Kuriosakabinettet

Skåpmat: några rader om den inte alls nyligen avslutade Berlinbiennalen. Jag är helt rudis på biennalkultur. Fast jag har svårt att tänka mig att det hände så värst mycket runt just Berlinbiennalen. På gott och ont. Den kändes lite för efterbliven (som i icke-trendsättande) och anspråkslös för det. Vilket är sympatiskt, förstås. Jag har ju blivit kallad efterbliven här på bloggen och det är ett epitet jag bär med stolthet. Den del av biennalen som inrymts på entréplan av Neue Nationalgalerie stämplades träffande av en kollega som ”lite b. Som en examensutställning ungefär”. Man hade tyvärr misslyckats kapitalt med att fylla rummet. Det var som om verken trivdes bättre i de små nischerna avsedda för garderob - den riktiga garderomsfunktionen var utlokaliserad till flyttbara bunkrar utanför, till viss olägenhet för besökaren. Jag kan inte nämna något enskilt verk, för det var inget som fastnade. Jag fastnade desto längre tid på nedervåningen med 1900-talssamlingarna istället, sån är jag.

Härligare var det i så fall i KunstWerkes labyrintiska lokaler. En schysst känsla av närhet. Även så i flera av konstverkens karaktär. Pushwagners Soft City från sent 60-tal och Patricia Esquivias galet förnumstiga monologer. Men jag kan ändå inte komma förbi känslan av att detta inte är det “senaste”. Att det är en trivsam plock-utställning som kunde varit gjord av en konsthall i en mellanstor svensk stad med tillräckligt stora resurser med en lagom pigg och rätt insatt intendent. Vilket också bevisar det sympatiska med staden Berlin, en stor småstad. Men i konstsammanhang Ska ju Berlin ha bättre koll. Avsaknad av röd tråd, om en sådan nu ska finnas på en biennal.

Bäst var i så fall Skulpturpark på några ödetomter i en anonym del av Kreutzberg. Först trodde jag verkligen att jag kommit fel, att skulpturerna plocktas ned och att det enda som var kvar var skräp, lämningar och upptrampade stigar i gräset. Sådan var karaktären hos verken av Luciana Lamothe och Ulrike Mohr (se bilder - Kuriosakabinettet goes fotografering).

Sedan kom jag till det redan sönderpratade videoverket av Lars Laumann om ”murkvinnan” Eija-Riitta Berliner-Mauer. En typisk Filip och Fredrik-höjdare. Ändå kändes det helt rätt att placera verket i sin rätta miljö i det ännu kvarvarande ingenmanslandet efter murens forna sträckning. A total case of genius loci. Historien visade sig dessutom ha flera vändningar än 100 Höjdare-reprotaget, den var också respektfull och känslosam gentemot reprtageobjektet utan att bli pekoral.

Tankeväckande sjunkbomber. Vilken jävla rubrik!

