har tagit ett järngrepp om tillvaron och tröttheten är förlamande. Oavsett vintern så är det lite övermaga av mig att börja blogga eftersom jag är en sån jäkla slashas som aldrig pallrar mig iväg på vernissager, seminarier och liknande tillställningar som kan ge uppslag och lagom frustration till bloggeri. Nu har jag i alla fall varit på en grej, Peter Noever, museichef på MAK i Wien “föreläste” på Nationalmuseum. Synd att det inte fick vara på tyska, inte för att jag hade hängt med, men jag försöker tappert, läster De:bug och lyssnar på “Langsam gesprochene Nachrichten” på podcasten. PN var nämligen förkyld och bröt kraftigt. Jag har inte så mycket att säga egentligen. Mer än att det var relativt boring, och att Noever verkade vara ytterst nöjd med sig själv och sin livsgärning, samt hade en stark förkärlek för manliga (inte modernister, men…) konstnärer som Judd. “If you change something it’s gonna hurt” var budskapet, att Wien är en nekrofil stad som älskar allt det gamla och hatar det nya. Jag är fashinerad av dessa kulturmän i olika skepnader. Ingen har sagt att de inte har gjort sig förtjänta av sin framgång. Men de finns överallt, i kostymer, halsdukar och designerbågar. Det blev nästan lite pinsamt när “frågestunden” efteråt kom att handla om Nationalmuseums förhoppnignar om tillbyggnad, där man ville ha tips och råd av mästaren. Det går ju inte att ställa sådana frågor. “Hur skulle du ha gjort?” What would Jesus do? Jag gick fem minuter innan det slutade.