Tunbjörks utställning

September 15th, 2007

såg jag nyligen. Först var jag lite tveksam, för jag har tidigare tyckt att det är lite för billiga poänger i Landet utom sig, eller vad nu hans kända bok heter. För Sverige är sådär fult och tragiskt. Man behöver inte vända på särkskilt många stenar eller vara särskilt misantropisk för att se liknande ögonblicksbilder som Tunbjörk. Och alla kan känna igen sig. Vilket är bra, förstås. För det finns konstigt nog ingen större elitism i hans projekt. Även om man kan känna att han skildrar de som inte har det för fett så kan samtidigt alla som bott i Sverige känna igen sig. Vilket är demokratiskt. Jag undrar dock hur han mottas av de människor som potentiellt skulle kunna komma med på hans bilder, i Avesta och Norberg. Fast nu var jag sådär von oben igen. Själv skulle man lätt kunna platsa på en Tunbjörk-bild. Det är det som är grejen. Det roligaste är när man känner igen miljöer. Jag kände igen det groteskt fula ”medborgarservicehuset”, innehållande arbetsförmedling och Försäkringskassa mitt i det lilla samhället Norberg. Och så tror jag att jag skymtade det rutiga huset, en vägkrog som snyggats till med olikfärgade eternitplattor, någonstans på vägen mot södra Dalarna.

Industriminnen och Kampen

September 2nd, 2007

Nu har sommarlunken gått så långt att jag till sist besökte Bläse Kalkbruksmuseum. Jag har varit i Bläse om somrarna de senaste tio åren och faktiskt inte tagit mig tid att lösa biljett och gå in. Har varit utanför såklart, ätit glass och åkt stentåg. Att jag inte har gjort det beror faktiskt bara på en sak. Jag kan tycka att det är så fruktansvärt deprimerande med industriminnen som bara en liten utdöende krets bryr sig om och deras illa ihopsatta utställningar. Och då menar jag inte att det är dåligt att de håller liv i miljöer och engagerar sig, det är behjärtansvärt. Jag menar bara att jag inte vill bevittna det. Not in my back yard. NIMBY-fenomenet, alla tycker det är bra med bostäder för hemlösa, men ingen vill vara granne – ungefär så känner jag för industriminnen, ekomuseer och hembygdsgårdar. Oaktat att det kan vara vackra miljöer och byggnader, men utställningsförsöken vill jag helst slippa se. Nu överdriver jag förstå en smula, men bara lite.

Nu har jag varit där, och visst kliade det i fingrarna att sätta ihop en projektgrupp, söka EU-pengar och göra om hela skiten. Men det skulle aldrig kunna göras på något annat sätt. För museet är en riktig vänsterbastion. Och jag gillar det.

Här finns dessutom en samling av träsnidaren och kalkarbetaren Georg Moberg – bara det värt ett besök.

Arbetar- och fackföreningsrörelsen är beroende av att visa under vilka jävliga förhållanden människor levde och arbetade för bara ett par generationer sedan. Att man inte gör det mer och bättre säger väl en del om hur lost SAP och LO är. Här har man verkligen chansen att visa hur det var, hur det fortfarande är i låglöneländer, hur det skulle kunna vara om alliansen får fortsätta. Ursäkta, mitt patos, jag blev lite uppeldad. Så kära parti- och fackkassor: sluta slänga pengar i sjön på värdelösa annonskampanjer. Satsa på att utveckla utställningarna på ideella industrimuseer istället.

Konst för frusna själar

March 3rd, 2007

Jag är glad att jag tog mig till Magasin 3 igår, det var väldigt uppiggande. Det känns verkligen som en oas i den fula slaskvintern. Och omgivningarna i Frihamnen må vara helt rätt industri-skitiga för en hipp konsthall, men den tunga trafiken på regnvåta vägbanor som grävs upp och byggs om precis där man ska gå (missade precis en buss) ökar inte charmen på ditvägen. Men väl framme var det lön för mödan! Visst har jag besökt Magasin 3 ett antal gånger de senaste åren, men då har man alltid känt sig ensam i lokalerna, som solitärt konstpretto. Men igår var det ett jäkla drag! Det var nästan på gränsen till trångt! Unga, gamla, dagis, rullstolsburna, bebisar. Alla tog för sig, tog in rummet, om man får vara så klyschig! Det klättrades på Pipillottis oversize-möbler, gjordes skuggor i projektioner, krälades i trappan för att få syn på den minimala film som visades i en springa i golvet. I den stora salen fick man ta av sig skorna och ligga på puffar som liknade uthälld karamell. Det är vad jag kallar interaktion. Det är totalkonst. Pipillotti-utställningen var mysig, medhårs, mild och meditativ.
Motvikten är Chapmans och Currin i rummet intill, kolsvarta. Chapamans rätt outhärdliga i sin utstuderade wanna-be-artists-strategi, men på något sätt berör samtalet med Goya.
Hela stället andades tolerant stämning med lånebarnvagnar och gott fika. Det lilla referensbiblioteket är en favorit! Alla som är intresserade av samtidskonst vet att aktuella publikationer varken är billiga eller lätta att få tag i. Det är mycket generöst av Magasin 3 att upplåta ett rum med detta bokgodis. Med en mindre otålig bebis hade jag kunnat stanna riktigt länge. Och det här skriver jag inte bara för att mitt ego växte av att min gamla C-uppsats låg framme!
Folkligt, festligt, fulsatt och konst = sant.