En av anledningarna till att jag på något sätt vill gå till botten med art&science-klyschan i min forskning är därför att den är just en klyscha. Jag vill kunna göra upp med en massa dynga som letade sig in i humanistiska ämnen och i kulturvärlden i stort i IT-bubblans släptåg, naturligtvis med rätt rejäl eftersläpning, det hör ju till sakens natur. Jag och min vän har ett samlingsnamn för detta: ”datorer i skorna”. Det handlar om när hysterin över ”nya” användningsområden för s.k. ”smarta” applikationer blev för stor. När man skulle göra ”smarta” kylskåp som talade om när mjölken var slut. När dojjorna kunde tala om hur många steg det var til affären, eller när bäraren behövde banta. Eller ha inbyggd gps eller radar. Datorer i skorna helt enkelt. Det är hårdvarusidan av fenomenet. Mjukvarusidan, eller ”teorierna” som skodatorerna följdes av är om möjligt ännu mer outhärdliga, och för min del har en del oskyldiga skribenter blivit nedsmutsade, guilt by association, helt enkelt. Det hela kan väl i svenska sammahang sammanfattas med ”renässansmänniskan” Christer Sturmarks förord till William J Mitchell (turligt nog inte WJT, somjag gillar) City of Bits OCH källreferens i den annars så utmärkta KAIROS-seriens förord (av Tom Sandqvist) till Från 60-tal till cyberspace. Det handlar om någon slags Deleuze&Guttari-tolkningar, och uppbärs kanske framför allt inom arkitekturforskningen. Rhizome är och var en bra webbsajt. Det är också ett D&G-begrepp som datorer-i-skorna-människor älskar. Att jag måste häva ur mig detta är för att jag för att städa upp i den här gröten ändå måste ta mig igenom vissa nyckelverk som jag tidigare undvikit. Lev Manovitchs Language of New Media (namnet säger allt. Den som snackar om ”nya” medier, ekonomi förtjänar ingen respekt) håller jag på med nu och det är tragiskt att min dyrbara arbetstid ska gå åt till sånt. Jag stör mig på den skenstruktur boken har, när det egentligen bara handlar om ett slags flow- of-consciousness-skrivande och spridda ”konkreta” referenser till Photoshop, CD-ROM, Lingo, VRML, Alias/Wavefront (OK, det är alldeles för enkelt att göra sig lustig över antik teknik, boken kom 2000). Finns det något syfte förutom att tala om hur nytt allting är och hur mycket vår perception, sätta att tänka och till syvende och sidst: våra samhällen kommer att förändras genom dessa fantastiska datorer i skorna? Oj, jag känner att jag tar i lite väl hårt kommer säkert att få äta upp det här. En man som jag också ska ge en chans nu över sommaren är Bruno Latour. Fast till honom är jag mycket mer positivt inställd eftersom jag älskar ZKM.

Jag fattar inte hur, men Wordpress (måste det vara) har deletat en massa kommentarer på Kuriosakabinettet, kanske i senaste uppgraderingen. Jag vill bara meddela det så ingen tror att jag sitter och tar bort kommentarer för skojs skull i något slags självförhärligande syfte.

Snälla, ta inte den här rubriken ifrån mig. Om jag någonsin producerar någonting av värde här i livet ska mitt företagsnanm bli Konkret Produkt. Det är nämligen det som allting kretsar kring. Hos mig själv (min text), hos objekt jag undersöker. Från det efemära, osynliga, immateriella, transcentenda, abstrakta, metafysiska till någonting synligt, påtagligt, materiellt och konkret. Men också som ironi riktat mot tristessmänniskor som vill att allting ska vara konkret hela tiden. Som hus, bilar och växthuseffekt. Se vart det har tagit mänskligheten. Jag känner att tanken svävar högt uppe bland konkretistiska byggklossar nu när jag äntligen fått tid att läsa Althusser.

Jag kommer aldrig att tröttna på att tjata om tillgänglighet vid museerna. I min nuvarande roll som doktorand är det en lite annan typ av tillgänglighet jag söker. Det här med barnvagnsramper, garderober, toaletter och trevliga museivärdar, liksom begripliga och välgjorda utställningar gäller min roll som privatperson, utställningskonsument. Men som forskare är jag beroende av att statliga samligar av museiföremål och allt som hör därtill går att komma åt. Om det inte är åtkomligt för forskare, för vem är då samlingarna till? Jag tycker förvisso inte att det ena ska utesluta det andra. För min del fick gärna allt vara tillgängligt för alla hela tiden. Men att det finns säkerhetsmässiga problem med vidöppna samlingar går väl att acceptera. Tillgänglighet på webben borde däremot inte vara något problem, och där tycker jag att museerna och deras fotografer ska lugna ner sig några hekto vad gäller upphovsrättsliga frågor. Lågupplösta bilder kan ingen ha kommersiell nytta av, däremot är den folkbildande nyttan enorm. Många museer gör ett fint jobb på den här punkten, och det är tidskrävande, alla ska inte dras över någon kam.

Nu gällde mitt utbrott egentligen det faktum att ett av mina viktigaste bibliotek, nämligen Konstbiblioteket har varit stängt för renovering, eller vad det nu är, närmare ett år, plus en sejour i undermåliga lokaler vid Armémuseum. Jag älskar Konstbiblioteket. Jag har haft så många fina stunder där då det huserade i huset bredvid Nationalmuseum. Som tur är har jag fyra år netto till mitt förfogande, och visst kan man planera sin tid, men tänk om jag hade haft ett kortare forskningsprojekt?

