Historien och tolkningen

July 5th, 2011

Jag var och såg en utställning som gjorde mig nyfiken när den öppnade för flera månader sedan. Resan fram och tillbaka, en vandringsutställning producerad av Riksutställningar och Historiska museet i samarbete med Institutet för framtidsstudier. Se nu inte detta jag skriver nu som en recension, för jag går inte på utställningar på det sättet (på min fritid). Jag hade tex med mig två barn som nog var lite under den tilltänkta målgruppens ålder. De (4 och 1 år) tyckte förstås att utställningen var toppen, sprang omkring, gömde sig, klättrade, joxade med interaktiva element som varken de eller jag riktigt begrep.

Först måste jag säga att det här är en ganska djärv utställning. Det är synd att inte de stora dagstidningarna har uppmärksammat den. Den kanske inte ses som tillräckligt storskalig, är inte permanent (utställning av bas-typ) och har barn som målgrupp. Tråkigt. För jag tror att den här utställningen bjuder in till ett samtal och reflektioner om vad en historisk utställning kan och bör vara. Man har en ganska grundmurad föreställning om hur det förflutna skildras på museum. Trots diverse försök till förändring sitter åtminstone hos mig bilden av den generiska länsmuseiutställningen som fastetsad. Kronologisk, med tematiska försök. Det började med istiden. Sen kom jägare, samlare, sen bosättare. Föremål integreras mer eller mindre estetiskt i glasmontrar. Småmiljöer i olika skalor, ibland t.o.m. interaktivitet. Lyssna i en lur, tryck på en knapp, känn på en sälhud. Avsändare och tilltal anonymt, grundbudskapet positivistiskt, ibland industrikritiskt, om tidsodysséen hinner så långt. Grovt generaliserat och säkert orättvist, ja. Men i Resan fram och tillbaka är liksom dåtid, samtid och framtidskorten sammanblandade på ett ganska roligt sätt. Inga pekpinnar om hur det faktiskt var förritiden, utan fria tolkningar och fantasier om historiebilder och -tolkningar. Egentligen är Resan… ett slags svar på funderingar jag haft ganska länge, om hur utställningsmediet och berättelsen om historien egentligen kan sägas vara i kris. Det är fast i ingenmanslandet mellan ett oreflekterat wie es gewesen war – berättande och subjektiv tolkning. Men det brukar ignoreras när en utställning väl ska byggas. Då måste man ju ta i och berätta berättelsen, och sedan kan man göra lite tillägg och brasklappar om att det finns minsann flera tolkningsmöjligheter osv. Om jag gör en fri tolkning ur minnet av Eva Perssons bok Utställningsform – i kroppen på en utställare från 1993 så tror jag att hon är inne på denna problematik i sitt sökande efter konstens plats i föremålsutställningen. Konstnärliga samarbeten och tolkningar tar man gärna till när man vill närma sig berättartekniska problem. Konstnären är de där lite perifera figurerna som kan stå lite vid sidan av det hegemoniska historieberättarsystemet. Detta är förstås både bra och dåligt. Bra (tycker jag) att konst och konstnärer är närvarande i alla möjliga sammanhang. Dåligt, om konstnärer ses som någon slags gycklare och utsmyckare och lånas in för att lösa berättartekniska problem som producenter inte vågar ta tag i.

En sak undrar jag ändå. Den här utställningen kändes tom, som om det skulle pågått aktiviteter, “visningar” i de olika rumsligheterna. Den fungerade visserligen ändå, men känslan dröjer sig kvar att den är ett slags skal, en projektionsyta för tankar. Det är besökaren som är skapare av historien och framtiden är ett nästan övertydligt budskap.

Man skulle mycket väl kunna vara elak mot en sådan här utställning. Hellre fälla än fria, liksom. Men nu väljer jag att se med blida ögon på alla försök. Det värsta jag vet, det som stör mig mest i samtiden, alla kategorier, är feghet. Feghet hos museiinstitutioner och myndigheter att inte våga ta ut svängarna, att satsa på s.k. säkra kort, slapphet i research och idéarbete, slapphet i form – helt enkelt att upprätthålla status quo och inte utmana mediet med vilket man jobbar. Resultatet för den som försöker annorlunda kanske inte alltid blir tydligt, kanske inte alltid vackert (fast Resan… är en i mitt tycke en väldigt snygg utställning), men ärliga försök ska alltid uppmuntras!