Storskandinavism

December 26th, 2006

Den här betraktelsen är inte enkel att få ned på pränt. För den ska inte uppfattas som en sågning, eller ens ett försök till recension av den underbart välgjorda utställningen Naturens spegel, nu på Nationalmuseum. Det var en ren njutning att gå igenom salarna. Skönhet upplevdes, allmänbildning utökades (man är pinsamt dålig på norsk konsthistoria), intellektet utmanades lite lagom (hur var det med det sublima enligt Burke egentligen?). Man började tänka storvulna tankar som ”det är såna här utställningar Nationalmuseum ska syssla med” och ”fan vad Sverige är vackert”. Och så börjar man undra varför man plötsligt blivit så inihelvete värdekonservativ. Man kanske ska låta bli att måla storsvenska fan på väggen, men eftersom Kuriosakabinettet är en plats för problematisering så ska här problematiseras. Plötsligt inser man att man befinner sig mitt i den nationalromantiska dröm som själva museibyggnaden är ett uttryck för, bara teoretiserad och förklädd att passa vår samtid. Samtidsanpassningen märks i den duktiga tematiseringen av utställningen. Det går tydligen inte att göra en utställning idag utan att skapa ett teoretiskt ramverk eller tematik. I det här fallet ordnas landskapsskildringarna i fem grupper, vissa tids- och stilbundna och rätt självklara, som det sublima, till lite mer godtyckliga, tolkningsbara som ”Inre landskap” och ”Stämningslandskapet”, som flyter in i varandra. Om utställningen ”bara” hade visat snygga landskap från Norden enligt simpel kronologi hade den säkert blivit en enkel måltavla för poststruktiralistisk kritik. Nu är den inte det. Teoretisk tematik (om den är någolunda väl genomförd) i utställningssalar är som ett pansar mot ilskna kritik-pilar.
Utställningen säger sig vilja ”undersöka det nordiska förhållningssättet till naturen”. I utställningen stör det inte, men begreppet om man ser det utanför utställningens sammanhang skaver på minst två olika sätt. Dels är det bilden av oss nordbor som ett slags oförstört och naivt naturfolk, ett med naturen, mitt i naturen. Dels undrar man ju då vilka nordbor? Vilka är det som inkluderas i begreppet, som har levt här mitt i naturen genom årundraden. Jag hör dit, jag är en knallvit medelklasskäring, och det är därför jag skäms över hur stolt jag blir när jag befinner mig i Naturens spegel.

I ett projekt jag nyligen arbetade med tvingades jag fundera över, och i viss mån undersöka hur olika grupper förhåller sig till sin närmiljö, närnatur och allemansrätt. Och insett att det handlar om klass, utbildning och urspung. Det är självklart för vissa grupper (framför allt akademisk medelklass) att ta med sig svampkorgen ut i snårskogen, medan andra aldrig tar sig längre än till stadsparken. Och väl där ägnar man sig åt så låga aktiviteter som att grilla, eller ännu värre, sitta hela sommaren på en husvagnscamping! Den vilda, orörda naturen är till för den utbildade och priviligerade klassen, för alla som har nycklar till den i form av floran eller överlevnadskitet. Så var det för hundra år sedan och så är det idag.
Det är förvånande att ingen av de stora dagstidningarnas recensenter har nappat på det här i mångfaldsåret så lätta betet när de recenserat Naturens spegel. Anna Brodow i SvD går steget längre och förstärker det i utställningens eventuella intention som känns märkligt genom att avsluta recensionen med:

”Naturens spegel är en utställning som säger mycket om oss nordbor, det handlar om vår nordiska identitet och det vi älskar djupast – naturen.”

