Den övermäktiga resan

April 12th, 2008

Förra helgen besökte vi en Mycket Problematisk Utställning. Mycket av det problematiska ligger i att ingen verkar hålla med om att den är problematisk. DN:s Lars Linder är inne på det spåret, men i övrigt har media, vad jag har märkt i alla fall, svalt den med hull och hår. Hull och hår är vad det handlar om, nämligen NRM:s Mänskliga resa. Dealen är den gamla vanliga. Man har satsat så mycket ekonomiskt och visuellt krut på modeller att man glömt bort helheten.

Jag tolkar greppet såhär: NRM är rädda för ett totalt kunskapsmässigt förfall och tror att alla som växer upp är tokkristna och tutas i ”intelligent design” med modersmjölken. – ”Någonting måste göras! Men vad – folk är ju så korkade nuförtiden att man måste möta dem på deras låga intelligensnivå med referensramar bestående av dataspel och hollywoodfilmer. Om vi får människans urfäder att likna den hollywoodska idelabilden av hominider kanske det funkar, med lite suggestiv ljussättning?”

Om man ser Den mänskliga resan som ett analyserbart visuellt-kultur-föremål blir det också intressant. Urfädernas huvuden står som något slags tredimensionellt, hologramlikanande porträtt som träder fram ur dunklet, som ett rembrandtskt självporträtt. Vad vill man med detta? Att det är viktigt att stå öga mot öga, att känna samhörighet med Lucy över eonerna? Precis som Lars Linder i DN skriver är det också synd att  hominiderna gjorts så vita och västerländska som möjligt. Sedan blir jag alltid – och här är jag beredd på både stryk och däng – misstänksam när aldrig så skickliga konsthantverkare kallar sig konstnärer. Här lyfts modellerna fram som konstverk, och i media har de marknadsförts som konstverk. Jag förstår inte varför det ska vara så viktigt. Konservatorer kallar sig inte konstnärer. Det finns skickliga modellmakare som gör uppdrag åt konstnärer, de kan vara hur skickliga som helst på sitt hantverk, men varför måste konstnärsrollen framhävas? Detta berör det komplicerade förhållandet mellan ”konst och (natur)vetenskap”, ett ältande om naturvetenskapernas ohämmade tillväxt på konsternas bekostnad. En konstnär skulle aldrig få för sig att på blodigt allvar kalla sig paleontolog, men för naturvetenskapare, om man avsubjektifierar den gruppering aktörer som givit upphov till ”Den mänskliga resans” modeller, som högre stående är det alltid ok i oförstånd eller med berått mod, annektera alla humanistiska kunskapsområden.

Det här lät ogint och revirpinkande, och det var inte riktigt meningen. Men jag skulle önska att man på NRM blev bättre på och vågade står för sina egna kunskapsområden, sina konstarter, i en utställning. NRM:s konstarter torde vara biologi med alla dess undergrupperingar och i hög grad lärande och pedagogik om biologi. Av detta märks inte mycket i utställningen. Den är, förutom modellerna, knappast mer än en ordinär skolbok. Massor av taxonomiska träd i jätteformat. Om de ändå hade fått vara tredimensionella! Tryckskärmar som i sin innehålls- och interaktivitetsfattigdom borde ha varit enkla prints istället.

Rent designmässigt är det ingen som har tagit något rumsligt grepp. Grafiken var rätt snygg, men det hjälper inte när det inte finns några smarta ytor att fästa texten på. Heltäckningsmattor med generiska skogsmönster hoppas jag att jag slipper se i fler utställningar snart. Och det panikartade interaktivetitesgreppet ”mata djurmodellen med en träkloss” vill jag inte ens kommentera.

Vilken historia?