Inträdestabellen!

February 16th, 2011

Jag blev så inspirerad av den där kanadensiska tabellen att jag kände att jag var tvungen att göra en likadan själv. Snyggt blev det inte, men här är den! Först några brasklappar: jag har utgått från information på museernas egna hemsidor. Det är möjligt att den inte stämmer eller är för knapphändig. Kategorin barn är till exempel för det mesta upp till och med 18 år i Sverige.

Huvudman tycker jag är relevant i sammanhanget. Ett central- eller ansvarsmuseum med statlig huvudman tycker jag att man kan begära annat av än av en privat konsthall. Men denna information är också den svåraste att få till rätt utan att börja läsa regleringsbrev, årsredovisningar och donationsbrev (?). Så se det som en början, jag ber om ursäkt om det är någonting som inte stämmer. En sak till: även jag begriper att utställningsverksamhet inte är ett museums enda uppgift. Men tillgängliggörande i någon form är ser jag som viktigt – om museet drivs av allmänna medel. Det kan hända att den som har högst inträden kanske gör otroligt mycket på webben, exempelvis. Denna information syns naturligtvis inte i en tabell.

Urvalet är också subjektivt. Det rör sig mest om Stockholmsmuseer eftersom jag bor här, absolut inte alla, utan dels de som hör till min höst personliga intressesfär, dels några jämförelseobjekt. Jag tar också med några jämförande exempel i Storbritannien och Tyskland. Jag har inte heller brytt mig om att ta upp olika kombinations- och familjebiljetter.

 

Museum Huvudman Vuxen Reducerad Barn Avgiftsfritt/ vecka
Moderna museet Stockholm Statligt (ansvar, myndighet) 100 80
Moderna museet Malmö Statligt 50 40
Nationalmuseum Statligt (ansvar, myndighet) 100-120 80-100
Liljevalchs konsthall Kommunalt (Stockholms stad) 80 60
Magasin 3 Privat 40 30
Bonniers konsthall Privat 70 50
Arkitekturmuseet Statligt 50 50 Fre 16-18, även periodvis
Nordiska museet Stiftelse, statsanslag 80 80 Lekstugan 20 kr Ons kl 16-20
Historiska museet Statligt (ansvar, myndighet) 70 50 1 okt – 30 apr tors kl. 16–20
Tekniska museet Stiftelse och stat (?) 160 Stud. 95, pens. 125 0-6 år gratis, 6-18 år 95 kr
SMVK: Etnografiska museet Statligt Gratis (tillf. utst 80 kr)
SMVK: Världskultur-museet Statligt Gratis (tillf. utst 80 kr)
Sjöhistoriska museet Statligt 50 40 Måndagar
Stockholms stadsmuseum Kommunalt (Stockholms stad) gratis gratis
Malmö museer Kommunalt 40 7-14 år 10 kr, stud 20 kr
ZKM, Karlsruhe blandat € 8 (komb.) € 5 (komb.) 7 – 17 år € 3
Neue Nationalgalerie, Berlin Statligt € 8 € 4
Hamburger Bahnhof, Berlin Statligt € 12 € 6
Gemäldegalerie, Berlin Statligt € 8 € 4
Tate Modern, London Statligt Fritt (utom tillf. utst.)
Louvren, Paris Statligt € 10-14 (komb.) Under 18 och under 25 EU-medb. Första söndagen varje månad, 14 juli

Fotnot: det verkar inte finnas någon tvingande EU-förordning som säger att museer ska vara gratis åtminstone några timmar i veckan. Den enda tvingande EU-regeln gällande museernas inträden gäller att en nation inte får favorisera de egna medborgarna. Är det gratis för exempelvis svenska pensionärer så måste det vara det för alla EU-pensionärer. I Berlin hade exempelvis de flesta statliga museer gratis inträde varje torsdagskväll. Detta är nu borttaget med lever kvar på en del lokala Berlinmuseer. I Frankrike (någon som vet mer kan gärna få fylla i!) är det fritt inträde för EU-medborgare upp till 25 år. Det finns dessutom omfattande undantag för lärare och arbetslösa.