Precis som namnet antyder är vår syn på naturen en spegling av våra värderingar och vårt samhälle. Och vilka är då ”vi”? Vilka känner igen sig och vilka står utanför? Självklart är Naturens spegel en utmärkt introduktion till nordiskt landskapsmåleri för alla turister och mer eller mindre nyblivna svenskar, med då ska utställningsarrangören se denna målgrupp med vidöppna ögon och välkomna den med öppna armar. Om Nationalmuseum redan gör det kan de bortse från detta nålstick, och som sagt: det är en underbar utställning, gå och se innan den slutar!

Ett tristare 70-tal

July 4th, 2006

Av olika anledningar var jag tvungen att släpa mig iväg till Moderna och kolla samlings-plocket ”Molnen mellan oss”. Jäklar, vilken tunn soppa. Kan bara hålla med Carl-Johan Malmberg i SvD: ”Ibland är helheten något betydligt mindre än summan av delarna.” Vad jag framför allt blir besviken på är ansatserna i introtexten (ni vet, den som står på väggen innan man träder in i utställningsrummet). Det står att svensk konst (och nordisk, eftersom man plockat in ett par islänningar, bland dem Olafur, förstås) influerades av internationella strömningar såsom land art, minimalism och konceptkonst. Ja, men om man påstår något sådant måste man väl underbygga det på något sätt med resonemang och exempel. Inte bara antyda vagt och sedan lämna besökaren undrande i ett utställningsrum som av någon underlig anledning känns väldigt B: korviga heltäckningsmattor, trist belysning, trist hängning. Den magi man förväntar sig uteblir. Mest B är förstås att man gör en så halvhjärtad ansats att ta sig an ett oskrivet kapitel i svensk konsthistorieskrivning och analys. Det här ämnet (om det är vad jag tror utifrån en vagt och taffligt formulerad introtext) förtjänar mer resurser: en utställningskatalog, en utställningsproducent och grundlig research. De kunde ha frågat mig, haha! Nu lär det dröja tills någon bryr sig om ”det andra 70-talet” igen. Tack för det, centralmuseet för modern konst.

Nu börjar jag fatta. Det är inte inom medier som påstår sig rapportera om kultur som man ska söka efter relevant utställningskritik. Kort definition av det senare: professionell bedömning av utställning som innefattar aspekter på rumslig gestaltning, pubilkdeltagande, urval, formgivning – inte enbart utställningens val av föremål och/eller tema. Exempel: en utställning om Bruno Mathsson följs av artiklar om Bruno Mathssons liv och verk, eller subjektiva reflektioner över temat “Bruno Mathsson”. Orsaker: 1) utställningarna som sådana är så j-a trista att recensenten tvingas sväva ut och 2) det finns inga professionella utställningskritiker med tillträde till dagstidningarnas kultursidor.

Med detta avklarat kan jag rapportera att Financial Times publicerade en riktigt intressant artikel över Tate Moderns omhängning av samlingarna. En sådan omhängning har inte gjorts sedan Tate modern öppande för 6 år sedan, så det är klart att det förtjänar att rapporteras och diskuteras. Hur ett konstmuseum väjer att presentera sina samlingar och hur publiken möter konsten är relevant utställningskritik. Utställningen (som öppnar för allmänheten 23/5) är, rapporterar FT, uppbyggd kring större rum “hubbar” där 1900-talskonstens “paradigmskiften” visas. Visst låter det pretentiöst i min fria översättning, men försök förstå att detta är meta-kritik. Jag hyllar inte Tate, eller en utställning med manliga vita modernister jag aldrig sett, utan det Faktum att FT rapporterar detta och på ett Relevant sätt. Sen var det någon som sade att FTs huvudkontor ligger typ granne med Tate, men det gör väl inget…. lite dåligt med museer runt DN-skrapan, dock.