January 29th, 2007

Idag ger Södertörns högskola i samarbete med ett antal museer ett seminarium som heter ”Vilken historia visas på museerna?”. För alla som inte har möjlighet att gå dit (det är gratis och ingen föranmälan krävs) finns rapporten att läsa, se föregående länk. Jag stannar hemma, men rapporten har jag läst. För det första är det föredömligt att så tydligt visa projektets ekonomi i en rapport. Jag blir alltid lika modfälld när jag ser dessa hopskramlade projektledar- och forskartimmar. Inte konstigt att museivärlden är förändringsobenägen när rejäla forsknings- och utvecklingsprojekt får så lite pengar/inga pengar alls. Det är nog Kulturrådets, dvs regeringsmaktens fel, som hellre lutar åt att öppna nya museiinstitutioner än utveckla och förändra dem som redan finns i samarbete med forskare vid universitet och högskolor. Det är alltså ett lovvärt projekt som presenteras. Museernas roll i det demokratiska samhället. Hur ska kulturarvet tillgängliggörs? Pedagogernas roll lyfts fram. Här växer förstås mina djävulshorn fram eftersom jag är av den bestämda uppfattningen att inga pedaoger i världen kan rädda ett redan besökarfientligt museibygge. Någonstans i rapporten står det att det hittills har varit museernas utställnignar som utvärderats, men att ett visningsperspektiv saknats. Visst är det jättebra att en undersökning görs av visningssituationen, som ju visar hur en utställning används, men jag undrar var alla dessa talrika utvärderingar av utställningar finns? Författaren kanske känner till hyllmetrar av undersökningar som inte vi andra har sett.
”Historiebruksperspektiv” är ett museernas corporate bullshit-ord som i rapporten definieras som att man bryr sig om vem som berättar historien och varför vissa föremål har bevarats, valts ut och exponerats. Ett vanligt poststrukturalistiskt perspektiv alltså, som borde vara alldeles självklart. Inte ens museiännen själva går väl på att deras museiberättelser är neutrala eller objektiva. Det är en gammal diskussion. ”Historiebruk”-ordet är nästan lika töntigt som ”tidsresa” eller ”SAMDOK”. Det där sista var en parentes, inte meningen att lasta ett lovvärt projekt som detta med min allmänna floskel-ilska.

Med den eminenta källan Metro fick man reda på att Tom Tits Experiment (jag blir så generad över namnet att jag måste skriva “experiment” eller “i Södertälje” efter. Är det bara jag som har Tourettes?) fått ett fint pris i Sevilla häromdagen. Å ena sidan är det ständigt ett tjat och refererande till denna anläggning i utställningsvängen. Så fort man gör ett projekt där “barn” och “interaktivitet” finns med i viljeyttringen ska projektgruppen besöka TT. Jag har varit där med två olika projekt den senaste treårsperioden, och stoppat ytterligare ett besök av ren leda. Å andra sidan är TT inte riktigt “fint”.
Det jag gillar med TT är inte interaktiviten och “utställningarna” – för sådana görs bättre på annat håll – utan att det är en katt bland hermelinerna i museisvängen. TT är ju inte ett “riktigt” museum. Och ändå går det så j-a bra. Det växer och växer och i Mälardalen vet de flesta vad det är. Det känns som att TT och liknande inte platsar i de höga ögonbrynens sammanslutningar som ICOM och Riksförbundet Sveriges museer. Och sånt gillar vi. Att museisammanslutningarna kämpar (för lyckta dörrar) med att formulera sina problem och locka publik under rigida regelverk, medan en organisatoin, utan att själva begripa varför, bara går från klarhet till klarhet när det gäller pubilktillströmning och publicitet.