Det finns en bra och aktuell sammanfattning av den här frågan i nättidningen Kulturen. Där framgår det faktum att det är frivilligt för museerna att ta ut inträdesavgift, men att anslagen för detta samtidigt har minskats.

Fortsättning följer. Värt att noter är att Tekniska museet, vars höga prissättning sticker ut, inte har någon ordentlig information om sitt huvudmannaskap och sitt uppdrag på hemsidan. Kanske måste jag gå vidare med den frågan till någon informationsansvarig.

Lite om prisbilden

February 8th, 2011

Just när jag höll på att fundera på det här med inträden till museer (f.a. huvudsakligen offentligt finansierade central- och ansvarsmuseer) så damp det ner en bloggpost som jämför inträden vid konstmuseer i några större huvudstäder och kommer fram till att Kanada ligger i topp (eller botten, hur man nu väljer att se det). Länk till bloggen Hyperallergic här, som i sin tur refererar till en artikel om kanadensiska inträdespriser. Detta gäller alltså främst konstmuseer, ska tilläggas. I den finfina, pedagogiska tabellen kan man läsa att museer som Tate Modern i London, Metropolitan i New York och Getty i Los Angeles har fritt inträde, medan Royal Ontario Museum kostar $24. Något kvalitetsindex är prisstegen alltså inte.

För egen del förväntar jag mig att ett museibesök kostar 40-80 svenska kronor. Det hade förstås varit härligare om det var gratis, men för en påkostad utställning med utländska inlån betalar jag utan att blinka 60-80 kr. Som fattig doktorand försöker jag förstås ta chansen att gå in gratis om tillfälle bjuds, men det gör det inte så ofta. Där någonstans brukar de svenska priserna ligga, liksom de tyska. Någon slags mental gräns går för mig vid 100kr/€10/$10.

Moderna museet kostar idag 100kr (80kr reducerat). Nationalmuseum har lite olika priser för olika utställningar, men priserna ligger nu på 100-120kr (80-100kr reducerat). Magasin 3 som är privatfinansierat och inte alls har samma uppdragsbörda kostar 40 kr (30kr reducerat). Tekniska museets vuxenpris 160 kr och barn 7 – 18 år 95 kr ter sig fortfarande som hutlöst, men inte långt efter konstmuseerna.

Det känns som att de svenska museiinträdena håller på att krya uppåt. Och vad som händer med ett samhälle där alltför många har ekonomiska hinder att delta i samtalet om historien, nuet och framtiden ska jag försöka utveckla senare.

Museer för alla?

February 5th, 2011

Jag vet inte om jag uttryckt det här på bloggen, men när fri entré-reformen genomfördes 2004 var jag inte eld och lågor. Visst var jag redan då för museer öppna för alla, men jag kände också att det var en lite hafsig reform som inte följdes av tillräckligt ökade anslag för att möta publiktillströmningen. Om det satsades kulor från museernas sidor så var det på uppenbara brister, såsom fler toaletter och fler vakter och värdar. Inte på tillgängligare utställningar och samligar. Publiken, som förhoppningsvis var något mer museiovan än tidigare, möttes av samma gamla utställningar, ja, kanske ännu äldre, eftersom alla pengar gick åt till att bygga nya toaletter och garderober. Dessutom var den fria entrén urholkad eftersom det ofta kostade pengar att se tillfälliga utställningar. Men jag har ändrat mig. Nu tycker jag att den fria entrén – låt vara med vissa väl motiverade undantag – är en oerhört viktig symbolfråga. Inte bara för alla stackars museiutbildade utan anställning (se föregående post).

De museer jag talar om är naturligtvis statligt finansierade central- och ansvarsmuseer. Det bör även gälla kommunal- och landstingsdrivna dito. Att det sedan finns privata initiativ som kan locka besökare trots höga avgifter är det väl bra, ett lysande exempel är Fotografiska.

Av någon kuriös anledning ökar museibesöken totalt sett, trots att entréavgifter infördes igen 2007. Barn under 19 år ska fortfarande gå gratis. Men jag undrar verkligen vilka besökare man har. För samtidigt är det en entydig bild som tonar fram: inkomstklyftorna i samhället ökar, liksom barnfattigdomen. Kan det vara så att den välbeställda medelklassen blivit ännu mer välbeställd och har råd att gå på museum mer? Visserligen glädjande att den väljer museet i utbudet av rekreationsmöjligheter. (Varför nu ett museum måste vara så jäkla kul och trevligt, men det är en annan historia.)