Nittve vill fylla alla hål

April 18th, 2006

Lars Nittves debattartikel har väl redan analyserats sönder och samman i bloggvärlden vid det här laget. Men man kan ju inte låta bli att tycka lite. För det första kan man börja fundera över vad ett museums samlingar symboliserar. Är de ett dokument av en tid så man samlade in vissa objekt för att man tyckte de var värdefulla just då, eller är ett statligt finansierat museums samling lite som en frimärkssamling, man strävar hela tiden efter att fylla hål och göra den så komplett som möjligt. Jag, och många andra, misstänker jag, är lite oroade över att Moderna är ett museum som mer än gärna ser sig som ett museum över modernismen, och som mer än gärna fyller hålen i 1900-talssamlingen på bekostnad av samtidskonsten – alltså de inköp som kommer att ses som värdefulla, intressanta eller fasansfulla om 50-100 år. Jag är visserligen feminist, eller nåt sånt, men jag har svårt att se detta sena uppvaknande som särskilt angeläget. Om MM ska vara ett museum som verkar i samtiden gäller det att ha järnkoll på samtidskonsten – och i dessa inköp gärna lägga in ett genusperspektiv – inte skapa en komplett modernistkatalog, även om den råkar vara politiskt korrekt. Historierevisionism? Och är det bara jag som tycker att argumentet ”skynda på, för nu är det billigt” känns omåttligt trist?

På tal om museet som mötesplats så tycker jag faktiskt att det var en jäkla rulle på Moderna i lördags. Dels alla många helgbesökare som fikar och hänger och är i barnhörnan, dels konstochnyamedier-festivalen/seminariet VERGE, dels ngn annan modehappening som drog en massa folk till ett litet rum. Ett tag var det en veritabel mingel-stämning. Jag var på halva VERGE och lyssnade till bl.a. Bruce Sterling. Eftersom jag inte är Slashdottare visste jag knappt vem det var, men han var tydligen ett riktigt affischnamn för det här med data. Tyvärr gick det alldeles för lätt att bli irriterad på den mannen. Medelålders män (och kvinnor) som lider av en viss framgång i livet tycks nå en punkt då det mesta de säger är självklarheter och gamla nyheter, men de lever själva i villfarelsen att det de säger är nytt och hett. Den som fortfarande svänger sig med uttryck som “nya medier” och “den nya ekonomin” är dömda att vara …medelålders. Sterling snackade en massa om web 2.0. Som jag inte vet vad det är och inte kan förklara, så jag är väl en sån där naiv lättlurad typ egentligen som låtsas att jag har mer koll än jag har. I alla fall så tog Stering fram Flickr som ett väldigt framstående exempel på vad den nya webben innnebär. Typ “vi är alla medskapare”. Inte kunder, användare eller nåt annat lågt. Inte så att han hyllade Flickr, han var rätt skeptisk till all den dynga som lagras på nätet. Men vad han lyckades med var att helt sabba den redan dödsdömda avslutande paneldiskussionen genom att tala om Flickr i vartenda inlägg. Och Verge som skulle handla om KONST. Arrat av Kungliga konsthögskolan. Visst, gränsöverskridande, högt lågt, bla bla. Men undrar vad de tyckte när de inbjudna konstnärerna knappt fick en syl i vädret för allt snack om Flickr. Det hela påminde om produktplacering, som om Sterling satt i en TV-soffa och fick betalt av ett multinationellt företag för att nämna deras produkt i varannan mening. Så det betående intrycket var att Bruce sterlig antagligen får betalt av Flickr/Yahoo (uttalas jäää-ho, fick jag lära mig). Ganska kasst forum att produktplacera i, dock. Ett 100-tal konstnärer, studenter och annat löst folk.

Konst, foto och upphovsrätt

March 31st, 2006

Bråket om Christer Pettersson-porträttet verkar inte vara över ännu. Jag kan iof hålla med Lemberg om att det vore intressant att få reglerna prövade en gång för alla. Men annars har vi nog olika syn på det mesta.
Nu till en relaterad grej som jag fick tips om. BUS-reglerna säger tydligen att publicering av en bild av ett ett offentligt konstverk ska pynta till både fotografen och konstnären vars verk är föremål för bilden. Förvirrat? Tavlan-i-tavlan? I det stora landet i väst förekommer ibland lite frejdigare aktioner. Missnöjet över att man inte fick plåta Anish Kapoors Cloud Gate i Millennium Park i Chicago resulterade i mass-fotografering.  Det är en allmän plats, statyn visserligen en gåva, men någon stjärna ordnade faktiskt med bevakning för att slippa otillbörlig fotografering! Kolla BoingBoing! Undrar vilka offentliga skulpturer som blir odödliga? De som finns med i mångas familjealbum och på nyhetsbilder, eller de som lever ett liv tillsammans med en pressagent?

Farsen fortsätter

March 17th, 2006

Ingela Lind tycker som jag om farsen kring Christer Pettersson-porträttet. Hon har tillochmed använt nästan samma rubrik, ska man skratta eller gråta. (jag var före, ren kuriosa) Nu har den stollige fotografen polisanmält konstnären. Som sagt, good night and good luck. Lever vi i samma verklighet?