Det som stör mig är att det passerar obemärkt att en så viktig institution får hålla stängt så länge. Man har tillåtit en övergångsperiod bli alldeles för lång, och i mellantiden finns ingen bra lösning på hur samlingarna ska tillgängliggöras. Materialet finns i viss utsträckning att få tag i på andra håll, på KB, via enskilda museer, konsthallar och gallerier. När det gäller Moderna museets samligar är det sämre ställt. Tidigare fanns ett fotobibliotek på Moderna, men av kuriösa anledningar stängdes det ned utan att det digitala galleriet på hemsidan blivit tillräckligt utbyggt. För att skaffa sig en snabb överblick blir man tvungen att vädja till enskild personal vid museet att hjälpa till. Probelemt är att alla har varit väldigt upptagna med museets stora 50-årsjubileum. Och med det här spektakulära projektet. Som media naturligtvis hakat på. Jag har haft större hjälp av enskilda gallerister - som inte alls har i uppdrag att hjälpa forskare - än av det statliga museet - med undantag för en väldigt hjälpsam intendent.

Gärna tavlor i ett teatermaskineri: men först äkta tillgänglighet - för alla!

Här kommer fragment ur ett pm jag skrev om Bodemuseet i Berlin. Kan vara lite osammanhängande, både före och efter blogg-redigeringen.

Bodemuseum är det mest nyrenoverade och nyss återöppnade av museerna på Museumsinsel i Berlin. Efter en lång period på mer än sju år då det var helt stängt för allmänheten öppnade det åter 2006, vissa salar öppnar 2008. Museerna på Museumsinsel sov en törnrosasömn under DDR-tiden, mer eller mindre tilltygade efter andra världskriget. Den vilhelminska barocken stod inte högt i kurs under DDR-regimen, och mycket renoveringskraft i Bodemuseets fall gick åt till att rädda interiören från okänsliga övermålningar och limmade linoleummattor. Staden Berlin fortsätter att satsa stora pengar på att återuppväcka Museumsinsel som ett kulturellt centrum i forma Östberlin. Det finns exempelvis planer på att göra en underjordisk förbindelsegång mellan alla museer, en ”arkeologisk promenad”, för att understryka tanken om ”ett nationalgalleri”, trots att det är uppdelat på flera institutionella byggnader. (Varav betydande delar ligger vid Kulturforum vid Potsdamer Platz och i anslutning till Charlottenburg på den forma västsidan.) När de stora renoveringarna är gjorda kan det bli möjligt att se en tydligare samlings- och ansvarsfördelning mellan museerna, eftersom många konstverk och samlingar flyttats runt mellan olika lokaliteter under renoveringarna. I Bodemuseums fall är det första gången sedan andra världskriget som den bysantinska samlingen och skulptursamlingen är återförenade under samma tak.
Bodemuseet, då Kaiser Wilhelm Museum, ritat av hovarkitekten Ernst Eberhard von Ihne, invigdes 1904, för att rymma museimannen Wilhelm von Bodes (1845-1929) stora samlingar av europeiskt och bysantinskt måleri, skulptur och konsthantverk. Arkitekturen har fått utså en del spott och spe, som svulstig och överlastad. Bodes utställningsrum var installationer av hela miljöer: konstverken visades i rum med autentiska renässansportaler, eldstäder, vapensköldar, kassettak och hela interiörer hämtade från historiska i Italien och Tyskland.
De samlingar och konstverk man idag kan uppleva på Bodemuseum är mynt- och medaljsamlingen, skulptursamlingen och den bysantinska samlingen, den senare av både måleri och skulptur. Uppdelningen är att Gemäldegalerie och Altes Museum har målerisamlingarna medan europeisk skulptur från tidig medeltid till 1800-tal finns i Bodemuseet. Den italienska skulptursamlingen med skulptur och relief av Donatello, Pisano, Vittoria, Maiano och Canova sägs vara den förnämsta utanför Italien.
Vid en restaurering som denna går det att mycket förenklat säga att det finns två poler. Den ena är att i möjligaste mån återställa till något slags ursprung, om ett sådant finns dokumenterat. Vi vet alla att det ofta inte går, och hur ska man visa vad som är nytillskott, hur undviker man att det blir en idealbild av en tid, eller stil, en pastisch? Ännu svårare kan vara att försöka återskapa en ”upphovsmannens önskan”, särskilt problematiskt i fallet med Bodemuseet där Bodes konceptuella rum i sig är iscensättningar av en idealtypisk tid, exempelvis den italienska renässansen. Bodemuseet erbjuder kort sagt många olika lager av iscensättningar att tolka för den samtida, upplysta besökaren. Den andra polen är att vara så samtida som möjligt inom de ramar som finns, där den yttersta extremen skulle vara att riva och bygga nytt. Det finns dock sätt att kringgå bevarandekrav: en gammal byggnad kan användas som ett ”skal”, interiören kan blåsas ut. Se Musée d’Orsay där arkitekten Gae Aulenti nästan helt byggt upp utställningsrum med hjälp av moderna kulisser.
Renoveringsuppdraget tilldelades två arkitekter: Berlinbaserade Christoph Fischer, som hamnat i skymundan bakom den österrikiska arkitekten Heinz Tesar (f 1939). Museiledningen har valt att inte återskapa Bodes kontextuella rum, men jag tyckte ändå att många rester fanns kvar i den fast inredning såsom portiker, tak och eldstäder, men även medeltids- och renässansmöbler, strategiskt utplacerade. Om det är Bode-spår eller modernisering, skapar ändå ganska märkliga museisalar. Framför allt Basilikan, plan 1, i mittaxeln mellan lilla och stora kupolhallen som till sin form är en rekonstruktion av Michelangelos San Salvatore i Florens. Rumsformen är som ett vitt skal och här visas olika italienska renässansaltare i nischer som i en kyrka. Ändå stämmer det inte. Det är som om rummet är en vit modell som arkitekten använder sig av för att visa ett samband, men utan att understryka färg eller detaljer.
Men det mest bisarra händer i källaren i ett hisschakt nära det sorgligt tomma barnpedagogikrummet. Här måste det gode Tesar ha fått alldeles för fria tyglar, för här har man installerat en konstig postmodernistisk krypta med romanska gravskulpturer liggande på svarta block. Jag brukar gilla överraskningar, men det här känns som att någon har tagit i med alldeles för stora gester och så blir det bara pannkaka.