Jag hoppade till när jag på Twitter läste att Tekniska museet har följande priser: Barn 7 – 18 år: 95 kr. Barn 0 – 6 år har fri entré. Vuxen: 160 kr. Nu har just Tekniska ett lite snårigare förhållande till staten. Det styrs av en stiftelse, men har samtidigt ett nationellt uppdrag om bevarandet av det industrihistoriska kulturarvet och ett regleringsbrev (som man INTE länkar till på den här sidan). Att det är helt juridiskt riktigt att ta entréavgift för barn stämmer säkert. Men moraliskt? Svensk utbildningspolitik under skiftande partifärg gillar t.ex. att vara instrumentell. Det heter alltid att barn och unga är för dåliga på matematik och naturvetenskap och för sällan väljer “rätt” utbildning och yrke. Men att uppmuntra till lustfyllt lärande på tekniskt museum – nix.

Undrar om Tekniska överdrev det där med du sköna nya, blanka värld när de planerade omgörning för ett par år sedan, när jag fick fylla i en enkät där de undrade om de var för ”mossiga”. För nu är det upplevelseindustri för hela slanten och målgruppen är den uttråkade men välmående Täby- eller innerstadsfamiljen som ska ut på Museivägstundran istället för t.ex. Junibacken (Vuxna: 125 kr, Barn: 110 kr vid lågsäsong). Det är fascinerande att det är möjligt att göra såhär i Sverige idag. Att det finns tillräckligt många som kan betala – för det gör det säkert. Och att det går att vara helt oberörd över att hålla så många utanför. Och vadå omvända perspektiv på det där vårmötet? Höginkomsttagare genererar redan alldeles för mycket innehåll till alldeles för många medier. En hegemonisk berättelse av med och för dem som redan lever ett bra liv.

Museimannakortet

January 25th, 2011

Igår gick DIK ut med att man slutar med det s.k. museimannakortet, ett årligt kort som ger fritt eller rabatterat inträde till många museer. Jag skriver ”många”, för mot slutet var det där kortet ganska urvattnat och gav inte alls den flashiga gräddfil som man skulle kunna hoppats på. Så att kortet tas ur bruk är ganska logiskt – det var inte mycket att ha längre. Den här posten ska egentligen inte handla så mycket om kort hit och dit, utan om den kraftiga reaktion borttagandet gav från medlemmarna. Mig veterligen är det ytterst sällan som fackanslutna museimän och -kvinnor kollektivt ryter till och slår näven i bordet på det där viset. Jag skulle verkligen önska att så var fallet lite oftare och att föremålet för ilskan kunde vara exempelvis den nuvarande regeringens brist på kulturpolitik. Av många av kommentarerna att döma är museimannakortet en av anledningarna till att man är med i facket. Facket ses som en slags förening som ger utdelning i form av erbjudanden och rabatter. Denna kortsiktiga och egoistiska syn känns ju lite unken. Jag tror och hoppas att facket kan göra viktigare saker för mig och min arbetsmarknad än så. Men den andra huvuddelen av reaktionerna känner jag starkt för. Nämligen den att väldigt många – kanske fler än DIK vill kännas vid – har osäkra eller inga anställningar alls inom museisektorn. Ändå vill man gärna in och behöver kortet för att hålla sig au jour med dess verksamhet. Sammansättningen av denna grupp är blandad. Allt från ålderspensionärer till arbetslösa, studenter till arbetande inom annan sektor.

Det är nämligen så att det redan finns ett VIP-kort inom museisektorn och det är Riksförbundet Sveriges Museers kort som delas ut till anställda vid medlemsmuseer. Visst finns det möjlighet även för visstids- och timanställda att få ta del av denna förmån, men det kanske inte är det första man som nyutexminerad på rullande vikariat går in och begär av sin chef.