pedagogik-träsket

March 21st, 2006

Har Kuriosakabinettet dött? Nej, föreståndarinnan är bara lite trött. Allenhanda diversifierade verksamheter pågår på dagarna. Som att utforska museipedagogikens grumliga vatten. Man har ju aldrig varit någon vidare pedagog, alldeles för taggig för att peppa barn att Träda In I En Roll på kommando. “När jag slår ihop grytlocken så åker vi tillbaka i tiden till förr-i-tiden!”.  Det är därför jag är klädd som en bondmora, eller som vi föreställer oss att en bondmora såg ut på Bullerby-tiden. Det är säkert ingen som fattar åt vilka håll jag slänger kängor. De som borde känna sig träffade är antagligen alldeles för upptagna med att spänta stickor och gnaga etnologiskt korrekt barkbröd för att lyssna. Jag baktalar förstås “Tidsrese-pedagogiken”. Och ett visst centralmuseum i huvudstaden. Samtidigt som jag beklagar att jag är en sån stel jävel att jag aldrig kommer att bli en bra lekledare. Eller lajvare. Barn är alldeles för viktiga som individer för sånt trams. Men det är rätt svårt att övertyga någon annan om det. För även om jag aldrig blir en bra lekledare så kan jag inte låta bli att anse att pedagogiska frågor på ett museum är alldeles fruktansvärt grundläggande. På en strategisk nivå. Pedagogiska frågor har inte ett skvatt att göra med guider i vadmal. Det handlar om utställningarnas uppbyggnad, texternas tilltal, hemsidan, policier av allenhanda slag. Museets POLITIK. Alla dessa storvulna visioner har fått mig att följa med och spionera på intet ont anande skolklasser som besöker det museum jag jobbar med. De stackars små liven får inte mycket input. Inte konstigt att de tycker att det är astråkigt. Det är liksom meningen. Så att jag ska kunna säga att Vi Måste Göra Något. Nej, det är redan bestämt att vi måste göra något. Frågan är bara Vad. Efter ett besök med en högstadieklass är man lite lätt desillusionerad.

Lärarhögskolan

February 13th, 2006

I morse var jag på en öppen föreläsning på Lärarhögskolan. Det skulle handla om museer och tillgänglighet, och det tänkte jag att jag skulle ha stor nytta av i mitt Arbete. Först måste jag bara reflektera lite över denna märkliga institution. I höstas, på DI/II-kursen hade de bjudit in en ganska rolig (mest för att hon var så förvirrad och tankfull) arkitekt som bl.a. sade att det är helt omöjligt att hitta på Lärarhögskolan-campus i Stockholm. Byggnaderna ligger utströdda, det finns ingen logisk entré, svårt att hitta orienteringskartor. Detta håller jag verkligen med om, men efter att ha försökt gå en kurs där (OK, inte så ärofyllt, jag var på uppropet och insåg att jag inte hade tid, eller att jag inte villle TA mig tid) börjar jag tro att den förvirrade hus-layouten speglar ett inre kaos. Nej, kaos är fel begrepp. En lärarhögskola präglas aldrig av kaos, snarare en präktig ordning och självklarhet som jag aldrig kommer i närheten av i mitt dagliga “värv”, eller mina tidigare studier. Alla studenter verkar vara där “på allvar”. Dels ser de ut att vara antingen tio år yngre eller tio år äldre än mig, bara en sån sak. På Lärarhögskolan går man inte bara för att testa lite, eller för att man hellre vill bli filosof, konstnär, musiker eller emigrera. Där går man för att utbilda sig till ett Yrke och Göra Rätt För Sig. Och jag inser hur medelklassigt bortskämd jag låter som har larvat mig igenom studier som bara gett mig studieskulder och hundår som aldrig tar slut. Och att jag nog visste att det skulle bli så när jag pluggade, men jag gjorde det ändå. OK, det var inte ngt slags klassamhälle jag skulle kommentera, även om det är lite extra ironiskt att lärare inte längre står inför en “enkel” arbetsmarknad. Nej, det handlade om institutionens ogenomträngliga yta och alla de kunskapsskatter som gömmer sig däri om man bara har nycklarna, koderna. Vem visste att LHS har kurser i kulturmiljöpedagogik, museipedagogik, bildpedagogik? Jo, det är klart att man visste, men brydde man sig? Som vanlig humanist har i alla fall jag inte de rätta nycklarna för att begripa det. Den öppna föreläsningsserien jag trillade in på annonseras inte på Internet, bara en sån sak. Nu var den inte så lysande av den enkla anledningen att föreläsaren var tvungen att tala engelska, inte hennes starka sida, annars var det ett ämnesområde som borde locka de flesta “museimän”. På Lärarhögskolan finns en parallell värld av ordning, där pedagogik är någonting självklart, men där konstteori och diskurs-floskler kanske faktiskt är lite mer avlägsna begrepp. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, jag är bara faschinerad av bristen på pretton.