40-talisterna har fortfarande ett stort finger med i skrivandet av det sena 1900-talets konsthistoria. Och när, i det här fallet, Moderna museet försöker revidera så är kritikerna snabba att reducera. - Tänker jag konspiratoriskt när jag läser det här:
Serien Tid och plats handlar om att visa det som vårt nationella moderna museum av olika skäl medvetet och omedvetet valde bort att visa, och köpa in till samlingarna. Ett lite torrt och gnetigt projekt, kanske, men sympatiskt. På tal om att välja bort så väljer Mats Arvidsson i just den här kortrecensionen att inte nämna konstverk som faktiskt var med i utställningen för att den helt och hållet ska framstå som full av ytfixering och hårklyverier utan like. Konst kan nämligen vara för elegant, då tappar den politisk potential i mångas ögon. Arvidsson kommenterar knappt ens arte povera-rummet, där visas bl.a. Piero Manzonis paketeringar, mest kända är förstås burkarna med Merda d’artista. Osmakligt och fult, javisst, men en magspark i konstetablissemanget i konceptkonstens gryning. Jag har en kollega som är vädigt duktig på området konstkritik och nationell identitet, så med risk för att bli illa underbyggd kan jag inte låta bli att förundras över hur de allra billigaste fördomar vi har om Italien och italienare speglas i recensionerna. Dyra kostymer, strömlinjefomad design, macho-attityd.

För övrigt är jag väldigt förtjust i arte povera, och det härrör från ett besök på Göteborgs konsthall för sådär 10 år sedan. (Nu får Göteborg upprättelse!) En ganska undanskymd och inte så välbesökt utställning, kändes det som. Jag visste ingenting, hade inte läst någon katalog, men slogs av konstverkens förmåga att främmadegöra välbekanta objekt och material. Utställningen hade någonting som jag älskar med äldre 1900-talskonst: närvaron av åldrande materia: sprickande gummi, plast, trä, en säregen doft. Det lite skitiga, låga, men ändå så skört, sprött och omsorgsfullt.