Museisektorn har blivit en stentuff bransch att ta sig in i. Ett fackförbund kan däremot alla med adekvat utbildning vara med i bara men betalar sin medlemsavgift. DIK:s kort har ”även nått medlemmar som i ärlighetens namn inte arbetar på museum” – hu så hemskt. Riksförbundet Sveriges Museer är en klubb för alla som är på insidan. Jag vet inte om det här med kort spelar någon större roll, men det blir smärtsamt tydligt att en dialog med museer inte är öppen för alla, även om man brinner aldrig så mycket och tycker sig ha någonting att bidra med. Istället ska alla som uttrycker sitt intresse bli konsumenter, mottagare av museernas utställningar. Svaret blir: ställ dig sist i kön och fram med pengarna! Visst kan vi få delta lite lagom, svara på enkätfrågor, prata med en museivärd, om vi har tur till och med delta i en fokusgrupp. Men aldrig har det slagit mig så tydligt hur patetiskt borttagandet av det fria inträdet har blivit. Jag har ändrat mig – det fria inträdet är en oerhört viktig symbolfråga om museer ska bli angelägna för det samhälle de är satta att förvalta minnen åt och av. Om allt innehåll i en utopisk framtid gör tillgängligt på Internet – varför ska det då kosta pengar att gå in i byggnaden? Jovisst, det produceras blockbusters för att locka besökare, förstås. Men om vi kunde få slippa det, bara få känna, lukta och smaka lite på vanliga tråkiga samlingar? Om DIK ska göra någonting så är det att (fortsätta?) driva opinionen för fri entré. Kanske ska de där stipendierna som man säger sig ha skapat utrymme för gå till några som inte är anställda vid museer, men som brinner för museernas utveckling ändå, exempelvis studenter?

Vem betalar?

December 3rd, 2010

I ett uppmärksammat uttalande (i artikel)på SVT:S Kulturnyheter säger kulturministern att museerna borde prova volontärer i högre utsträckning. Vad är det som är så upprörande med det? För jag, precis som många andra intar genast försvarsställning. Vad var det hon sade? Och vad menar hon egentligen? Detta måste redas upp med några exempel.
När en ansvarig minister säger någonting måste man anta att det ligger en avsikt bakom, det är inte bara någonting som flyger ut ur munnen, om hon inte är 1. lite slarvig 2. blivit misstolkad. Jag antar att hon menade någonting med sitt uttalande, och att det ligger en politisk avsikt i det. Visserligen är det utifrån intervjun omöjligt att avgöra vilken typ av volontärskap hon menar. Först verkar det handla om den sorts B2B-hjälp som Volontärbyrån står för, och där är risken egentligen överflyttad från individ- till företags- och organisationsnivå. En advokatbyrå bidrar exempelvis med juridisk hjälp i några timmar utan att fakturera, till behjärtansvärda projekt. Volontärbyrån förmedlar visserligen en massa typer av uppdrag, men jag skulle vilja säga att andemeningen är att hjälpa behövande. Ett slags fin-volontärskap. Varför måste kultursektorn vara ”behövande”? Det är ju en politisk fråga, vilka resurser som en regering är villig att avsätta för att skapa en professionell sektor?
Vad kan göras frivilligt som inte reda är det? Idag är redan många frivilliga krafter mobiliserade till kultur- och museisektorn. Kanske ser vi det inte fullt så tydligt vid central- och ansvarsmuseerna som har budget och uppdrag, men vid exempelvis frilufts- och industriminnen, verksamheter som inte alltid har museistatus enligt ICOM:s definition, är frivilliga krafter avgörande. Kan man dessutom inte säga att de låga lönerna i museisektorn i stort är en form av frivillighet? Är det inte så att väldigt många museianställda egentligen arbetar en högre procent än vad de egentligen får betalt för? För att inte tala om tillfälligt anställda och uppdragstagare inom konst- och formområdet. Trots nytt avtal får väldigt många konstnärer katastrofalt dåligt betalt för deltagande i statliga, kommunala och landstingsdrivna museiprojekt. Vissa grupper såsom teknisk personal, foto och tekniska tjänster brukar få för branschen avtalsenliga villkor. Men detta sista är bara en känsla, rätta mig om jag har fel.
Vem har råd att vara frivillig? Om jag ska arbeta gratis åt ett museum i ett år så måste det ju vara någon annan som betalar mitt uppehälle? Exempelvis föräldrar eller en rik/arbetande partner. Jag kan också finansiera min livsdröm genom att ha ett annat arbete vid sidan om, såsom att bära ut tidningar på natten. Pension eller sjukersättning? Ålderspensionärer gör i mån av intresse redan mycket för museerna med sitt engagemang, se alla vänföreningar och tidigare nämnda industri- hembygds- och friluftsmuseer. Sjukskriven? I arbetslinjens Sverige är den som uppbär sjukersättning alldeles för sjuk för att arbeta. Självklart skulle ökat volontärarbete vid museerna, i synnerhet om de i praxis skulle ses som ”inträdesprov” eller ”lärlingsår” öka den sociala snedrekryteringen och leda till enfald istället för mångfald bland museianställda. Detta är, skulle jag säga, redan ett problem, eftersom det är en tuff bransch att ta sig in i med många hundår av osäkra anställningar på väg till ett fast jobb (om det nu är det man eftersträvar).

Sedan finns det i viss mån en god frivillighet för museerna att utnyttja och det börjar ske i takt med digitalisering av samlingar. Med tillgängliggöranden av digitaliserade foton under CC kan den breda allmänheten göras delaktig på ett nytt sätt. Men den sortens delaktighet och medskapande har ingenting med frivilliga museivärdar, vakter som jobbar ”några helger eller kvällar” i månaden att göra.

Självklart är det en ideologisk skillnad vi ser där en borgerlig politik gärna vill flytta över mer ansvar till individ och familj för exempelvis vård av äldre.. Ändå skulle ingen drömma om att kritiska delar av sjukvården utfördes av volontärer. I skolans värld går ropas det efter lärarlegitimationer. Jag är ingen vän av ett sådant förslag (se denna text), men det pekar mot en vilja till staturhöjning av en högutbildand men lågbetald yrkeskår. När ska alla högutbildade människor inom kultur- och museiyrken ses som kunniga och professionella? Deras jobb kan inte utföras av vem som helst.

Jag känner att jag måste sluta där, men det finns mer att säga om exempelvis paralleller till (tidigare) ofinansierade doktorander inom akademin och frivillighet inom open source-rörelsen.

Ja, jag har också ägnat en del tid åt att grubbla över män som testar konstens gränser. Dessa har kanske inte gjort det på lika spektakulära och mediala sätt som de som nedan följer, och de har definitivt inte blivit förmögna på kuppen. Men ändå. Jag kommer säkert att fortsätta med detta, om inte annat för att fåfängt försöka urskilja huruvida detta måste vara en typiskt manlig aktivitet, eller om det bara är så som historieskrivningen vill ha det. Om historieskrivningen (som naturligtvis inte är ett könlöst, neutralt subjekt) går på spaltmeter och medieuppmärksamhet så kommer framtidens män som undersöker konstens gränser också att vara män. Jag tänker just nu på dem som fyller kulturdelarna idag: Pontus Hulténs Brilloboxar och Lars ”jag-är beredd att-få migrän-för-din-rätt-att-uttrycka-dig” Vilks. Det är klart att han har rätt att göra det han gör, det är klart att han har rätt till beskydd. Bra. Kan vi gå vidare nu?

Förhärligandet av Pontus Hultén och Moderna museets guldålder blir jag dock lite provocerad av. Det räcker nu med getter och skoj och Blandaren och spontanitet och betraktaren gör verket och Tinguely och happenings och Duchamp-kopior. Han var en konstuppköpare av guds nåde och det är fint att ett statligt museum har fått en så fin 1900-talssamling. Synd att vi inte kan adla folk längre i Sverige. Men varför måste helgonglorian putsas så fort den fått sig en liten fläck? Natalia Kazmierska säger det bättre. Anders Rydell i DN sväljer hela betet. ”Ett gapskratt åt popkonsten.” Jag tror jag storknar.