Jag har inte uppdaterat på ett bra tag, men jag har Massor att skriva om, bland annat en konst- museispäckad Berlinexkursion. Synd bara att maj månad är så stressig med 60-årskalas och tentarättning och gud vet allt. Och så skulle man hinna med sin forskning också. To be continued.

Förra helgen besökte vi en Mycket Problematisk Utställning. Mycket av det problematiska ligger i att ingen verkar hålla med om att den är problematisk. DN:s Lars Linder är inne på det spåret, men i övrigt har media, vad jag har märkt i alla fall, svalt den med hull och hår. Hull och hår är vad det handlar om, nämligen NRM:s Mänskliga resa. Dealen är den gamla vanliga. Man har satsat så mycket ekonomiskt och visuellt krut på modeller att man glömt bort helheten.

Jag tolkar greppet såhär: NRM är rädda för ett totalt kunskapsmässigt förfall och tror att alla som växer upp är tokkristna och tutas i ”intelligent design” med modersmjölken. - ”Någonting måste göras! Men vad - folk är ju så korkade nuförtiden att man måste möta dem på deras låga intelligensnivå med referensramar bestående av dataspel och hollywoodfilmer. Om vi får människans urfäder att likna den hollywoodska idelabilden av hominider kanske det funkar, med lite suggestiv ljussättning?”

Om man ser Den mänskliga resan som ett analyserbart visuellt-kultur-föremål blir det också intressant. Urfädernas huvuden står som något slags tredimensionellt, hologramlikanande porträtt som träder fram ur dunklet, som ett rembrandtskt självporträtt. Vad vill man med detta? Att det är viktigt att stå öga mot öga, att känna samhörighet med Lucy över eonerna? Precis som Lars Linder i DN skriver är det också synd att  hominiderna gjorts så vita och västerländska som möjligt. Sedan blir jag alltid - och här är jag beredd på både stryk och däng - misstänksam när aldrig så skickliga konsthantverkare kallar sig konstnärer. Här lyfts modellerna fram som konstverk, och i media har de marknadsförts som konstverk. Jag förstår inte varför det ska vara så viktigt. Konservatorer kallar sig inte konstnärer. Det finns skickliga modellmakare som gör uppdrag åt konstnärer, de kan vara hur skickliga som helst på sitt hantverk, men varför måste konstnärsrollen framhävas? Detta berör det komplicerade förhållandet mellan ”konst och (natur)vetenskap”, ett ältande om naturvetenskapernas ohämmade tillväxt på konsternas bekostnad. En konstnär skulle aldrig få för sig att på blodigt allvar kalla sig paleontolog, men för naturvetenskapare, om man avsubjektifierar den gruppering aktörer som givit upphov till ”Den mänskliga resans” modeller, som högre stående är det alltid ok i oförstånd eller med berått mod, annektera alla humanistiska kunskapsområden.

Det här lät ogint och revirpinkande, och det var inte riktigt meningen. Men jag skulle önska att man på NRM blev bättre på och vågade står för sina egna kunskapsområden, sina konstarter, i en utställning. NRM:s konstarter torde vara biologi med alla dess undergrupperingar och i hög grad lärande och pedagogik om biologi. Av detta märks inte mycket i utställningen. Den är, förutom modellerna, knappast mer än en ordinär skolbok. Massor av taxonomiska träd i jätteformat. Om de ändå hade fått vara tredimensionella! Tryckskärmar som i sin innehålls- och interaktivitetsfattigdom borde ha varit enkla prints istället.

Rent designmässigt är det ingen som har tagit något rumsligt grepp. Grafiken var rätt snygg, men det hjälper inte när det inte finns några smarta ytor att fästa texten på. Heltäckningsmattor med generiska skogsmönster hoppas jag att jag slipper se i fler utställningar snart. Och det panikartade interaktivetitesgreppet ”mata djurmodellen med en träkloss” vill jag inte ens kommentera.

… på de problem jag skisserat i de närmast föregående posterna. Här svamlar man om Artaud och så kommer Uppsala Stadsteater och drämmer till med en riktig femetta i mailboxen - Dr K. Eller, jag utgår bara från att det blir toppklass när exempelvis C M von Hausswolff samtalar med Arne Weise om EVP-pionjären Friedrich Jürgenson. (EVP = Electric Voice Phenomena, att spela in och höra “de dödas” röster på olika inspelningsmedia!) Kolla antiworld.se!