Ett förändrat landskap

October 13th, 2010

Det är faktiskt helt otroligt vad mycket som har hänt sedan då jag började med Kuriosakabinettet i januari 2006, alltså nästan fem (!) år sedan. Mycket som jag störde mig på då – för det handlade mycket om att störa sig ska jag erkänna – har faktiskt gått ur tiden. Nu talar jag i och för sig mest om den kunskap som läcker ut och blir tillgängligt för den intresserade allmänhet dit jag räknar mig själv. Vem hade t.ex. i sin vildaste fantasi kunnat ana att den statliga myndigheten Riksutställningar för fem år sedan hade kunnat producera en så högkvalitativ produkt som Future Exhibitions? Jag ser det som ett bevis på att flytten till Gotland på något bakvänt sätt behövdes. Inte för att det är särskilt klimatsmart, men att man äntligen har fått ett mer vässat uppdrag, och att omvärldsbevakning om utställningsmediet måste göras med hela världen som arena. Riksutställningar var tidigare, vilket jag bloggat om, hopplöst nationellt (nationalistiskt?), men det hörde väl ihop med det dåvarande uppdraget, antar jag.

UE-Forum lever vidare och publicerar intressanta recensioner och betraktelser med ojämna mellanrum. Sedan har vi det här med bloggande museer och museimän och -kvinnor. Till denna kategori räknar jag alltså museiunderstödd bloggning, dvs. bloggande som sker på arbetstid av en museianställd. Riktigt bra blir det dock först när någon person står för sina poster. Ett generiskt anonymt museibloggande är ungefär lika kul som att läsa telefonkatalogen. Vissa verkar tycka att det är så kul att blogga att de postar lite när som helst på dygnet. Biomedicine on Display/Medical Museion och museum nu under Historiska museet är kul att följa! (Fast ”museum nu” är ett hopplöst namn på en kvalitativ och personlig blogg.)

Museer och Twitter… don’t get me started. Men innan gnälltanten kommer fram vill jag säga att här har det hänt otroligt mycket. Men är det bara bra? Och vem twittrar för vem?

Sociala medier, ehm, Twitter är så märkligt och liksom ojämställt. Lite som kommentatorsfält på dagstidningarnas hemsidor som kidnappats av högerextrema förtidspensionärer och långtidsarbetslösa, fast sådana åsiktsbärare följer man naturligtvis inte. För dem som har som uppdrag att Twittra på sin arbetstid blir det ett jädra flöde ibland, speciellt när det är nån typ konferens. Typ ”nu pratar xxx om sociala medier på museer” och en uppdatering i minuten. Man avföljer lätt sådana personer. Alla andra som måste jobba för brödföda hinner oftast inte twittra så mycket, men det finns lysande undantag, oftast frilansande skribenter, som oftast är guld att följa. Fast jag har ju inte fattat det här med Twitter. Jag vill ju oftast läsa ikapp det jag har missat under dagen tex. Vilket får den kusliga känslan att man känner sig som en stalker. En bekant till mig sade att man ska se twitterflödet som ett vattenflöde. Ibland vrider man på kranen och kollar, resten missar man.

Nu svarade jag absolut inte på mina egna frågeställningar. Kanske en annan dag. Bättre posta än älta för länge – mitt nya motto!

Kanske en återkomst

September 21st, 2010

Jag har de gångna veckorna formulerat otaliga inlägg i huvudet (var annars) för att göra comebacken för Kuriosakabinettet begriplig för mig själv. Men det blir bara så stor grej av det hela. Men kortfattat kan man säga att jag vill skriva oftare, men om vad som helst, inte bara museer och utställningar. Jag är numera föräldraledig med andra barnet och börjar så smått få in lite rutiner som gör att jag kan skriva ibland. Men inget seriöst, då får jag prestationsångest och panik. Ungefär när Kuriosakabinettet började gå på sparlåga, för att sedan helt dö, uppfylldes två av mina stora drömmar nästan samtidigt: jag fick barn och antogs till forskarutbildningen i Konstvetenskap. Nu har jag ytterligare ett barn och ännu mindre avhandlingstext eftersom jag sent omsider har formulerat om ämnet och börjat skriva på engelska. Så den här föräldraledigheten är lugnet före stormen, när jag kommer tillbaka måste jag bli klar med någonting mycket krävande. Jag tänker inte nämna ett ord om min avhandling här och nu för då får jag sån där kravpanik igen. Det här bloggen är inte till för att skryta och stärka mitt personliga varumärke, det är bara terapeutisk skrivövning som antagligen är till mer skada än nytta för min förhoppningsvis yrkesverksamma framtid.

En bild…

June 23rd, 2009

bild-1